EKWALL: Hyllning eller förnedring? – det var synd om spelarna
När den bosniska hettan har lagt sig i den bitande stockholmska snålvindskylan kan vi tycka allt möjligt om det virrvarr till match som Sverige-Bosnien förvandlades till.
Men.
Om en knapp vecka var det ett år sen Graham Potter tog över ett hånat och utskrattat svenskt landslag.
Ni vet vad som har hänt sen dess.
Vi ska inte tjata om det, men Jon Dahl Tomasson, med god hjälp av Svenska Fotbollförbundets kravbild på ”rolig fotboll”, tog landslaget ned i avgrunden på rekordtid.
Men lika snabbt har Potter fört Sverige till ett mirakulöst VM-slutspel, en fin fotbollssommar och en förlustfri väg tillbaka i Nation Leagues finrum med alla de bästa europeiska nationerna.
Vem trodde på det för ett drygt år sen, när Sverige spelade kamikazefotboll, kastade in bollar i eget mål och kunde förlora mot St Kitts&Nevis?
Efter andra halvlek i ”bortamatchen” på Strawberry känns det lite udda att tala om trygghet, men det går ut på att vinna och bortser vi från VM-mötet med Frankrike har Potters landslag tagit sig genom alla avgörande matcher med nödvändigt resultat.
Och det är svårt att inte tro väldigt mycket mer om det här landslagets framtid under den här ledningen.
Mixen av nödvändig rutin, spelare med avgörande spetskompetens, star quality och framtidshopp är väldigt spännande.
***
50 000 pers på plats och det kändes som om 100 000 höll på Bosnien.
Det blev en udda upplevelse i en hemmalandskamp, men en inramning som vi bara upplevt när Sverige spelat stora avgörande landskamper (som mot Polen i play off).
Och vad rätt stöd på läktarna betyder blev ju väldigt tydligt när Bosnien fick vittring.
***
Landslaget får aldrig bli ett breddlag i Gothia Cup
Det pratas (självklart) om Dejan Kulusevski eftersom han är den spelare han är och eftersom han har den story han har.
Redan i krönikan inför matchen undrade jag om det verkligen var bestämt att han skulle spela 30 minuter i de kommande matcherna.
Jag tycker inte att en förbundskapten ska lova något sådant i en betydelsefull landskamp, för du har sällan en aning om hur en match utvecklar sig.
Nu tryckte Graham Potter in Kulusevski och Benjamin Nygren (återkommer om det valet) på klockan, i ett läge där det inte var omöjligt att läsa av matchens pulsering.
Alla har konstaterat att Kulusevski inte var redo för den här typen av match. Han var otajmad i allt, saknade tempo och såg snabbt trött ut. Så som det kan vara med spelare som varit borta en längre tid på grund av skada.
Men landslaget får aldrig vara som ett breddlag i Gothia Cup, där alla ska spela för att de följt med på resan.
För Dejan Kulusevskis bästa så måste han i lugn och ro arbeta sig tillbaka i klubblaget.
Landskamper är någonting helt annat.
I ett större perspektiv blir det sen intressant att se vilken roll som Dejan Kulusevski får i det här landslaget?
Han var den ledande karaktären under JDT, han tog på sig rollen som den stora ledaren och det vsa nödvändigt då.
Sen kom skadan och nu har vi ett lag där Victor Nilsson Lindelöf är mera kapten än någonsin förut, där fler och fler spelare har internationell stjärnstatus, och det heller inte är givet vilken position Kulusevski ska spela på om alla är med.
Det kan bli ett problem för Graham Potter, tror jag.
***
Men här ska Potter ha beröm
Draget att låta Daniel Svensson driva framåt som inverterad högerback (jäklar vad det tar emot att skriva i moderna termer för en gammal gubbe) för att ge plats åt Anthony Elanga var klockrent.
De bosniska spelarna visse inte hur de skulle hantera det och deras bänk var understundom i upplösningstillstånd när de skulle förmedla ett motdrag, vilket aldrig lyckades.
Det var ett starkt skäl till att Sverige hade 3-0 i paus – och kunde haft 5-0.
Vi måste ge Potter och Co credd för det.
Däremot var bytena efter 60 minuter överraskande okänsliga.
Var de förutbestämda?
Kände inte Potter åt vilken håll matchen var på väg?
Kulusevski har jag redan betat av, men även Benjamin Nygren in som kantspelare på den vänsterkant som Bosnien skapat oreda på var underligt.
Nygren har sina fördelar, men deffande kantspringare är inte en. Med Elliot Stroud på bänken förstår jag inte hur Potter tänkte där.
***
Efter matchen valde alltså SvFF att köra en ceremoni för fem landslagsmän som gjort fint jobb genom åren.
Det kändes snarare som en förnedring i stället för en hyllning.
Läktarna ekade tomma och det stod några hundra kvar på kortsidan för att hylla.
Jag tyckte synd om spelarna.
Det går förstås att fråga sig varför den här ceremonin hölls efter matchen och kanske framförallt efter just den här matchen, när alla visste att svenska fans var i veritabelt undertal.
Men jag tycker också det går att ifrågasätta var man ska dra gränsen för vilka spelare som ska få den här typen av offentliga hyllningar?
Hur mycket vi än uppskattat Emil Krafth och Martin Olsson genom åren undrar jag om drygt 50 landskamper (idag kan du få ihop det på fem år) är ”tillräckligt”? Jag fattar att det är svårt att gradera, men det måste finnas en gräns.
Det blir ju också orättvist mot en spelare som Emil Forsberg som bakas in i mängden med sina 92 landskamper och väldigt avgörande insatser under många år.
Hylla alltid en spelare åt gången om det ska bli värdigt. Och dra en gräns någonstans vid vid 75-80 landskamper.
Alla andra kan få en tavla på kansliet, kaffe, tårta och en bild på hemsidan.
