Inför Stockholm Open
Då var det dags för årets höjdpunkt på ATP-touren. Nåja, kanske inte. Men ändå. Det är dags för en av två svenska ATP-turneringar och givetvis, något lite speciellt är det ändå med Stockholm Open.
Som förresten redan är igång. Trycket på biljetter var så högt den här gången att man tvingades börja redan igår söndag. Eller nja, så var det kanske inte alls, men man började redan igår och det med att Elias Ymer som den enda svensken med någon slags teoretisk möjlighet att vinna en match fick lämna direkt. Han blev totalt överkörd av grusspelaren, Cerundolos lillebror, Juan Manuel Cerundolo. Som för övrigt varit topp-50 tidigare i år, och nu ligger just utanför topp-50. Ett exempel så gott som något på hur tennisens nivå på alla håll och kanter sjunkit de senaste säsongerna.
Vad säger vi då om Ymers insats?
Ja, jag skrattade en del igår kväll får jag ju erkänna.
Det är praktiskt att använda citat från andra för att berätta saker. Då behöver man ju liksom inte stå för det själv. Eller så kanske det är så att det är svårt att sitta och droppa citat själv, som man sen kan återge. Det blir ju lite konstigt.
Jag har två tv-apparater i mitt vardagsrum. Två jättestora. Okej, jag har en projektor med nedfällbar skärm som reserv också. Man vet inte. Det kan pågå tre evenemang samtidigt. Det där är i stora drag det jag fått som jag vill hemma. Eller nja, det stämmer inte heller. Men såhär, jag har en bra tv-lösning. Det är bra. För jag tittar på tv emellanåt.
Igår kväll satt jag och tittade på något på den stora teven, det kanske var Formel 1, vad vet jag. På den lilla teven stod reprisen av Elias Ymers förlustmatch på. Jag fick två citat från familjemedlemmar som jag tycker beskriver det hela väldigt väl.
Först, han kom ju in på banan i någon slags glittrig…ja, vad var det egentligen för något? Min fru undrade ”ska han på fest” följt av några muttranden, ”vad har han egentligen på sig”. Och ja, generellt ligger det väl inte i tiden att kommentera vad folk har på sig men okej, såhär då. Jag undrar också. Vad hade han egentligen på sig? Det där var jätte-, jättekonstigt.
Sen gick en av mina söner förbi teven. Just när Elias Ymers lillebror, Mikael Ymer zoomades in på läktaren. Min son stannade, började skratta lite och frågade, ”vem är det där, kan man se mer kriiiiiminell ut”. Där han förstås syftade på Mikaels maskering där han satt på läktaren. Jag tycker det är en sund inställning, att man reagerar över att om någon är maskerad på allmän plats, som väl Kungliga tennishallen får ses som, det är lite annorlunda. Sen tyckte han att Ymer hade en lite konstig frisyr också men det har vi ju alla. Man får absolut ha konstig frisyr.
Är det här saker som absolut inte hänt? Det är det inte. Men det spelar inte så stor roll. För jag ska komma till en poäng här. Det hade lika gärna kunnat vara jag som beskrivit det. Det är bara det att jag fick skratta lite igår kväll, och glädje, det vill man ju återge.
De är som seriefigurer i den här familjen Ymer. Allt har gått fel för dem i karriären och numera fokuserar de på, ja, vad egentligen? Man ser ju framför sig hur länge Elias laddat upp för att han skulle ha just den där glittriga jackan på sig när han går in och spelar Stockholm Open. Jag tror inte han fokuserat lika länge för att hitta en nivå så han kan vinna en match. Det är istället väldigt mycket fokus på annat, som bibelcitat, som att försöka låta som sina idoler, som precis allt utom att försöka fokusera på att vara bra på tennis. Och Mikael Ymer? Jag vet inte. Jag tycker bara det är väldigt konstigt det mesta kring honom. Man vet inte om han spelar tennis längre. Men man vet att han oftast är hel- eller som igår, halvmaskerad när han vet att det finns en chans att han kommer filmas av kameror. Superkonstigt tycker jag. Hur ofta vaknar ni upp en dag och tänker att nej men idag, då ska jag nog fan ta och maskera mig. Det blir kanonbra. Vi kör på det. Hur många maskeringsplagg har ni i garderoben? Jag har mig veterligen inget. Men vad vet jag, det kanske är kul. Vi kanske bara inte förstår. Det kanske är han som upptäckt något. Att det känns mycket bättre.
Konstigt, jättekonstigt. Allt med dessa bröder.
På tennis var han i alla fall helt värdelös, Elias Ymer. Mikael, han spelade ju inte. Han var bara maskerad. Så hur bra på tennis han är numera, det är svårt att säga.
Vad vill jag säga med allt detta? Absolut ingenting mer. Jag slår bara in den öppna dörren, noterar att mycket är konstigt, och att Elias Ymer var väldigt dålig. Det får man ju vara. Man får vara både konstig och dålig. Men om jag ändå ska lägga någon värdering i det. Det är klart att det är tråkigt att det gick så overkligt snett för de enda två spelare som haft, och kanske fortfarande i någon mån har, chansen att vara vettiga tennisspelare. Som kommer från Sverige då. Det finns inga andra svenska spelare som haft eller har chansen. De två som ska spela i huvudturneringen här i Stockholm Open, de är ännu sämre. Mycket ännu sämre.
Det var svenskarna det. Ska vi raska av turneringen i övrigt då? Här är lottningen.
På pappret såg startfältet väldigt starkt ut men man vet det. Så här sista veckan för säsongen. Många anmäler sig ifall de skulle vara sugna, och sen hoppar nästan alla av. Förutsatt att de inte fått betalt för att komma då. Då är det lite större chans att de dyker upp.
Men ändå ett sådär, jag ska inte kalla det starkt startfält, men inte heller ett svagt startfält. 250-turneringar kan se mycket sämre ut än så här.
Framför allt Fritz förstås som den senaste veckan tveklöst spelat som den topp-10-spelare han ska vara. Han var sannolikt också bara en poäng från slutspelet när han hade matchboll två gånger om mot Alcaraz i Paris. Och har man Alcaraz på kroken, då är man ju rätt okej.
Ruud visade också jättefin form i Paris, Musetti har visat fin form senaste veckorna, kul att se Rune givetvis som inte alls är tillbaka på sin nivå, men som stadigt kommer bli bättre och bättre. Fransoserna Halys och Van Assche som båda var långt framme i Paris som oseedade, det är ju bra. Norrie, Rinderknech, Kecmanovic, Machac, okej jag ändrar mig. Jag tycker överlag startfältet är plusbetonat sett till hur det borde vara under säsongens sista vecka. Det stör väl inte direkt att Stockholm är helt ensam den här veckan heller, inga andra turneringar. Om man nu ska köra en 250-turnering, då skulle jag säga att Stockholm, som vissa år haft typ de sämsta veckorna nu hittat en av de bästa. Hoppas man får behålla den här.
Idag är det fokus på svenskarna. Båda spelar ikväll med start klockan 18. Max Dahlin möter Etcheverry, Etcheverry ytterligare en spelare som gjorde det bra i Paris förresten. Helt chanslös där Dahlin. Och med det menar jag chanslös på att vinna matchen men han kan förstås ta en del gem. Sen möter Leo Borg efter den matchen Toby Samuel. Samuel kanske den sämsta spelaren i startfältet utom svenskarna, men det är ändå en stor nivåskillnad. Borg brukar ofta överprestera när han får chansen i de svenska ATP-turneringarna men hur mycket han än överpresterar så är det tveksamt om han kan slå en spelare som ändå ligger runt hundra i världen som Samuel gör.
Vi håller lite koll på turneringen under veckans gång tycker jag. Det kanske blir kul.
