EKWALL: Här är damfotbollens brutala och obekväma sanning
De stora klubbarna ville ha damfotboll, sponsorerna krävde jämlikhet och på barrikaderna har politiker gapat högt om att det ska vara lika för alla.
Vackra tankar.
Men om damallsvenskans publiksiffror är fortsatt usla, klubbarna blöder ekonomiskt samtidigt som tunga sponsorer och TV-bolagen flyr fältet – vem ska betala då?
Damfotbollen får just nu en ganska brutal lektion i skillnaden mellan välvilja och verklighet.
TV-avtalet löper ut vid årsskiftet, något nytt är ännu inte klart och dyker det upp något lär avtalet vara värt betydligt mindre än de senaste åren
Två av de tyngsta sponsorerna, Obos och Svenska Spel, försvinner och med dom cirka 25 miljoner kronor om året.
Samtidigt blöder klubbarna ekonomiskt.
Under 2025 redovisade de damallsvenska klubbarna ett sammanlagt underskott på drygt 100 miljoner kronor. Kostnaderna steg med 17 procent medan intäkterna ökade med blygsamma tre procent.
Det är förstås illa nog och det slår hårt, det är alla inblandade väldigt medvetna om – men ibland undrar jag om alla förstår hur illa det är.
För det finns inget ljus i mörkret.
Publikintäkterna är marginella och årets publiksnitt i Damallsvenskan ligger och skvalpar någonstans runt 800 åskådare i snitt. På sina håll räcker det inte ens till domarnas ersättning.
Stora svenska klubbar har plockat upp trenden från kontinenten och elitsatsat på damerna. Det handlar det först och främst om att det ska rimma med klubbarnas värdegrunder som i sin tur är krav som en del större sponsorer ställer.
I grunden har jag inga problem med det, men ur ett affärsmässigt perspektiv är det ett stort svart hål för tvillingklubbarna (de som har både herr- och damlag). Idrottsligt är det gränsfall till ekonomisk doping, då singelklubbar som tex Vittsjö och Kristianstad inte kan dölja röda siffror bakom intäkter från en annan verksamhet.
Storklubbarnas satsningar (Elfsborg och IFK Göteborg är också på väg upp i damallsvenskan) spåddes ge ett publikt lyft.
Det har inte blivit så,
Den stora trogna skaran som ser herrarnas matcher är ointresserade av att se tjejerna spela för samma tröja.
Malmö FF, ett topplag som varit en seriös utmanare till SM-guldet i kamp med Häcken och Hammarby, har haft tusen pers i snitt på sina hemmamatcher.
Det motsvarar drygt 5 procent av herrlagets snitt. Samma klubb, samma färger, samma emblem och en av landets mest passionerade supporterskaror
Hos AIK är motsvarande siffra 2,4 procent. Djurgården 3,3 procent. Hammarby, som ändå har den bästa damallsvenska publiken, når 6,7 procent.
Piteå, med sin betydligt mindre befolkning och sina begränsade resurser, har bättre publiksiffror än både AIK och Djurgården.
Jag vet att det finns högljudda Twitterkrigare som gastar högt om att ”det är för dålig kvalitet”, men om det hade varit en måttstock för publiksiffror så hade ingen jävel valt att gå på herrarnas allsvenska.
Det handlar inte om fotbollen, det handlar inte om varumärken (har det visat sig), det handlar om produkten.
Som inte är tillräckligt attraktiv. Brutalt, men sant.
Hur viktigt det än är – och har varit – att medverka till en rättvisare och jämlikare fotbollsvärld så blir det bara naivt att inte se till svart och vitt.
Jag vet ju hur tittarsiffrorna sett ut för matcherna i Damallsvenskan genom åren och det har inte varit några vackra siffror. När matcherna sen några år tillbaka visats i Viasats betal-TV har siffrorna knappt varit mätbara.
Samma effekt har uppenbarligen även sponsorerna sett. Bara det faktum att Svenska Spel, idrottens trygga ekonomiska lok genom alla år, lämnar damfotbollen är ett tecken så illa som något.
Så, vem ska betala för damfotbollen när varken publiken, sponsorerna eller TV-bolagen vill göra det?
Är det TV-bolagen som ska betala mer för rättigheter än vad tittarintresset motiverar?
Är det sponsorer som ska se sitt engagemang som samhällsansvar snarare än en affärsmässig investering?
Eller är det de stora herrklubbarna som med sina intäkter ska finansiera en damverksamhet som ännu inte klarar att bära sina egna kostnader?
Det finns naturligtvis goda argument för att investera i damfotboll. Inte minst därför att internationell damfotboll utvecklas snabbt, spelarna blir bättre, övergångssummorna större och möjligheterna fler.
Men det är skillnad på att investera i en verksamhet med potential och att år efter år acceptera en affärsmodell som inte fungerar.
Och det går inte att blunda för att damfotbollens sportsliga utveckling har sprungit ifrån dess kommersiella förutsättningar.
Det finns också en annan obekväm sanning.
Svenska landslagets framgångar, internationella stjärnor och stora mästerskap betyder inte automatiskt att människor vill se en seriematch mellan två svenska klubblag en söndagseftermiddag.
Det är två helt olika produkter.
Foto: Bildbyrån
Jag tycker givetvis inte att damernas allsvenska ska läggas ned, nedprioriteras eller förpassas till någon sorts ideell verksamhet.
Tvärtom.
Men den måste börja förhålla sig till den marknad som den faktiskt befinner sig på, inte den marknad man önskar att den hade.
För om TV-bolagen tvekar, sponsorerna lämnar, klubbarna förlorar pengar och publiken inte kommer – då räcker det inte att hänvisa till hur viktig damfotbollen är.
