BERGMAN: SHL behöver fler spelare man älskar att hata
Jag har genom åren haft ett ganska stort antal motståndarspelare som jag verkligen inte kunnat med. Inte för att de nödvändigtvis varit särskilt fula eller osympatiska, utan för att de haft en förmåga att reta gallfeber på mig.
Marcus Weinstock var en sådan när han återvände till Leksand i Örebrotröjan. Fredrik Olofsson under sin tid i Oskarshamn en annan. Och Mathias Bromé, som under sina år i Mora verkade ha gjort det till en personlig angelägenhet att reta upp så många leksingar som möjligt.
Irritationen när de åkte runt och flinade, ilskan när de lyckades provocera fram en utvisning och den där oerhörda tillfredsställelsen när det egna laget till slut fick sista ordet. Jag är så tacksam för det. För någonstans är det väl precis det idrott handlar om. Att känna någonting.
Foto: Bildbyrån
Det pratas ofta om att svensk hockey behöver fler profiler. Spelare som vågar sticka ut, säga vad de tycker och bjuda på lite mer än de vanliga standardsvaren om att göra jobbet, spela enkelt och åka mera skridskor. Jag håller med. Men ibland undrar jag om vi verkligen menar allvar med det där.
För så fort någon faktiskt sticker ut, gör något kontroversiellt eller säger någonting som inte riktigt passar in i bilden av hur en professionell hockeyspelare ska uppföra sig, dröjer det sällan länge innan diskussionen i stället handlar om bristande fokus, dåligt omdöme och huruvida spelaren verkligen gör det som är bäst för laget. ”Är han inte en energitjuv trots allt?”
Robin Kovacs hamnar ofta i centrum
Ett ständigt aktuellt exempel på det här är Robin Kovacs. Jag vet inte hur många gånger han har varit inblandad i någon form av uppmärksammad situation genom åren, men det är knappast en slump att han så ofta hamnar i centrum. Han har ett stort AIK-hjärta (som med rätta ifrågasatts efter sommarens debacle), är en skicklig hockeyspelare och har ganska svårt att tygla sina egna känslor.
När han i december förra året visade långfingret åt Djurgårdens supportrar i Linköping blev det ett jäkla liv. Kritiken kom från både experter och andra håll och till slut landade det i två matchers avstängning.
Jag tänker inte påstå att det var särskilt snyggt gjort. Det var det inte. Och självklart finns det gränser för vad spelare ska få göra, precis som det finns för vad supportrar ska få göra. Vi förväntar oss att spelarna ska acceptera att bli hånade, förolämpade och utbuade av tusentals människor, men när någon svarar med en gest eller några väl valda ord blir det plötsligt väldigt känsligt. Vilket det ska bli. Men på rätt sätt.
Inför årets SHL-premiär i Globen var Kovacs återigen i centrum. Hans flytt till Björklöven hade redan varit en av sommarens stora snackisar, inte minst efter att den tilltänkta återkomsten till AIK spruckit. Nu skulle han alltså göra sin första SHL-match för nykomlingen, mot just Djurgården, inför ett fullsatt Globen.
Foto: Bildbyrån
Det behövdes inte ens ett nedsläpp innan det började hetta till. Albin Grewe sökte upp Kovacs vid den första tekningen och de båda började omedelbart tjafsa och gruffa med varandra. Domarna fick kliva emellan och plötsligt var det som att hela den där premiärnerven, som redan fanns i arenan, skruvades upp ytterligare några hack.
Nye TV4-experten Robin Figren sammanfattade känslan ganska väl på X när han skrev att han fick adrenalin av båda spelarna och uppmanade Grewe att fortsätta äta upp Kovacs, samtidigt som han ville se Kovacs dela ut en slashing som Grewe skulle få känna av resten av matchen.
Exakt så. Det är den typen av situationer som får mig att älska hockey. Två spelare som uppenbart har något otalt med varandra, som inte är särskilt intresserade av att dölja det och som lyckas få hela publiken att bry sig lite extra om vad som händer ute på isen. De gör matchen mer intressant.
Det behöver inte ens vara särskilt dramatiskt. En blick mot motståndarklacken efter ett mål, en liten gest efter en tackling, några ord till en motståndare eller en intervju där någon faktiskt vågar säga att han tycker att det andra laget spelar en bedrövlig hockey (eller att hela staden laget kommer ifrån bara gnäller hela tiden, ping Johan Ivarsson). Det är sådant som bygger rivaliteter, skapar diskussioner och ger oss någonting att prata om långt efter slutsignalen.
Har vi inte förstått vad en profil är?
Ta Brendan Shinnimin som ett annat exempel. Det finns väl knappt en motståndarsupporter i hela SHL som inte någon gång suttit och svurit över hans förstärkningar, filmningar, tjuvsmällar och förmåga att reta upp både spelare och publik. Jag kan absolut förstå kritiken och tycker själv att vissa delar av hans agerande är direkt irriterande. Men samtidigt är det svårt att förneka att han tillför någonting. Han väcker känslor. Man bryr sig om vad han gör, man vill att någon ska sätta dit honom och när han själv får en tackling som heter duga finns det få saker som är mer tillfredsställande för den som håller på motståndarlaget.
Foto: Bildbyrån
Det betyder inte att filmningar ska accepteras eller att spelare ska få bete sig hur som helst. Men man måste kunna skilja på att kritisera ett visst beteende och att vilja bli av med hela personligheten bakom det. För jag tror att det är där vi ibland hamnar snett. Vi säger att vi vill ha profiler, men verkar samtidigt vilja att de ska vara profiler på ett väldigt kontrollerat och lagom sätt. De får gärna vara lite roliga i intervjuer, bjuda på sig själva i sociala medier och säga något som kan bli ett trevligt klipp på SHL Instagram. Men helst ska det inte skava, reta upp någon eller riskera att skapa en rubrik som klubben behöver förhålla sig till dagen efter.
Då har vi kanske inte riktigt förstått vad en profil är.
Jag tycker också att det finns något motsägelsefullt i att vi som arbetar med hockey ständigt efterfrågar fler starka personligheter, samtidigt som vi ibland är först med att ifrågasätta dem när de faktiskt visar upp just den sidan. Det är förstås vårt jobb att granska och kritisera, men vi måste också förstå att vi inte kan få alla fördelarna med känslorna utan att ibland behöva acceptera baksidorna. Det är inte samma sak som att försvara allt.
Jag skulle till och med vilja påstå att en del av de bästa minnena man har som supporter handlar om just sådana motståndare. Spelare man byggt upp en irritation mot under flera säsonger, som man vet kommer att försöka provocera fram någonting och som man nästan ser fram emot att få bli förbannad på igen.
För det är inte alltid spelarna man tycker bäst om som gör hockeyn som mest intressant.
Ibland är det precis tvärtom.
