EKWALL: Sverige behöver ett svin
Är det för mycket begärt att hoppas Victor Nilsson Lindelöf ber någon fara åt helvete?
Inte för att jag är särskilt förtjust i infekterade konflikter och inte för att jag tror att det kommer att hända; Sveriges landslagskapten är en behaglig, klok och (säkert) en modern ledare.
Men det hade behövts.
Jag har aldrig upplevt ett snällare svenskt fotbollslandslag och vi behöver ett svin för att lyckas i VM.
Läs mer: Patrick Ekwall klar som ny krönikör på TVmatchen
I färskt minne har vi debatten kring Graham Potters VM-trupp, där tre namnkunniga spelare valdes bort.
Det hette att Williot Swedberg, Roony Bardghij och Hugo Larsson var gnälliga, jobbiga, obekväma, störiga och mest tänkte på sig själva. Därför riskerade de att bli störningsmoment i truppen som förhoppningsvis ska hänga med varandra under en lång period.
Potter har förvisso gjort vad han kan för att förneka att det handlat om det, men det är svårt att se det som trovärdigt. Inte ens en blind skulle valt bort Swedberg och hävda att han var en sämre fotbollsspelare just nu än hälften av de uttagna offensiva spelarna.
Jag betvivlar inte att Graham Potter vet vad han gör och har en plan, det blir dessutom tröttsamt att fortsätta whataboutisma om huruvida en spelare är bättre än någon annan.
Potter har en plan och måste tro på den.
Men.
Min poäng är att jag hade gärna haft en touch av troublemakers i den här truppen. Eller åtminstone någon som tydligt visar att de ställer höga krav. Både på sig själv och på sin omgivning.
I träningsmatcherna mot Norge och Grekland blev det tydligare än någonsin. Det såg bedrövligt ut på alla håll. Ingen kunde missa det, varken på eller utanför planen.
Såg du någon bli förbannad?
Eller ens lite småsur?
Är Nilsson Lindelöf rätt ledartyp?
Kan du tänka dig Jonas Thern, Johan Mjällby, Stefan Schwarz, Henke Larsson, Olof Mellberg, Andreas Granqvist eller Zlatan Ibrahimovic ta sig genom förnedringen på Ullevål utan visa sin tydliga frustration?
Framför mig ser jag en utskällning, en kapning, ett klassiskt utspel mot media, en söndersparkad papperskorg eller vad som helst.
Det här landslaget hade behövt det, i mycket högre grad än att snälla killar som Ken Sema (fantastisk människa!) sjunger glatt på flyget till USA.
Men vem ska bli arg i det här landslaget? Vem ska tappa det? Vem är toktaggade Mellberg vs Fredrik Ljungberg i den här truppen?
Ja, det är inte lätt att hitta när Dejan Kulusevski är skadad och när förbundskaptenen gjort vad han kan för att plocka bort spelare som han tror att någon ska störa sig på.
Det är inte så att jag vill att vi ska ha elva holländare på plan där alla springer omkring och tycker att de är bättre än alla andra. Jag vill heller inte ha ett gäng fransoser som söker upp konflikter lika snabbt som en fluga närmar sig en sockerbit.
Jag vill kravställare på plan.
Jag vill ha vinnare.
Och jag vill att någon ska visa det tydligt.
Jag är övertygad om att Victor Nilsson Lindelöf är viktigare än någonsin för det här landslaget. Inte minst som den försvarstupp som behövs i ett blågult hönshus, men också som rutinerad kraft vid sidan om.
Och det är förstås jättegulligt och fint att han bjussade alla lagkamrater på TV-spel och svindyra Rimowa-väskor, det säger väldigt mycket om Victors sympatiska drag som människa.
Men är han ledaren som går fram till Antony Elanga och säger att nu får han tamejfan ta sitt jobb, annars?
Jag får inte den känslan och jag tror att landslagskaptenen har en helt annan grundsyn när han ska styra styrkorna framåt. Han är den filosofiska kaptenen. Inte den arga, elaka, fruktade.
Victor Nilsson Lindelöf ska inte vara någon annan än sig själv.
Men vi behöver NÅGON som ställer krav genom att visa att han är förbannad om inte någon gör sitt jobb.
Vem är det?
Isak Hien? Ja, han har åtminstone den auran, men känner möjligen att han måste hålla koll på sig själv, först och främst. Hien – som jag inte kan sluta att tro på som försvarsbjässe i ett svenskt landslag – har haft en mindre lustig förmåga att göra minst ett stort misstag i (nästan) varje landskamp han startat.
Jesper Karlström? Det vilar ett kaptensämne hos honom och vi vet åtminstone att han kan vara väldigt elak mot sina motståndare. Men det blir svårt att agera härförare för ett lag om du inte känner dig helt given i.
Gudmundsson, Lagerbielke, Starfelt, Svensson, Svanberg, Isak, Ayari, Bernhardsson – du hittar ingen ”Johan Mjällby”-typ där, eller hur?
På sikt tror jag på Lucas Bergvall som en framtida svensk Jonas Thern, men jag tror inte att han får möjligheten att ta för sig redan i detta VM.
Mitt hopp här står till Viktor Gyökeres här.
Det var några år sen jag intervjuade en ung blyg nybliven landslagsman på en januariturné i Dubai. Då var Victor ett råämne som spelare, en aning tillbakadragen i intervjusituationen. Vilket inte var något konstigt, det går hundra nykläckta landslagsspelare på en John Guidetti.
Idag känns Gyökeres fortfarande lite obekväm framför intervjumikrofonen men har med råge bevisat att han är en goalgetter i världsklass.
Han har tveklöst tillräckligt med status för att driva det här landslaget som den Bad Cop jag tror att det behöver.
Jag kände också att det fanns tendenser i träningsmatchen mot Grekland när han försökte påtala att laget behövde ta några steg upp i planen och inte stå som vilsna tysta möss i eget straffområde. Då var Viktor Gyökeres väldigt distinkt och självklar i sitt kroppsspråk gentemot sina lagkamrater.
Dessutom gillade jag hur han avstod från både jubel och ”masken” när han tryckt in 1-1-frisparken; sprang tillbaka med ett ansiktsuttryck som sa ”vad fan är det vi har sysslat med?”
Det är det jag är ute efter.
”Behövs ett svin i den välkammade församlingen”
Ska vi ha minsta lilla chans att ta oss långt i detta VM är det mycket som behöver klaffa.
Som i alla mästerskap behöver du ha betydelsefulla spelare i bra form och i Sveriges fall står vi och faller med fyra-fem nyckelpersoner.
Sverige behöver ha ett fungerande försvarsspel, kanske även ett alternativ till den ultradefensiv som var lyckosam (med lite flyt, måste vi erkänna) mot Polen i play off.
Och jag tror att vi behöver ett svin i den välkammade församlingen.
Det har alla framgångsrika svenska landslag haft i modern tid och nu är det mer välbehövligt än någonsin tidigare.
Eller är det för mycket begärt av Generation Z (som inte står för Zlatan, om du undrar)? Är det bekvämlighet och antal följare på TikTok som är viktigast i slutändan?
Det är inte så att jag vill se någon sparka ned motståndare hit eller dit, för det ´kommer inte att hjälpa. Eller någon som nedvärderar sina lagkamrater, för det blir bara kontraproduktivt.
Jag vill ha en svensk härförare.
Som med all tänkbar tydlighet visar att han vill vinna till vilket pris som helst.
Ekwalls lista: Sveriges 5 bästa svin
5. OLOF MELLBERG
Googla ”vinnare” eller ”dålig förlorare” och det vore en skräll om inte Olof Mellbergs namn dyker upp.
Få kunde leda sitt landslag med sådan pondus som den här landslagskaptenen.
Det gick aldrig att ta miste på vad Olof stod för och vad han var beredd att göra för att inte förlora.
4. HENRIK LARSSON
Är det någon som tror att Henke tog sig till sina framgångar som forward i den skotska ligan för att han var snäll på planen? Inte direkt.
Jag har sällan sett en tjurskalligare svensk landslagsman. Han hade allt som krävdes för att ta sig framåt i en stenhård bevakning.
Henrik kunde sina tjuvknep och hade inga problem att få sina motståndare ur balans, han fick landslaget att sluta be om ursäkt med en mössa i hand.
3. BOSSE LARSSON
”Bousse!”, som de säger i Malmö. Ingenting annat än ”Bousse!”.
På 70-talet var han drivkraften det svenska landslaget, han hade en fotbollsintelligens på allra högsta internationella nivå.
Och när det smällde i en miljö som var betydligt brutalare än den är idag gick alltid Bosse Larsson främst i ledet.
Fysiskt och verbalt.
De allra flesta förstod nog aldrig vad han sa, men Bosses kroppsspråk talade sitt tydliga språk.
2. JOHAN MJÄLLBY
Stod någon i vägen, då fick den personen skylla sig själv.
Det var ett av skälen till Tommy Söderberg döpte Mjällby till fotbollsplanens kärnkraftverk.
Men det som framförallt var signifikativt för Johans uppenbarelse på planen var att han lyfte sitt lag genom hårt jobb, en vilja att vinna och att aldrig låta någon lagkamrat ta den bekväma vägen till framgång.
Johan visste vilka begränsningar han hade som spelare, men han var också väl medveten sina fördelar och det lyfte inte bara honom själv, det gav kraft till ett helt lag.
1.JONAS THERN
Många minns förstås den fantastiska passningsspelaren med ett spelsinne som jag inte tror vi har sett på ett svenskt landslagsmittfält i hygglig modern tid.
Men Thern var smart på många olika sätt.
Om spelet gick i stå kunde han gärna dra i en tröja lite i smyg eller väcka sitt lag med en vältajmad tvåfotstackling som han tvingats lära sig the hard way i den portugisiska ligan.
Jonas Thern var en Dr Jekyll&Mr Hyde – han kunde leda sitt lag som en mästerlig fotbollsspelare men han kunde också vara den ärkegris som behövdes för att vinna matcher.
