Foto: AFP

Tidernas bästa match – och början på något nytt

Det var krattat för tidernas bästa match. Det kunde bli tidernas bästa match. Det är ju inte jätteofta som möjligheten finns så att säga. Det krävs en del.

Som att världens två bästa spelare ska mötas, och att dessa två också tål jämförelsen med tidigare generationers spelare.

Det krävs att det är final i antingen US Open, Wimbledon, eller Franska Öppna.

Det krävs att spelarna har spelstilar som gifter sig med varandra, så att spelet kan bli maximalt underhållande.

Det krävs nog en massa andra grejer också, men vi kan väl stanna där för nu. Många av er var med här i morse när jag skrev min text inför matchen. För övrigt otroligt kul att se att intresset för tennis och därmed att besöka bloggen har ökat under den här turneringen. Vissa dagar har blogginläggen på VamosRafa varit uppe bland de mest besökta sidorna på TVmatchen och utan att avslöja alltför mycket kan det väl noteras att TVmatchen är en ganska så välbesökt sajt. I alla fall, ni som var med i morse kunde läsa att jag tyckte att chansen fanns idag. Det kunde bli tidernas bästa tennismatch. Jag drog inte på alltför mycket. Det kan så lätt misstolkas och utmynna i att ”wööööö du sa ju att det skulle bli tidernas bästa match och så blev det inte det wööööööö”. Det där vill man ju inte bjuda in till. Men jag ska erkänna, jag trodde nog att chanserna var lite större än vad jag skrev i morse. Jag kände att det var något på gång.

Men att det skulle hända, det var ju ändå inte stor chans. Det har spelats några tennismatcher i historien kan man ju säga.

Man skulle därmed kunna tro att det är öppet för tolkning gällande huruvida det här var tidernas bästa match eller inte men det är det inte.

För om man ska göra det enkelt för sig.

Alla matcher på 1900-talet kan vi bara ta bort. Spelet, spelarna, var inte bra nog. Grand Slam-vinnarna från 90-talet hade i ganska så stor allmänhet inte vunnit matcher i Grand Slam-turneringarna idag med den nivån de höll då. Sen är det superorättvist att säga så för materialet är en stor sak, de hade sämre grejer, och spelet var inte lika utvecklat. Om spelarna då fått chansen att anpassa sig till dagens tennis hade de klarat sig bra idag också, men ska man utse det bästa någonsin, då får man säga som det är. Alla matcher från 1900-talet är diskade.

Vilket egentligen gäller även matcher under 00-talet på det nya århundradet. Tempot var inte en viskning av vad det är idag. Underhållande var det, men samma sak där. Kvalitetsmässigt hade de varit chanslösa.

Det man får jämföra med är istället ett knippe matcher under 10-talet. När Nadal, Djokovic, och Federer varit inblandade. Någon gång kanske också Del Potro. Men jag tycker det blir ganska ointressant att gräva för djupt. Jag har tittat på tennis varje dag som det spelats tennis i en bra bit över 20 år. Jag har inte sett alla matcher, men jag har sett de flesta av de stora matcherna och även om jag ofta är för att man ska kunna se saker från olika håll. Det här är liksom inte öppet för tolkning. Nivåmässigt var det här den bästa tennisen som spelats. Punkt och slut där.

Men sen kommer man ju alltid in på känslor.

Tyckte man det var roligare att se Federer spela?

De flesta skulle nog säga definitivt ja.

Var det mer känslor när Federer mötte Nadal och senare när Federer mötte Djokovic, eller Djokovic mot Nadal?

Utan minsta tvekan ja.

Det är väl det som är lite unikt med det som nu har tagit sin början. 10 år med två spelare som kommer dominera totalt. Intresset kommer gå frakt uppåt. Men väldigt många, jag troligen en av dem, kommer inte ens veta vem man hejar på. Sen finns det alltid människor som fastnar för en spelare. Jag tror att fler fastnat, och kommer fastna för Alcaraz än för Sinner, men det kommer inte bli de där extremt uppdelade lagen som det varit. Det som inte tagit ställning för någon av spelarna i toppen har de senaste 20 åren i princip behandlats som om man inte kan ta ställning mellan Djurgården, AIK och Hammarby om man bor i Stockholm och gillar fotboll, typ är en självklarhet så att säga. Många hade Federer som sin favorit. Lite färre än man kan tro skulle jag säga, men självklart, en majoritet. Sen gillade fler än man kan tro Nadal tror jag, medan Djokovic, ja, de skrek och skriker högt, men de var och är procentmässigt mycket få.

Där kommer vi väl till det enda negativa jag kan hitta när jag ser de 10 kommande tennisåren framför mig. Att jag inte gillar någon mer än den andra av dem. Vad det beror på? Ja, vem vet. Idrottsmän blir bara mer och mer stöpta i en form. Man vill inte sticka ut för mycket. Från tidig ålder formas man liksom för att man ska vara möjlig att tycka om och precis så tycker jag det är med Alcaraz och Sinner. Det är svårt att inte tycka om dem och det är väl där det där krispet egentligen ligger. Känslor inom idrott, man kan tro att de handlar om att man tycker väldigt mycket om ett lag eller en idrottsman. Men tittar man med lite objektiva ögon så handlar det nog ofta om att det faktum att man gillar en idrottsman gör att man ogillar en annan idrottman, samma sak med lag. Om man gillade Federer, då var det Nadal som kom och förstörde, och det gjorde nog att många började ogilla honom. Hejar man på Djurgården, då blir nog många lika glada om AIK förlorar som om Djurgården vinner. Få erkänner det kanske, men jag tror det är ganska mycket så. Det där tror jag aldrig kommer bli fallet med Alcaraz och Sinner. De är helt enkelt för svåra att ogilla för den breda massan.

Vad var det som var så bra med matchen då?

Ja, tennis, och idrott i stort, handlar väl i mångt och mycket om att göra saker bra i så hög fart som möjligt. Eller ja, kanske inte alla idrotter, men många. De flesta bollsporter. För att göra något bra i så hög fart som möjligt, dit räknas förstås också precision och då är ju i stort sett alla sporter som har boll med i det där. Det tempo som Alcaraz och Sinner spelade i idag, det har jag aldrig sett förut. Sen är det liksom inga stora skillnader. Tempo är ju i stora drag att man tar bollen tidigt och slår hårt. Det är det många som gjort. Men då är det liksom korta perioder och enstaka tillslag. De här två klarar av att spela tennis i ett högre tempo än några spelare tidigare klarat utan att göra misstag. För var det inte det som var det sjukaste med dagens match ändå? Hur få misstag de gjorde, trots att de stod och bombade på som man aldrig sett tidigare.

Matchen ja. Jag skulle vilja notera två saker.

Alcaraz borde vunnit enklare. Ser man matchen såhär i efterhand, i minnet alltså, så skulle jag dela in den som följer.

Alcaraz började extremt bra och efter halva första set borde han haft dubbelbreak skulle jag säga. Så mycket bättre var han. Han fick upp farten direkt, och Sinner vågade inte riktigt gå för vinnare i den utsträckning som han var tvungen att göra idag. Alcaraz fick dock inte med sig det övertag han borde haft och Sinner vände på steken. Men jag tycker att Alcaraz totalt sett vann setet på poäng.

Andra set, där kom han ju tillbaka, Alcaraz, och på det stora hela skulle jag säga att han kändes väl så värd att vinna det som Sinner. Jämnt, men knappast en tydlig vinst för Sinner.

Tredje set, det var väl inget snack riktigt. Alcaraz kom igång efter det svaga första gemet och siffrorna kunde blivit större än de blev. Han var klart bättre i tredje.

Fjärde, ja, visst borde han vunnit Sinner, men när Alcaraz räddade matchbollarna och setet jämnades ut, vi kan väl sätta det som något likt det andra setet. Jämnt och relativt oavgjort.

I femte set var det egentligen Alcaraz hela vägen i min värld. Sen blev han nervös i ett gem, och han var ett helt otroligt slag ifrån att få matchboll emot sig i slutet av setet. Den där forehandsslicen ute i hörnet där han var under maximal press. I det läget, när han tog löpningen ut till den bollen, var hans chans att vinna den bollen klart under 10% chans skulle jag säga. Så Sinner var rackarns nära en matchboll till där. Där han också hade lite momentum. Han hade haft stor chans att ta den. Men så blev det inte, och ser man till hela avgörande set, stor övervikt till Alcaraz.

Det kanske hade varit ett bra sätt att avgöra tennismatcher på det här ändå. Att jag bara rent subjektivt avgör vem som är bäst och att den får vinna. Tyvärr kommer nog varken ATP eller ITF inför det systemet. Det jag vill ha sagt är att sett över hela matchen tycker jag att Alcaraz egentligen borde vunnit lite större. Han var klart bättre i två set, lite bättre i ett set, och två set var oavgjorda.

Det var det. Nu till min andra notering från matchen.

Det är första gången jag sett Alcaraz gå för fullt. Jag har ju tjatat om det nu sedan sommaren 2023. Alcaraz är den som har den högsta nivån i sig om han bara går för fullt och får till det. Sen vet jag att det här är provocerande. För man vill så gärna spela bror duktig och säga att Alcaraz alltid gör sitt bästa men det gör han inte. Han gör det aldrig skulle jag säga. För han prioriterar annat. Han vill ha kul, han vill uppträda, och han vill få uppmärksamhet. Det där går inte alls ihop med att gå hundra procent för att vinna så enkelt som möjligt, för det blir aldrig det mest underhållande. Jag har skrivit om det här många gånger. Att jag tyckt att Alcaraz måste göra något snart och börja bruka lite allvar, annars riskerar han att Sinner springer ifrån honom. Idag såg jag ingenting av det här normala tramset. Idag såg jag en idrottsman som hela vägen gick fullt ut för att vinna, och då fick vi också se vad han kan göra.

Sen ska det också sägas att även Alcaraz är mänsklig. Jag tycker man såg en klar spricka i rustningen idag. När han verkligen försökte koncentrera sig hela tiden och av det blev lite spänd, då blev hans backhand ibland just spänd, han blev stressad i den, svingade lite för tidigt, och träffade också bollen för tidigt så att han vred ut den utanför banan diagonalt. Forehanden däremot, den var väl i princip hundraprocentig idag skulle jag säga. Även Sinners forehand var nära på hundraprocentig. Det är väl ungefär så det ska vara kanske i tidernas bästa tennismatch.

Alcaraz fem, Sinner tre, är därmed läget i Grand Slam-säcken. Sinner fortfarande överlägsen världsetta vilket han kommer vara ett tag. Alcaraz får ju inga nya poäng varken här eller i Wimbledon då han försvarar båda titlarna. Alcaraz också två år yngre än Sinner, så han ligger förstås klart bättre till i nuläget.

Det var den första Grand Slam-finalen mellan dem men de har vunnit de sex senaste. Sju av de åtta senaste och det tycker jag är intressant. För jag hör väldigt ofta hur folk pratar om att det skulle vara så svårt att komma igång Djokovic och de andra som vunnit över 20 slams.

Jag ska vara ärlig, och sticka ut hakan.

Jag tror inte det är så många andra spelare som kommer vinna slams de kommande 10 åren.

Och jag grundar det på något så enkelt som att det nu inte är jämnt i toppen längre.

Jag började skriva om det i Rom. Hur det kändes som att det äntligen började stabiliseras lite med de bästa spelarna längst fram i turneringen. Så blev det till slut även här i Paris, och jag tror det kommer fortsätta så.

De kommer definitivt förlora mot andra spelare de här två, särskilt i mindre turneringar. Men att båda två ska floppa i Grand Slam-turneringar, jag tror det kommer hända väldigt sällan. Så jag tror det kommer fortsätta så här och då är det förstås bara att räkna. De kommer spela minst 10 år till. Det är 40 slams det. Om Alcaraz vinner hälften av dem så är han förbi Djokovic. Jag tror det kan hända.

För svaret är nej. Det kommer inte komma upp någon spelare på samma nivå som dessa två de närmaste åren. Den som kanske har chansen är Fonseca, men då ska verkligen allt och lite till klaffa och det är inte troligt, Om inte han lyckas är det mer än fem år innan någon annan skulle kunna komma upp på samma nivå. Så det kommer vara så här ett tag, och jag tycker det är helt fantastiskt. När man trodde att tennisen skulle fortsätta vara nere i en liten svacka så kanske vi får två spelare som blir ännu större än de tidigare största, och det, det får man väl vara ganska tacksam för skulle jag säga.

På tal om att vara tacksam. Det är lite mörkt i sportvärlden just nu, men tennisen sover aldrig. Nästan aldrig i alla fall. Imorgon drar grässäsongen igång. Det händer alltid något nytt, och man kan kanske känna att det inte är så lockande att se medelmåttor försöka spela på jordiga gräsmattor dagen efter tidernas bästa match men jag tänker i alla fall tycka det är härligt. Det är inte samma sak, men det är någonting. Det finns alltid någonting att titta på när det gäller tennis, nästan, och det älskar jag.

Tack för Franska Öppna kompisar. Nu börjar vi ladda för grässäsongen.