Hur dåligt behöver det bli?

Hur dåligt får det bli? Den frågan ställer sig nog många svenskar i dag. jag skrev tidigt i morse en text om vad det egentligen var som blev så dåligt. Det kändes lite bra. Jag gillar att åtminstone förklara för folk vad det är som gäller. Sen att det inte blir bättre av det, det är en annan sak. Det är som det är. Det kommer inte hända något förbättrande med det svenska landslaget i fotboll, för det som verkligen är fel, det är på en nivå där det i princip inte går att göra något åt det. Inte helt olikt hur det en gång blev inom tennisen, för övrigt.

Människorna inom Svenska Tennisförbundet blev för dåliga, så det fanns inte längre någon chans – och nu sitter vi där vi sitter. Med två spelare rankade bland de 500 bästa i världen. Ingen bland de 200 bästa. Där Sverigeettan Elias Ymer förresten förlorat åtta matcher i rad. Men han får wildcard till Stockholm Open som börjar på måndag i alla fall. För Sverige har inga andra tennisspelare. Det är mörkt, det är det.

Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva om här.

Jag sitter och tittar på en stapplande Novak Djokovic som möter Valentin Vacherot i semifinalen i Shanghai samtidigt som jag skriver det här, och det jag tänker när jag ser den här matchen, det är samma som det jag delvis tänkt kring fotboll: Hur dåligt måste det bli för att även värdelösa människor ska ändra på något? Vad behöver hända? Hur långt måste det gå innan man inser sina misstag, backar bandet och börjar om?

För att återgå till fotbollen: Sveriges riktigt stora problem började när man började ändra saker på ett okontrollerat sätt. Man bytte förbundskapten till folk som inte är bra, man tog beslut om att använda spelsystem som är obegripliga, och allt gick åt skogen.

Liknande inom tennisen.

Jag sa det dag ett. Verkligen dag ett. När man började köra mastersturneringar över två veckor. Indian Wells och Miami har ju haft det formatet under många år, och det har varit årets sämsta månad för tennis. Varför – ja, om man frågar mig i alla fall. Visst har det varit många bra matcher, särskilt när tennisen haft en storhetstid. Men när man är van vid ett fantastiskt format med full action hela tiden, då tycker man så klart att det är helt värdelöst när det kommer en månad med noll action.

De senaste två åren har man spridit det där till alla andra mastersturneringar utom en, eller två kanske. Hur som helst – det där icke-actionformatet är nu formatet som gäller för mastersturneringar, vilket... jag kan bara säga som det är. Var och en får tycka som den vill. Men för mig har det demolerat mastersturneringarna. För mig är de inte längre höjdpunkter.

Dessutom har man fullständigt missat målet. Det får man säga. Hela tanken med att köra mastersturneringarna under två veckor, där de bra spelarna i praktiken står över den första veckan, har varit att göra det bättre för de bra spelarna – att de ska behöva spela mindre och få det mer behagligt. Men säg så här: när var de bästa spelarna senast så frånvarande i mastersturneringarna som de varit de senaste två säsongerna? Svaret är aldrig. Man har byggt ett format som är värdelöst för fansen, för att de bästa spelarna ska få det bättre, och utfallet är att det blivit värdelöst för fansen, och att de bra spelarna deltagit mindre och presterat sämre i mastersturneringarna.

Jag sitter och tittar just nu. För jag älskar tennis. Det vet jag att många av er också gör. Vi älskar ju tennis. Men man måste fortfarande kalla en spade för en spade. Det här, som syns i Shanghai just nu, det är helt värdelöst. En halt Djokovic spelar semifinal mot Vacherot – en spelare jag sett under många år på challengertouren. Ingen stjärna där överhuvudtaget, men en okej spelare. Att det skulle vara möjligt för en sån spelare att gå till semifinal i en mastersturnering för några år sen, när formatet var att turneringarna spelades över en vecka och alla bra spelare var med, det var liksom inte riktigt ett alternativ. Det var helt omöjligt.

Lägg därtill att Vacherots kusin – hur osannolikt det än låter – Arthur Rinderknech snart ska spela den andra semifinalen mot Daniil Medvedev. Rinderknech, en spelare jag alltid beskrivit som en av de mer medelmåttiga på touren, och han har nu, när han är 30 år gammal, oftast legat precis på gränsen till att ens få vara med på ATP-touren. Nu har han definitivt hittat något den här säsongen och etablerat sig på touren, men samma sak här: att en spelare på hans nivå skulle kunna gå till semifinal i en mastersturnering – det var tidigare helt omöjligt. Nu är det möjligt, för att formatet och nivån är helt värdelösa.

Vi kan också toppa Vacherot och Rinderknech med att exempelvis Zizou Bergs var i kvartsfinal, där han pressade Djokovic lite grann också. Bergs – det är ingen stjärna det heller direkt.

Så, till min fråga. Jag ställer den igen. Alla vet att det här är totalt värdelöst. Vad behöver hända för att de värdelösa människorna som bestämt det ska ändra på något? Jag har inget svar – mer än att det inte lär hända. För det är så det blir när odugligheten sätter sig för djupt och hårt i en organisation. Då går det nästan inte att göra något åt saken. Som i Svenska Fotbollförbundet. Som i ATP.