Jag vill berätta vad som egentligen gick fel

Hur bra är Schweiz då? Frågade min fru mig igår några timmar innan matchen. Man är ju alltid lite lockad att svara "hur långt är ett snöre" på såna frågor men det gjorde jag inte. Nej, jag svarade istället att "Schweiz är precis som vi var innan vi började experimentera med jättekonstiga spelsystem och danska förbundskaptener". Ett helt okej svar kan jag tycka. Schweiz gör exakt det som Sverige gjorde under så många år. Man spelar efter sina resurser. Man trasslar inte till det. Man försöker inte vara mer än man är. Kort sagt, man nöter på, man får ihop det, och man presterar i stort sett alltid lite bättre än vad man har spelarmaterial till. Precis som Sverige gjorde under massor av år. Det är bara det att det inte var tillräckligt. Det räckte inte med att det ibland gick jättebra och ibland hyfsat. Det skulle börja spelas fin fotboll också och under vägens gång har vi gått bort oss totalt. Under några år hade vi också ett riktigt dåligt landslag spelarmässigt. Det har dock svängt, och nu när vi faktiskt har ett ganska bra landslag spelarmässigt, då fungerar det inte ändå, just för att vi gått bort oss.

Men var gick vi bort oss som allra mest? Var någonstans var punkten där man kan säga att där. Där var det som den kantrade ordentligt. Och där hände det som gjorde att vägen uppåt för svenska fotbollslandslaget nu är väldigt svår?

Många skriker om Jon Dahl Tomassons avgång idag och självklart. Med tre betydelselösa matcher innan playoff, det är klart att man borde avsluta samarbetet med honom, och framför allt avsluta idén med det spelsystem som är hela fotbollsvärldens gåta just nu. Att några tränare fortfarande håller fast vid det, trots att det knappt ens fungerar i teorin. Vi kommer nog tillbaka till det.

Men det är inte Jon Dahl Tomasson som har sänkt svensk fotboll. 25:e mars 2023. Då hände det. Då gick svensk fotboll bort sig och även om det kanske inte gick att veta just då. Man borde kanske ha förstått det, och åtminstone märkt det tidigare. Fredrik Reinfeldt tog över som ordförande för Svenska Fotbollsförbundet. Ungefär så som man gör i många länder. Tidigare politiker som längtar tillbaka in i ljuset tar sig in på positioner inom sporten. Ibland går det bra, oftast går det dåligt, men mest av allt, så brukar vi inte göra i Sverige. Jag minns. Jag tyckte det var konstigt då. Men det som hände efter att Reinfeldt tog över. Det var då jag tyckte det var sådär riktigt konstigt. Och jag tycker det var ännu mer konstigt att det då inte uppmärksammades. Det uppmärksammas heller inte en dag som denna. Utan ljuset riktas istället mot Tomasson helt och hållet och jo, han måste ju bytas ut. Men kanske inte bara han, och att han ens sitter på sin post, det är ju inte hans fel. Det är andras fel.

Reinfeldt började med att tillsätta Andreas Möllerberg som generalsekreterare. Möllerberg, precis som Reinfeldt, politiskt aktiv och som fokusområden för hennes arbete på Fotbollsförbundet nämndes jämställdhet. Otroligt viktigt så klart, men ovanligt för svensk idrott. Att man liksom rundar grunduppgiften och istället börjar fokusera på helt andra saker, som kanske inte är det som de intresserade av sporten först tänker på.

Reinfeldt är borta. Han gjorde så dåligt ifrån sig som ordförande att han i princip inte fick chansen att bli omvald. Möllerberg är också borta sen en tid, då det där jämställdhetsarbetet innebar mest bara att alla började tycka illa om henne och Reinfeldt, och det har, åtminstone i efterhand, kommit ut uppgifter om förhållanden på Fotbollsförbundet där man kanske inte först och främst kommer att tänka på jämställdhet och trygghet som ska ha varit ledorden.

Reinfeldt. Politiker. Många pratar fortfarande om hur han var en bra och rakryggad statsminister. En av de som suttit längst på posten i svensk historia. Vissa andra pekar på saker som hände under hans tid som kanske ligger lite till last för Sverige än idag. Hur man ser på det, det beror nog lite på var man står politiskt. Möllerberg, jag har inte hört en enda röst som sagt något bra om hennes tid på Svenska Fotbollsförbundet.

Men vet ni vad. Efter drygt 700 ord har jag ännu inte kommit till kärnan i min text. För det absolut konstigaste som hände efter att Reinfeldt blev ordförande, det var att Kim Källström utsågs till det som framställdes, och fortfarande framställs, som högsta sportsliga chef på Fotbollsförbundet.

Varför är det så konstigt då? Källström, en gammal landslagshjälte som borde veta mer om svensk fotboll än i princip alla? Jo, det konstiga hittar man under Reinfeldts tid som politiker.

Jag minns. Jag minns hur han under den tiden ofta och gärna ville prata om sitt intresse för Djurgården och när han fick frågan, eller inte fick frågan, vem som var hans favoritspelare pratade han ständigt om hur fantastisk han tyckte att Kim Källström var. Han pratade om Källström som om Källström var någon slags halvgud, inte bara fotbollsmässigt utan även personlighetsmässigt, och jag tyckte då att det lät väldigt, väldigt märkligt helt enkelt. Jag förstod aldrig riktigt syftet. Eller ja, syftet med att prata om fotboll och Djurgården, det var ju förstås politisk taktik. Folk gillar politiker som är som dem. Att prata om något som ligger så nära svenska folkets hjärta som Allsvenskan, det är förstås odiskutabelt smart. Särskilt som klubbsympatier nog inte avgör hur folk röstar i riksdagsvalet, så det var dessutom ovanligt riskfritt för honom att komma ut som djurgårdare.

Men det där med Källström. Det förstod jag inte då, jag förstår det inte nu, men jag förstår. Tro mig, jag förstår verkligen. Att Kim Källström, han blev inte utvald som chef över svensk fotboll på sin kompetens. Han blev utvald för att Reinfeldt på något märkligt sätt var ett väldigt stort fan av Källström och där, gott folk, där finns något att fundera över.

Reinfeldt och Möllerberg är borta. Ordförande och generalsekreterare, det är positioner där man försvinner utan konstigheter om man inte sköter sig. Källström däremot, han är kvar. För hans roll, det är en vanlig anställning, och det vet vi ju här i Sverige, man avslutar inte anställningar bara sådär utan anledning. Det räcker inte ens att vara riktigt dålig på det man gör. Man blir kvar i alla fall. Det räcker inte som orsak för att anställningen ska avslutas.

Jag har ingen aning om huruvida Källström är jättebra på sitt jobb eller inte, men det är klart, man ser ju hur det ser ut. Och det ser inte bra ut. Det jag däremot kan säga är att den högsta fotbollschefen inom svensk fotboll, han hade aldrig haft ett jobb innan han fick det jobbet. Om man inte räknar fotbollsspelare som ett jobb, det är det i någon mån givetvis. Han hade sen också suttit i några studiosändningar på TV4 som expert. Men det där, det är nog något lite annat än att sitta med ansvar för många anställda, och framför allt ansvar över det svenska landslaget i fotboll. För mig är det helt uppenbart, det faller liksom på sin egen orimlighet att Källström skulle klara av det där, för han hade ju aldrig haft ett jobb innan. Eller om vi säger så här då. Tänk ett vanligt, medelstort företag med något hundratal anställda. Ett sånt företag. Alla som tror att en person utan tidigare arbetslivserfarenhet, eller utbildning, skulle få ett jobb som operativ chef på det bolaget kan ju räcka upp en hand.

Jag vet. Det är vanligt att idrottsmän går direkt från att vara spelare till att bli sportchefer i klubblag. Det fungerar ibland, ibland inte. På samma sätt skulle man kunna argumentera för att utnämningen av Källström skulle kunna vara okej, men den slutar vara okej när man minns vad Reinfeldt sa om Källström innan han blev ordförande för svensk fotboll. Då vet man. Man vet att Reinfeldt ville ha in Källström för att det var hans idol. Och då måste man givetvis ifrågasätta och utvärdera – tror man att det är bra att det är Källström som nu ska vara högst delaktig eller kanske till och med ta besluten kring hur vi ska lösa det här med det svenska landslaget? Jag ifrågasätter det åtminstone, och jag tycker det är märkligt att så få andra gör det.

Vi får väl se. Som sagt. Det som det svenska landslaget gör just nu. Det är ju bara att titta. Det är ingen formsvacka. Det är inte otur. Det är att det inte fungerar. Det har väl sällan varit så enkelt att bara peka på att det inte fungerar. Inte att spelarna är för dåliga. Inte att de inte passar att spela tillsammans. Utan bara att sättet som de försöker spela på. Det funkar inte. De som hänger här på TVmatchen vet att jag tidigare i många texter inför matcher pekat på likheterna mellan Manchester United och svenska landslaget. Man försöker göra exakt samma sak. Trebackslinje, ytterligare två backar på kanterna som ska vara allt i ett – back, mittfältare, helst anfallare också. Och sen klumpas resten av spelarna ihop i mitten från mittfältet och framåt. Det har varit ett experiment som gjort att Manchester United är ett bottenlag i Premier League. Och det har gjort att svenska landslaget just nu presterar fullständigt värdelöst, trots att man har spelare för att vara riktigt bra. Vilket är fullt logiskt, för det går inte att spela på det där sättet. Det är ett helt värdelöst spelsystem. Alla ser det. Men ledningen för Sverige, och United, låter det fortsätta av någon anledning. För det är populärt nu för tiden att säga att man ska låta saker ta sig tid. Att det behöver sätta sig. Det är bara det att det här inte kan sätta sig. För det är en helt värdelös idé i teorin. Och i verkligheten är det ännu sämre.

Det är svårt att missa VM nu för tiden. Sverige kommer efter kvalet vara två matcher från att ta sig till mästerskapet där motståndet inte kommer vara skrämmande överhuvudtaget. Det är så enkelt att ta sig till VM att till och med Jon Dahl Tomasson med stöttning av Kim Källström skulle kunna klara det. Men självklart, i det här läget, med tre betydelselösa matcher för svensk del innan playoff. Vilken vettig människa som helst hade väl tryckt Ctrl+Alt+Delete och chansat med något annat. För att chansa med det som är nu, det är garanterat det sämsta. Det kan gå det också, men det är det sämsta. Det vet alla.

Avslutningsvis, ett litet tankeexperiment. Nu ska inte enskilda spelare hängas. Långt därifrån. Men det kan ändå noteras att några spelare i de svenska startelvorna under kvalet spelat för att de passar in i Tomassons spelsystem. Utan att nämna några namn. Tänk er att vi plockar in en gammal hederlig svensk 4-4-2-tränare, placerar in våra bästa spelare, och gör det som vi alltid gjort. Det som gjort att Sverige genom åren varit en fotbollsnation långt över det som borde vara möjligt. Vi får spelarna att leva med, acceptera, ta sig an sina positioner. Kort sagt, vi anpassar spelarna till den position som finns tillgänglig. Så som vi alltid gjorde, fram till att det för några år sen började pratas om att spelsystemet måste anpassas efter spelarmaterialet.

Målvakt: Noel Törnqvist
Det är en riktig klassiker det här, att uttagningar till landslaget rör sig alldeles för långsamt. Thörnqvist spelar i Mjällby nu, ja. Alla kan se att han är Sveriges bästa målvakt, men det hjälper inte, för det måste alltid ta tid att ta sig in i landslaget. Snart kommer han dock spela i Como i Serie A. Han kommer då vara den enda svenska målvakten som spelar i en stor europeisk liga, och att man då ska fortsätta välja Viktor Johansson som spelar i andraligan i England eller för den delen Kristoffer Nordfeldt i AIK, nej, så kommer det inte bli. Då kommer man välja den bästa målvakten, men alldeles för sent.

Backlinje: Emil Holm – Victor Nilsson Lindelöf – Isak Hien – Gabriel Gudmundsson
Det är väl inga konstigheter det här riktigt. Holm är på gränsen till startelvan i ett italienskt topplag. Nilsson Lindelöf kanske inte är så bra som han en gång var, säg så här, han är bättre än vissa andra som spelat i den svenska backlinjen på sistone. Hien given förstås, precis som Gudmundsson, två av få spelare i det svenska landslaget som ändå gjort bra ifrån sig på sistone.

Mittfält: Anthony Elanga – Hugo Larsson – Lucas Bergvall – Daniel Svensson
Men wööööööö var är balansen då? Ja, det är precis det jag menar. Jag la dessutom in Svensson som ett mer defensivt alternativ till vänster. Hugo Larsson har definitivt inte imponerat de gånger han fått chansen i landslaget, men det är förstås odiskutabelt att han är en spelare som kan göra Sverige bättre. Alternativen är mer sådana att vi upprätthåller något. Larsson och Bergvall är i en ålder som gör att om de får ihop det tillsammans, då skulle Sverige kunna ha ett ramstarkt mittfält i 10 år eller mer. Det är något jag gärna hade chansat på. Elanga spelar ibland anfallare, men är i grunden kantspelare, och han får väl fråga pappsen hur man försvarar kanske. Det skulle gå fint det där.

Anfall: Alexander Isak – Viktor Gyökeres
Det är väl ungefär här som blodtrycket börjar stiga. Sverige har kanske det bästa anfallsparet av alla landslag i världen, på pappret då. Men det vi får, det är det som syntes på Strawberry Arena igår. Det kan liksom inte behöva vara så.

Det där skulle ju funka, men framför allt, det där skulle ge folk hopp. Det som är nu – ett obegripligt spelsystem och spelare från Europas andraligor. Det finns ingen som får något hopp av det. Alla vet att det inte är det bästa. Utom Kim Källström och Jon Dahl Tomasson kanske.

Hur ska man då lösa det här nu? Vem ska ta över det svenska landslaget? Ja, det får väl Källström fundera på kanske. Man har satt sig i ett helt omöjligt läge. Och jag vet. Jag vet. Jag veeeeet, man måste vara tråkig. Man får inte föreslå saker som är lite omvälvande. Men givetvis. Det går inte att inte tänka tanken. Anders Torstensson har gjort det omöjliga med Mjällby. Nu är det en punktinsats som gäller i det svenska landslaget. Återstående kvalmatcher och sen playoff. Efter det kan man fundera på vad vi gör sen. Men fram till dess. Om man valt Torstensson så hade åtminstone en sak förändrats. Från frustration och allmän oenighet så vill jag nog påstå att alla åtminstone skulle enas bakom det svenska landslaget. Det skulle kunna hjälpa.

Vi har lite trassel med att visa namn på författare här på TVmatchen men jag som skrev den här texten heter David Thorstensson och blir man irriterad på något av det jag skriver går det utmärkt att kontakta mig på [email protected].