Det självklara kanske inte alltid är det bästa?
Det där låg ju lite på lut, eller? Efter att ha kört en massa diffusa projekt tillsammans med Måns Zelmerlöw, det ligger ju inte helt i tiden att fortsätta med det kanske. Och sen varit förbundskapten för landslaget i padel och även konsultat åt några mer eller mindre begåvade tennisspelare föll nu förbundskaptensjobbet inom tennisen på Jonas Björkman efter att Simon Aspelin fått lämna jobbet.
Är det rätt? Är det bra? Ja, vem vet, men jag kan tycka att det spontant kanske inte är helt hundraprocentigt.
Två saker kring svensk tennis har nog få missat senaste åren/året.
1, Sverige har inga människor som kan spela tennis längre.
2, Christer Gardell har tagit kontroll över svenska tennisförbundet med löfte om att bidra med en massa pengar.
Det är utgångspunkten.
Så, vad gör man?
Och det är väl ungefär där det blir lurigt.
Jag ska börja med att säga att jag var starkt för Gardells övertagande. Jag tycker definitivt man ska kunna göra sådär. Man lockar med något, och sen får alla välja om man vill ha det eller inte sett till villkoren. Jag är lite halvallergisk mot att man ska försöka blockera folk från att erbjuda saker. Ja, det är inte så det normalt sett går till i svenska idrottsförbund, men om man tycker att allt med svenska föreningslivet och idrottsförbunden är exakt som det ska, då kanske man ska släppa hörnflaggan litegrann.
Så att det var värt att Gardell fick välja styrelse, indirekt åtminstone, för att pytsa in en massa pengar i tennisen, definitivt.
Men kommer han och hans kompisar göra rätt saker då?
Det är väl där jag ändå blir lite tveksam.
Svensk tennis har många sjukdomar. Det är liksom inte en sak som gjort att allt klappat ihop. Det är en serie av enbart helt värdelösa grejer. Men ska man titta på hur man ska göra det framåt så skulle jag säga att det särskilt finns en grej som svensk tennis ska passa sig väldigt noga för. Och det är att drömma sig tillbaka till hur det en gång var och tro att det är det som kan ta någonting tillbaka till en vettig nivå igen.
Ja, Björkman och alla hans kompisar på den tiden hade något helt fantastiskt där de liksom höll ihop och lyckades bära varandra fram till toppen av tennisen. Det funkade då. Ett gammalt hederligt svenskt kollektiv, tänk en Lasse Lagerbäcksk 4-4-2 där alla rör sig i en perfekt flock och på så sätt så att vi en gång i tiden kunde slå motståndare som vi absolut inte skulle kunna slå. Hade det funkat idag? Kanske, kanske inte. Hade det funkat med dagens spelare som är aktuella för landslaget? Aldrig.
Och det är ungefär där jag funderar på om svensk tennis egentligen bara skulle bryta sig loss från de gamla hjältarna en gång för alla. Inte för att de inte har kunskapen. Inte för att Björkman inte passar för förbundskapten. Utan för att man nog verkligen skulle behöva bryta med det som varit, och fundera över hur vi kan starta om från noll, med något helt annat. För om man ska vara helt ärlig. I 20 år har man pratat om de gamla hjältarna, och om hur vi borde försöka göra samma sak som de gjorde för att få fram nya spelare. Funkade det? Inte riktigt kanske.
Sen spelar det i ärlighetens namn ingen roll vem som är svensk förbundskapten i tennis. För de spelare som kanske ska föra tillbaka Sverige till en vettig nivå. De är nog knappt ens födda ännu, så mörkt är det. Jag tänker mer på inställningen. Att man nog skulle må bra av att tänka nytt snarare än gammalt.
