BERGMAN: Får man säga vad som helst på en hockeyis?
Vad får man egentligen säga till en motståndare på en hockeyrink? Och framför allt, vad förväntas man acceptera utan att reagera? Tinus Luc Koblar bröt mot hockeyns oskrivna regel. Och det kanske var på tiden.
Frågorna aktualiserades efter torsdagens match mellan Rögle och HV71 när Tinus Luc Koblar, märkbart upprörd, berättade i TV4 att Nikola Pasic ska ha kallat hans mamma för h*ra. Han passade dessutom på att dela ut ett antal mindre smickrande omdömen om HV71-spelaren och antydde att det kunde bli en uppgörelse nästa gång lagen möts.
Pasic har förnekat anklagelsen och vad som faktiskt sades ute på isen vet vi inte. Därför tänker jag heller inte försöka avgöra vem som har rätt. Däremot tycker jag att händelsen väcker en intressant diskussion om hockeyns oskrivna regler och var gränsen egentligen går för vad som är acceptabelt.
Gammalt hederskodex inom hockeyn
För det finns ju en gammal hederskodex inom ishockeyn som säger att det som händer på isen också ska stanna där. Spelarna kan kalla varandra för både det ena och det andra, dela ut efterslängar och försöka provocera fram reaktioner, men efter slutsignal förväntas alla skaka hand och låta det som hänt vara glömt. Åtminstone ska man inte springa till medierna och berätta vad motståndarna har sagt.
Jag förstår den kulturen och tycker i grunden att det finns något sunt i den. Hockey är en fysisk och känslomässig sport där det ibland går hett till, och det vore fullständigt orimligt om varje hårt ord eller mindre väl vald förolämpning skulle resultera i en offentlig diskussion om moral och värdegrund. Det måste finnas utrymme för att bli förbannad, säga något dumt och sedan gå vidare.
Men betyder det att det inte finns några gränser? Och vem är det egentligen som bestämmer var de går?
Foto: Bildbyrån
Jag ska erkänna att jag har en ganska speciell relation till just Tinus Luc Koblar som hockeyspelare. Han är en av mina absoluta favoriter i SHL, kanske till och med den allra största. Kombinationen av fysik, teknik, kreativitet, tacklingar och en närmast total oräddhet är unik. Ena stunden kan han göra något fullständigt briljant med pucken för att i nästa byte trycka till en motståndare så att hela arenan vaknar. Dessutom verkar han växa med uppgiften ju viktigare matcherna blir. Det han presterade för Norge under VM, med tanke på hans ålder och begränsade erfarenhet, var smått otroligt.
Men jag har också följt honom sedan juniortiden i Leksand och vet att det finns en baksida av den där personligheten. Tinus har alltid haft känslorna utanpå kroppen och kan, när det brinner till, ha väldigt svårt att tygla både humör och frustration. Det är en del av det som gör honom så speciell, men också något som emellanåt kan bli ett problem för honom själv och hans lag.
Det var därför inte särskilt förvånande att det var just Koblar som stod där framför TV4:s mikrofon och kokade efter slutsignalen. Och här tycker jag att det finns två saker som måste kunna vara sanna samtidigt.
Vad som helst kan inte vara tillåtet
För det första måste Koblar lära sig att hantera den här typen av situationer bättre. Han är fortfarande ung, men han spelar på den högsta nivån i svensk hockey och motståndarna kommer att göra allt de kan för att få honom ur balans. Inte minst när de märker hur lätt det kan vara att komma åt honom. Det är knappast någon hemlighet att han själv gärna retas, provocerar och försöker krypa under skinnet på sina motståndare. Det är en del av hans spel och då får han också vara beredd på att få tillbaka.
Hur moraliskt försvarbara vi än tycker att motståndarnas metoder är kommer det alltid att finnas spelare som testar gränserna. Det är naivt att tro något annat. Koblar kan inte kontrollera vad andra säger till honom, men han måste lära sig att kontrollera sin egen reaktion. Annars riskerar hans temperament att bli ett vapen som motståndarna kan använda mot honom.
Samtidigt, och det är den andra delen, kan det väl inte vara så att hockeyspelare förväntas acceptera precis vad som helst bara för att det sägs innanför sargen? Att håna en motståndare för ett missat friläge, påpeka att han är en usel hockeyspelare eller på annat sätt försöka störa hans koncentration är en sak. Att använda grovt sexistiska tillmälen, rasistiska uttryck eller dra in familjemedlemmar i personliga förolämpningar är någonting annat.
Jag har svårt att förstå varför det senare skulle vara mer acceptabelt bara för att två personer råkar ha skridskor på fötterna. Och om vi nu är överens om att vissa saker faktiskt går över gränsen, varför skulle det då vara ett större brott mot hockeyns kultur att berätta om dem än att säga dem från första början? Det är här jag tycker att den gamla hederskodexen börjar bli lite märklig.
Missförstå mig rätt. Jag tycker inte att spelarna ska börja springa till journalister efter varje match och redogöra för varenda förolämpning de fått höra. Det skulle bli outhärdligt och knappast göra hockeyn bättre. Det finns ett värde i att kunna lämna konflikter bakom sig, särskilt i en sport där samma spelare kan stå och skrika åt varandra ena kvällen för att några dagar senare mötas igen och skaka hand.
Men det måste väl ändå vara skillnad på att inte vilja älta varje liten ordväxling och att förväntas hålla tyst om något man faktiskt upplever som ett grovt övertramp?
I det här fallet vet vi som sagt inte vad Pasic sa. Det är viktigt att understryka, för det är lätt att anklagelser får eget liv när de väl uttalats i direktsändning. Även det är något Koblar behöver förstå. När han pekar ut en namngiven motståndare inför hela hockey-Sverige får hans ord konsekvenser, oavsett hur upprörd han är i stunden. Där har han ett ansvar som inte försvinner bara för att pulsen fortfarande är hög efter matchen.
Hockeyn måste våga diskutera
Det går alltså att tycka att Koblar borde ha hanterat intervjun annorlunda utan att för den sakens skull anse att han gjort fel som reagerat på det han uppfattade att Pasic sa. Precis som det går att försvara det verbala spelet inom hockeyn utan att samtidigt behöva försvara varenda förolämpning som förekommer.
För mig är det egentligen där diskussionen borde ligga. Inte i någon föreställning om att hockeyspelare måste bli fromma lamm som aldrig säger ett ont ord till varandra, men heller inte i att allt automatiskt ska vara tillåtet bara för att det sker under en match.
Hockeyn behöver sitt känsloregister. Den behöver spelare som vågar spela på gränsen, som retas, provocerar och ibland tappar humöret. Det är en del av sporten och jag skulle personligen tycka att den blev betydligt tråkigare om allting skulle vara tillrättalagt och korrekt hela tiden.
Men det är också skillnad på att spela på gränsen och att helt sakna en.
Jag hoppas att Tinus Luc Koblar lär sig att tygla sitt temperament bättre. Inte för att jag vill se honom bli en annan spelare, utan för att jag tror att han har potential att bli en av de allra bästa i SHL och att just humöret kan bli ett av de största hindren på vägen dit. Det vore synd om en spelare med den där unika blandningen av skicklighet, fysik och oräddhet gång på gång skulle låta sig provoceras bort från det han är så förbannat bra på. Men jag hoppas också att hockeyn vågar diskutera sina egna oskrivna regler utan att reflexmässigt försvara dem bara för att de alltid har funnits där. För visst ska det som händer på isen i många fall också kunna stanna där. Men inte nödvändigtvis till vilket pris som helst.
Och förresten…
Foto: Bildbyrån
* Färjestad bara maler på. Trots att storstjärnorna och hajpade nyförvärven Marcus Johansson och Victor Ejdsell båda är långtidsskadarna så kör Karlstadgänget plattan i mattan och kör över allt och alla. Och på tal om snacke-pellar som kanske går över gränsen ibland så är Viktor Lodin en fröjd att skåda.
* Det är alltid kul att följa hur världens bästa spelare ser ut i början av säsongerna. Connor McDavid? Han har börjat helt okej med 12 poäng på fyra matcher och med det toppar han NHL:s poängliga. Leo Carlsson, som den här säsongen är bäst betald i hockeyvärlden, har också fått en skön start på säsongen. Sju pinnar på tre matcher för den spelaren som lär bli nästa svenska superstjärna ”over there”.
* Djurgården överväger, enligt Sportbladet, att överge matchandet i Globen. Man har två förluster den här säsongen, en målskillnad på mindre smicrkande 0–7, och förra säsongens facit i den stora golfbollen var en seger av fem möjliga och 11-27. Så det är förståeligt men för oss som är hockeynostalgiker hoppas jag att DIF inte gör slag i saken.
Ishockey på TV – vad sänds ikväll?
Läs vår tv-guide för all ishockey på tv – både svensk och internationell!
