Wrestlingen är slut, nu blir det kul med lite tennis
Nej, jag klarade inte av att följa Laver Cup i helgen. Tro mig, jag försökte. Men det blev ridå ganska tidigt. Ni kan se ett inlägg i vår kära Facebookgrupp Tennisen. Jag delade det där. Där det blev ridå. Om det inte varit det innan. Det var ett klipp på reaktionerna på de europeiska spelarna som inte spelade under matchbollen i en match, om det var Ruuds inledande singelvinst kanske. Det är svårt att förklara hur det såg ut. Jag får ett visst obehag i kroppen av att försöka förklara det. Ni får nästan gå in och kolla i så fall, men säg så här. Det kändes inte så genuint. Och det kändes kanske som att några av spelarna tittat lite för mycket och nu gjorde ett försök att härma sina idoler.
För mig är trovärdighet något av det viktigaste idrotten har. När man märker att idrottsmän inte är sig själva, när de försöker framställa något på ett sätt det inte egentligen är. Allt sånt. Då får jag väldigt svårt för det. Då blir det wrestling. Ni vet det där amerikanska skådespelet där karaktärer skojbrottas, men försöker få det att i någon mån se verkligt ut. Jag tycker personligen det är lite fascinerande, just för att det är ett skådespel med idrottstouch. Men där vet alla att det är på låtsas, och man har det som ett ingångsvärde. När man förvandlar det som ska vara riktig idrott till skådespel, då har jag väldigt, väldigt svårt för det. Det är Laver Cup för mig. Wrestling där man inte erkänner att det är wrestling. Värdelöst.
Jag tittade på Presidents Cup istället i helgen. Golf alltså. Där man lyckats med exakt det som Laver Cup misslyckas med.
Laver Cup startades för att man var avundsjuk på golfens Ryder Cup, om man frågar mig hela idrottsvärldens enskilt mest underhållande evenemang. Man ville ha samma sak inom tennisen, men man missade att prestige, känslor, vilja, aura inte kan skapas på beställning. Det måste byggas. Hade man byggt Laver Cup från grunden och sett till att bygga upp en prestige mellan exempelvis Europa och USA, och helt enkelt struntat i att det inte blir den ultimata showen, skådespelet från början, samtidigt som man kan leva med att Europa kommer vara överlägset, och många spelare inte blir tillgängliga. Då hade man kunnat börja bygga något. Som kanske hade blivit något. Nu ville man inte bygga. Man valde wrestlingspåret, och det har i min mening blivit pannkaka.
Presidents Cup startades för många år sen, också av avundsjuka på Ryder Cup. PGA-touren ville ha sitt eget Ryder Cup så att säga och man valde att köra USA mot övriga världen, inte Europa. Eventet har fått trumma på. USA har varit totalt överlägset genom åren. Men efter många år finns det nu en viss rivalitet. Underdogen, världslaget vill nu verkligen slå USA, vilket de inte lyckades med i helgen heller trots att de ledde stort inför sista dagen. Och det, alla förluster, att det är ojämnt, det är det som kommer bygga rivaliteten, trovärdigheten, intresset inför nästa match. För man märker att USA kämpar, att man försöker hålla förlusten borta.
Laver Cup? Motsatsen givetvis. Europa vann ju nu i helgen men innan dess hade de förlorat tre av de fyra senaste trots att det borde vara totalt omöjligt för dem att förlora. Lägg därtill att inte ens i närheten av alla bra spelare är med. Trovärdigheten? Noll. Jag skulle säga att man redan från början haft något slags samförstånd, arrangör och spelare, kring att vägen framåt är att försöka skapa en plastig rivalitet, och att vägen dit är att det ska bli jämnt och att man ska låtsas att det är spännande. Det har inte fungerat.
Så, då fick man ur sig det också. Det kändes ju skönt.
Nu dags för lite riktig tennis.
Semifinaler i de kinesiska turneringarna. Ingen kioskvältare kanske. Sen börjar Tokyo och Peking på onsdag. Sinner är fortsatt skadad och spelar inte vilket betyder att det nu väl inte längre är en fråga om, utan när Zverev blir världsetta. Det kommer hända.
