Cirkushästar och Querreys
Min fru tittar mycket på tv. Det gör jag också. Men vi tittar på lite olika saker.
Mig kan man sortera in i två tv-tittarfack, tror jag. Min första, och i stora drag enda prioritering, är sport. Vi har väl alla våra egna orsaker till att älska att titta på sport men för mig har det alltid till rätt stor del handlat om att det är något som händer i realtid. Eller ja, som hände för någon minut sen. Sedan allt tv-tittande gick över till att ske över internet har det ju blivit längre eftersläpning än när det skedde via satellit. Men det spelar förstås ingen roll. Känslan av att det är spännande, man vet inte vad som ska hända, det händer, just nu. Om jag ska välja en andra tv-tittarpreferens så blir det något som är spektakulärt. Om jag ska titta på en tv-serie eller en film så vill jag helst inte att den ska handla om ett par som tappat bort sin hund. Det händer hela tiden. Jag bryr mig inte så jättemycket om det. Det är inte intressant att vänta på om de ska hitta hunden eller inte.
Min fru då? Ja, jag ska väl börja med att säga att hon är ganska duktig på att titta på sport med mig, men det är kanske inte något som hade skett utan mig så att säga. För att det ska finnas något intresse så är den gemensamma nämnaren att det inte får vara för spektakulärt. Det ska vara Allsvenskan, inte Champions League. Det ska vara svenskar och norrmän som tävlar mot varandra i skidåkning, eller skidskjutande. Det ska däremot absolut inte vara när världens bästa idrottsmän spelar basket mot varandra. Det är för spektakulärt.
Men det där är förstås inte fru Thorstensson främsta tv-intresse.
Nej, det främsta tv-intresset, eller de är väl två, handlar om motsatsen till mitt intresse. Den totala motsatsen.
Det ska gärna vara säsong hundra av Gift vid första ögonkastet eller Robinson. Där programmen följer exakt samma utstakade linje hela tiden. I Gift vid första ögonkastet innehåller första avsnittet lite mys och mystik där man ska gissa vilka som ska gifta sig med varandra. Avsnitt två och tre är giftermål, där det är 80% fantastiskt, och 20% minitrassel. Parallellt med giftermålen påbörjas också nästa fas. Flytta ihop och då inleds en fas om flera avsnitt där paren delas upp. Två ska framställas som att allt är fantastiskt, ett ska framställas som att man inte riktigt vet hur det ska gå, och så måste det också vara ett par som får jätteproblem. Sen avslutas varje säsong med att några säger att de vill fortsätta vara ihop, några säger att de inte vill det, och sen får man läsa efteråt att alla gjorde slut. Med slutsatsen att de egentligen bara ville vara med i tv.
Det där är realitydelen.
Sen har vi tv-seriedelen också. Där jag gärna ser hot om världskrig, utomjordingar som hotar kan vara bra också om det inte överdrivs. Och ja, varför inte något verkligt högteknologiskt som gärna får vara lite orealistiskt.
Fru Thorstensson, hon vill att ordet mord ska ingå i namnet på serien eller filmen och det är sen väldigt viktigt att serien eller filmen börjar med just ett mord. Så man liksom har det avklarat, och sen ska man klura ut hur det sen gick till. Viktigt att det inte ingår någon överdriven spänning, skottlossningar och liknande ska hållas borta. Det ska inte vara spännande. Det ska vara lugnt och skönt.
Är någon av våra smaker så att säga bättre än den andra? Definitivt inte. Om jag ska gradera det så kan jag tycka att sporttittandet kan ses som det mest logiska, medan smakerna i övrigt, där kanske min dragning mot det aningen mindre realistiska inte är att föredra. Jag kanske är ytterligheterna. Fru Thorstensson håller sig i den breda mitten så att säga.
640 ord. Så lång blev ingressen till den här texten.
Nu tänkte jag tala om vad den ska handla om.
Jag vaknade mitt i natten, det gör jag ju ofta, och tittade på Tiafoe-Michelsen i natt. Att det inte var så bra, det behöver jag ju inte säga. Men jag började tänka på en rätt intressant grej.
Förr om åren hade jag ofta Querrey som ett exempel på en medelmåttig spelare som var rätt bra, men som aldrig var ens halvnära mot någon av de bästa. Ibland låg han mellan 10 och 20 på rankingen, men ofta pendlade han ner lite också. Han var dåtidens breddspelare, men han var ofta bäst eller näst bäst av amerikanerna. Trots att han hade några jämnåriga landsmän som var rätt bra, och sen under slutet av karriären började den nya generationen komma också med Fritz, Tiafoe, och Paul men Querrey var alltid klart tyngre och bättre än dem.
Lite lustigt förresten att Querrey sen kom in på banan och höll i intervjun med Tiafoe efter att han vunnit.
Men det jag tycker är intressant är att fundera över om alla de här amerikanerna, och många andra, som var mycket sämre än Querrey och liknande spelare för ett antal år sen plötsligt blivit så sjukt mycket bättre? Det tror jag absolut inte de har, och jag tycker det är ett bra exempel egentligen. Medan det fanns bra tennisspelare, då var spelare som Tiafoe med flera rankade runt 30 i världen. Nu går de till semifinal i US Open. Jag tycker det är ett otroligt bra exempel på det jag pratar om så ofta. Vad som hänt inom tennisen. De som var 30 när tennisens bredd var bra, de är nu 10 när alla bra spelare försvunnit. Tiafoe har varit i semi i US Open tre gånger de senaste fem åren. Det var inte medan det fanns bra tennisspelare.
För mig är Tiafoe och Michelsen två Querreys, och då ska jag säga att jag är ganska snäll mot dem. Querrey var en tyngre och bättre spelare. Men de är lika tråkiga som Querrey var och under en normal tid hade de inte varit i närheten av det här.
Vad har det för anknytning till tv-tittandet då? Ja, Tiafoe-Michelsen, det är inte Champions League, det är inte världens bästa idrottsmän som spelar basket mot varandra. Det är svenskar och norrmän som åker skidor mot varandra. Kort sagt, man vet att absolut, de kämpar mot varandra och allt sånt, det är ju kul, men man vet också att den idrottsliga nivån, den är diskutabel, och då funkar det lite sämre för min del. Jag rycks inte med. Jag blir inte imponerad.
Cirkushästarna då?
Ja, de är bara en egentligen. Men när jag sitter och tittar på Alcaraz. Det här är liksom Gift vid första ögonkastet. Eller Morden i Helsingör, Midsommer, Ystad, Stockholm, Visby, allt vad städerna heter där folk enligt tv-serierna har en oerhörd böjelse för att ha ihjäl varandra.
Cirkushästen Alcaraz kommer in på banan och slår ett slag i taget. Varje slag ska vara hundra procent spektakulärt, annars är det inte värt det. Det här gamla om att man ska ha sitt största fokus på att försöka vinna, och få ihop sitt spel på bästa sätt. Det är fullständigt bortplockat. Nu handlar det om att samla ihop så många spektakulära händelser som möjligt under en match, och ska man få till det, då skadar det ju inte om matchen är lång.
4-5 i avgörande just nu, efter att Alcaraz i det femte setet vid ett par tillfällen varit en poäng från förlust. Där han på var och en av dessa poäng gjort allt för att vinna dem, från att tidigare under matchen inte haft den inställningen till en enda poäng. Nu försöker han vinna. Nu är cirkuskonsterna utbytta mot att försöka vinna och det kommer han göra, för det är supertiebreak vid 6-6 i skilje i US Open. En otroligt bra grej för övrigt inom tennisen numera, för det gör att det inte är chansartat. Det är tillräckligt långt för att en bättre spelare ska kunna vinna med viss säkerhet.
Men åter till tv-jämförelsen. Jag vet vad som ska hända när Alcaraz spelar. Han ska komma in med en inställning om att cirkuskonster ska skapas. Han ska vara illa ute. Han ska sätta sig i situationer där hundra procent fokus krävs för att rädda sig själv. Han ska inte ta enklaste möjliga väg mot vinsten.
5-5 i avgörande. Nu slog han ett slag mellan benen. Där det inte alls behövdes.
Det här är inte den idrotten. Inte den tennisen jag uppskattar. Jag vill se riktig tennis. Jag vill se fantastiska idrottsmän mäta sina krafter med varandra. Jag vill inte ha dokusåpatennis. Jag tycker det är värdelöst.
Med allt detta sagt. Jag tycker inte illa om Alcaraz. Han slår slag som ingen annan någonsin har kunnat slå. Han är rent kvalitetsmässigt utan tvekan tidernas bästa spelare. Men jag har svårt för skådespel inom idrotten. Jag tycker man ska göra sitt bästa, och blir det spektakulärt och underhållande är det en bonus. Jag gillar inte att man försöker framkalla det. Och ungefär där har jag väldigt svårt för Alcaraz nu för tiden.
6-5 Shelton i skilje. Shelton som gjort en otrolig match på den absoluta toppen av sin förmåga. Men Alcaraz kommer ju vinna det här, eller hur? För nu försöker han vinna. Om en kvart vet vi om jag hade rätt eller inte.
