BERGMAN: Det är inte väggarna som bygger en vinnarkultur
Det pratas ofta om att saker och ting sitter i väggarna hos en hockeyklubb. Att det finns en viss kultur, en kravbild och ett sätt att arbeta som gör att nya spelare ganska snabbt förstår vad som förväntas av dem. Jag tror absolut att det ligger någonting i det, men jag har funderat en del på hur det där egentligen fungerar. För om kulturen verkligen sitter i väggarna, hur kommer det sig då att den kan försvinna så snabbt?
Jag tänker inte minst på HV71, SHL:s jumbolag, som för bara några dagar sedan hyllade Simon Önerud i Husqvarna Garden. Hjälten från SM-guldet 2017, som sköt det avgörande målet i den sjunde finalmatchen mot Brynäs, fick ta plats på klubbens Wall of Heroes. En påminnelse om en tid då HV71 var en av svensk hockeys verkliga maktfaktorer.
Samtidigt befinner sig dagens HV71 återigen i en situation där det mesta handlar om att undvika negativt kval. Fem SM-guld mellan 1995 och 2017 har följts av en degradering, en återkomst till SHL och därefter tre raka säsonger med kvalspel för att hålla sig kvar. Tränare har kommit och gått, spelartrupper har byggts om och nya lösningar har presenterats. Ändå har klubben gång på gång hamnat i samma situation.
Det är nästan så att man börjar undra om det numera är någonting helt annat som sitter i väggarna i Jönköping.
Efter degraderingen 2021 genomfördes en intern genomlysning där det bland annat pekades på brister i lagets ledarhierarki, spelare i ledande roller som inte tog det ansvar som förväntades och en kultur som behövde byggas upp på nytt. Redan då hade man alltså identifierat problem som sträckte sig betydligt längre än till enskilda spelares prestationer eller tränarens sätt att formera laget. Fem år senare är det svårt att inte ställa frågan hur mycket som egentligen har förändrats.
Jag tror att en del av svaret finns i vilka människor man har i omklädningsrummet, men också i hur en förening arbetar med att föra vidare det som en gång gjort den framgångsrik.
Titta på Skellefteå AIK. Under en lång period hade man spelare som Joakim Lindström, Oscar Möller och Jimmie Ericsson. Tre oerhört skickliga hockeyspelare, men också tre personer som stod för något betydligt större än sina individuella prestationer. De visste vad som krävdes för att vinna, ställde krav på sin omgivning och såg till att nivån på träningarna och i vardagen hölls där den skulle.
Det fina med den typen av ledare är att de inte behöver hålla något brandtal inför varje träning. Det räcker ofta med att de själva visar vad som gäller. Om lagets största stjärnor också är de som tränar hårdast, förbereder sig bäst och ställer högst krav på sig själva blir det ganska svårt för en ny spelare att komma in och tycka att det är okej att fuska med detaljerna.
En ny generation tog vidare direkt

Foto: Bildbyrån
När Lindström, Möller och Ericsson försvann fanns dessutom redan en ny generation som kunde föra det vidare. Oscar Lindberg, Rickard Hugg och Jonathan Pudas är olika typer av spelare, men representerar samma grundläggande kravbild. Skellefteå har på så sätt lyckats med något som jag tror är betydligt svårare än att bara värva skickliga hockeyspelare. Man har skapat en miljö där de som kommer in förväntas anpassa sig till en redan etablerad standard, snarare än att varje ny spelargrupp ska börja om från början.
Åter till HV71.
För det är lätt att titta på en spelartrupp och konstatera att den innehåller tillräckligt många skickliga hockeyspelare för att slippa kvala. Det har jag själv gjort flera gånger med HV71. Men när resultaten sedan uteblir börjar man fundera på vilka spelare som behöver ersättas, vilken tränare som skulle kunna få ut mer av gruppen och vilka spetsvärvningar som krävs för att lyfta laget.
Men vilka sätter faktiskt standarden i smålänningarnas omklädningsrum? Vilka säger ifrån när en träning inte håller måttet, ser till att nya spelare förstår vad som förväntas och tar ansvar för att kravbilden inte förändras bara för att laget förlorat fyra matcher i rad.
Det är förstås omöjligt för mig att veta exakt hur de här sakerna fungerar i HV71. Det kan mycket väl finnas flera starka ledare som gör allt rätt, men någonstans måste man ändå kunna ställa frågan när resultaten under så lång tid varit så långt ifrån förväntningarna.
Inte bra med för mycket kontinuitet

Foto: Bildbyrån
Inför säsongen 2024/25 utsågs tre nyförvärv till kaptener: Olle Alsing, Oscar Engsund och Joona Luoto. Det var alltså spelare som knappt hunnit lära känna föreningen som skulle vara med och sätta standarden för resten av gruppen. Det behöver inte vara fel, ibland är det precis vad ett lag behöver, men det säger ändå någonting om utmaningen när de spelare som ska bära kulturen inte själva har varit med och byggt upp den.
Sedan dess har Alsing fått fortsätta som lagkapten och inför den här säsongen valde HV71 dessutom att behålla stora delar av spelartruppen. Man har alltså gått från att försöka förändra mycket till att satsa på större kontinuitet.
Jag minns att jag en gång intervjuade den tidigare AIK-tränaren Andreas Alm, som sa något som fastnade hos mig: ”Det är inte bra med för mycket kontinuitet.”

Om en grupp har fastnat i dåliga vanor är det knappast självklart att lösningen är att låta exakt samma människor fortsätta göra exakt samma saker år efter år. Det går att behålla en stor del av spelartruppen och ta in en ny tränare med andra idéer, precis som HV71 nu har gjort med Niklas Eriksson. Det går också att behålla en tränare och byta ut delar av spelargruppen för att få in nya personligheter och en annan dynamik. Båda vägarna kan fungera, förutsatt att det finns en genomtänkt idé bakom.
Det är den röda tråden jag ibland har svårt att se hos HV71.
Niklas Eriksson kom till klubben med ett gott rykte efter sina år i Örebro, inte minst för sin förmåga att organisera ett försvarsspel. Ändå har HV71 fortsatt att ha stora problem i egen zon. Samtidigt finns flera personer kvar i organisationen från tidigare säsonger, däribland Nicklas Rahm och målvaktstränaren Joel Gistedt.
Har fel egenskaper prioriterats?
Det innebär förstås inte att de automatiskt bär skulden för problemen. Men när en klubb gång på gång byter huvudtränare utan att lyckas komma till rätta med samma grundläggande brister måste man också kunna granska resten av verksamheten. Johan Hults lagbygge är en annan del av det. HV71 har gott om offensivt skickliga spelare, men backsidan har under flera säsonger känts obalanserad och det finns anledning att fundera på om man verkligen prioriterat rätt egenskaper.
Ta spelare som Lukas Rousek och Jan Myšák. Två skickliga hockeyspelare som absolut kan hjälpa HV71 att vinna matcher. Men är det den typen av spelare man bygger en ny kultur kring? Och om inte, vilka ska göra det?
Jag tycker att det ibland finns en övertro på att tillräckligt många skickliga individer automatiskt ska bilda ett bra lag. Det är ju inte riktigt så enkelt. Någon måste också se till att alla de där individerna drar åt samma håll och accepterar vad som krävs för att gruppen ska bli framgångsrik.
HV71 har i dag spelare som Olle Alsing, Niklas Hansson och Andreas Borgman i sin ledargrupp. Hansson var dessutom med och vann SM-guld med klubben 2017. Det saknas alltså inte spelare med erfarenhet från framgångsrika miljöer, och jag vill inte påstå att de inte gör sitt jobb. Men det är samtidigt svårt att komma ifrån att HV71 som förening under flera år misslyckats med att få ihop helheten.
Och det ansvaret kan förstås inte enbart ligga på spelarna. Skellefteås framgångar handlar inte bara om Lindström, Möller och Ericsson, eller om dem som tagit över efteråt. Det finns också en kontinuitet i hur föreningen arbetar, rekryterar och utvecklar sina spelare. En tydlig idé om vad Skellefteå AIK ska vara, oavsett vem som för tillfället står i båset eller spelar i förstakedjan.

Foto: Bildbyrån
HV71 har mer än ett problem
Jag tror inte att HV71:s problem kan förklaras med en enda sak. Det handlar säkert om en kombination av felaktiga värvningar, sportsliga beslut, självförtroende och en rad andra faktorer. Men när en så stor och resursstark förening under flera år inte lyckas få ihop helheten tycker jag att det är rimligt att börja titta bortom enskilda spelare och tränare.
För det är en sak att prata om långsiktighet, kontinuitet och vinnarkultur. En helt annan att faktiskt bygga en verksamhet där de sakerna överlever även när människorna kommer och går.
Skellefteå har under många år lyckats föra sin kravbild vidare från en generation till nästa. HV71 har på betydligt kortare tid gått från att vara en självklar maktfaktor i svensk hockey till en förening som gång på gång fått kämpa för sin överlevnad i SHL.
Det säger mig att framgångar inte sitter särskilt hårt fast i några väggar. Framgången sitter hos människorna som håller väggarna på plats.
Vilka SHL-matcher sänds ikväll? Titta in spelschemat och är du nyfiken på våra speltips på SHL finns dessa att läsa här