VM 1958 – när fotbollsfebern smittade hela Sverige

Det har snart gått 70 år sedan Fotbolls-VM spelades i Sverige. Det finns ett par saker från den tiden i fotbollshistorien som påminner om det vi ser idag. Men det allra mesta har utvecklats till någonting helt annat. Det här är historien om när Sverige tog silver i ett mästerskap där man på förhand höll på att sätta krokben på sig själva. Allt inför VM 2026 hittar du här.

Föreställ dig att du befinner dig i Chatanooga, Tennessees fjärde stad, strax innan sommarens VM-turnering ska starta. Du har packat väskan och slängt på dig den där skjortan som bara används på semestrar. Det är ett par dagar kvar till VM-matcherna du ska se på plats och du har bestämt dig för att lägga de första dagarna på amerikansk mark på att njuta av sol, snabbmat och lätt vandring i den vackra naturen. Dagens första lager av solkräm är på och du ger dig ut på gatorna. Du vill såklart se dig om i staden och inleder med en tur till Coolidge Park. På en bra gräsplätt slänger du ut din filt och tittar dig omkring. Tennessee River rinner rakt genom parken och fångar din blick. Till vänster sitter en barnfamilj som vaknat tidigt och redan nu har ungarna fått dagens första glass. När blicken sveper åt höger ser du två personer som du tycker dig känna igen. Men vänta lite nu… Det där är ju Lamine Yamal och Nico Williams, två av det spanska landslagets största stjärnor. Fotbollsspelarna står med en karta i handen och tycks leta efter något. Innan du hinner reflektera mer över det ser du att spelarna är på väg rakt emot dig. På knagglig engelska frågar dem:

– Vet du var Samuel L. Jacksons födelsehus ligger någonstans?

Ja, ni hör ju. Den här påhittade historien blir ju bara konstigare och konstigare för varje mening som skrivs. Men om du var i Hindås, knappt tre mil öster om Göteborg, under Fotbolls-VM 1958 så minns du säkerligen de brasilianska världsstjärnorna som rörde sig runt i samhället och tränade på Fagervallen.

Spelarna bodde på Hindås Turisthotell och mellan matcher och träningspass badade de i sjön, spelade fia med knuff, fikade på lokala cafeer och solade i parken. Garrincha, Didi, Vava och en då 17-årig Pelé syntes på gatorna. En annorlunda verklighet som är svår att tänka sig idag.

Det var annorlunda förr

State the obvious. Ja, för 70 år sedan fungerade världen och fotbolls-diton annorlunda än idag. Tre år efter andra världskrigets slut, 1948, tog Sverige OS-guld i fotboll. Ett land som klarat sig bra under krigsåren hade givetvis en fördel även på fotbollsplan. Samma år tilldelades Sverige VM 1958. Tio år av förberedelser. Stor glädje över beslutet, men ett gäng frågor som måste besvaras. Var ska matcherna spelas? Var ska lagen bo? Och den kanske viktigaste av alla – vilka svenska spelare ska få vara med och spela?

I Sverige rådde en strikt bestämmelse om att professionalism inom idrotten var förbjuden. I Allsvenskan tjänade spelarna inga pengar och för fotbollsspelare som valde att lämna Sverige för att leva på sin idrott väntade konsekvenser. Dörren till landslaget stängdes direkt och det var enbart på nåder som vissa hemvändande spelare tilläts att spela i Allsvenskan senare. Det gjorde att det under hela 50-talet rådde en stor debatt angående proffsens vara eller inte vara i det svenska landslaget. När Sverige tog guld i OS i London 1948 tillhörde alla spelare klubbar i Sverige. Namnet är bekanta för de flesta. Bröderna Nordahl och Nisse Liedholm  från IFK Norrköping, Gunnar Gren från IFK Göteborg och Stellan Nilsson från Malmö FF. Bland många andra.

Skruvar vi fram tiden till 1953 fanns ingen av de ovan nämnda spelarna kvar i Sverige. Gunnar Gran, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm hade firat stora framgångar och blivit ”Gre-No-Li” med hela Milano och fotbollsvärlden. Nordahl hade vunnit skytteligan i Serie A tre gånger på fyra säsonger. I Inter briljerade Lennart ”Nacka” Skoglund och charmade den italienska publiken. Gunnar Nordahls bror, Knut, hade flyttat till Roma och Stellan Nilsson hade efter två år i Italien flyttat vidare till Frankrike. I Frankrike fanns dessutom Gunnar ”Säffle” Andersson som vann skytteligan två år i rad och än idag är Marseilles främsta målskytt genom tiderna. Svenska fotbollsspelare kunde tjäna pengar på att spela fotboll, men gick miste om att spela i landslaget.

När VM på hemmaplan närmade sig skruvades debatten om proffs eller inte proffs upp ytterligare. Svenska folket ville se det bästa laget och tidningen Expressen erbjöd sig till och med att betala för proffsens medverkan. Att tonläget skruvats upp berodde till stor del på hur landslagets resultat sett ut de senaste åren. Som direktkvalificerade till VM 1958 krävdes inget kvalspel. Det hade det däremot gjorts till VM i Schweiz 1954. Dubbla förluster mot Belgien och ett kryss mot Finland gjorde att Sverige missade VM för första gången sedan Uruguay 1930.

En månad innan VM-premiären, den 7 maj 1958, träningsmatchade Sverige mot Schweiz i Helsingborg. Startelvan saknade helt och hållet spelare som spelade utomlands. 1956 hade man börjat tillåta svenska utlandsproffs att återvända och verka i svensk fotboll igen. Gunnar Gren hade tillhörde nu Örgryte och Bror Mellberg var tillbaka i AIK efter några år utomlands. Annars var det framtidens svenska fotbollsnamn i laget, som Agne Simonsson och Orvar Bergmark. Sverige vann matchen med 3-2, men diskussionerna om proffsen lade sig inte, Schweiz var ju inte ens kvalificerade för mästerskapet.

Överens och proffsen tillbaka

På den här tiden var det inte förbundskaptenen som tog ut laget. Det var en uttagningskommitté. De flesta var nu överens om att kommittén behövde ändra sin inställning och låta proffsen medverka. Annars skulle Sverige göras till åtlöje i sitt eget hemma-VM. Det har skrivits spaltkilometer om just proffsens vara eller inte vara i VM 1958. Till slut blev det i alla fall klart att Sverige skulle kunna ta ut bästa möjliga lag till turneringen. Svenskarna i Sydeuropa flögs hem och det var dags att försöka få ihop ett lag som kunde utmana om medaljer. När man nu 70 år efter VM 1958 tittar på antalet landskamper som många av de tongivande spelarna i Sveriges VM-lag 1958 spelade inser man att det var ett sällsynt skott i egen fot från uttagningskommittén. Vi ser visserligen annorlunda på idrott nu för tiden och ekonomin är en naturlig del av sporten. Men visst hade Sverige kunnat utmana om VM-guld både 1950 och 1954 om proffsen tillåtits vara med. 1958 var ju egentligen lite för sent.

Den gamle skyttekungen Gunnar Nordahl hade hunnit bli 37 år och var inte med i truppen. Han gjorde bara 33 landskamper, men hela 43 mål (näst flest landslagsmål genom tiderna). Gunnar ”Säffle” Andersson hade inte spelat enda landskamp under sin karriär. När möjligheten öppnade sig om franskt medborgarskap skaffade han det och gjorde en match för de franska ”B”-landslaget 1956. Men med i truppen fanns Bror Mellberg, som hade passerat 35 år, och 36-årige Nisse Liedholm. Gunnar Gren hade hunnit bli 38 år. Åldern till trots, nu kunde äntligen mästerskapet dra igång på riktigt.

Den 8 februari hade VM-grupperna lottats i en tv-sänd direktsändning från Cirkus i Stockholm. Det båda TV- och radiolegendarerna Sven Jerring och Lennart Hyland höll gemensamt i lottningen och Gunnar Gren var med och ordnade spelprogrammet. Sverige hamnade i Grupp C tillsammans med Mexiko, Ungern och Wales. En på förhand enkel lottning för de blågula.

Sommaren 2026 tillhör Sverige Grupp F. Läs allt om det svenska laget inför turneringen här.

Från Sandviken till Malmö – arenorna som fick ta emot världen

För att göra VM så tillgängligt som möjligt för det svenska folket förlades matcherna på tolv olika spelplatser runt om i landet. 1958 deltog 16 nationer i VM-slutspelet. Det kan jämföras med den kommande sommarens turnering i USA, Mexiko och Kanada. 48 nationer spelar på 16 olika arenor runt om i kontinenten. Hade ration på antalet arenor varit samma som 1958 hade det behövts 36 olika spelplatser till sommarens mästerskap. Här är en kort genomgång av varje arena som användes under Sverige-VM och vilka matcher som spelades där.

Råsunda, Solna

AIK:s hemmaarena agerade naturligt huvudarena under mästerskapet 1958. Sverige inledde mästerskapet här och spelade sedan alla sina gruppspelsmatcher i Solna. Dessutom stod arenan värd för en kvartsfinal, en semifinal och finalen. Råsunda kommer för alltid bli ihågkommet för att det var skådeplatsen för Pelés stora genombrott. En av världens främsta fotbollsspelare genom tiderna var 17 år 1958 och gjorde hattrick i semifinalen och två mål i finalen. Ett minst sagt mäktigt sätt att visa upp sig för världen.

Råsunda revs i slutet av 2012 och en ny Nationalarena i Solna, Strawberry Arena, är nu hemmaplan för det svenska herrlandslaget.

Ullevi, Göteborg

Inför VM 1958 behövdes ett par helt nya arenor och Ullevi var en av arenorna som byggdes. Brasiliens Grupp 4 avgjordes här och givetvis fick arenan i Sveriges andra stad också en kvartsfinal och en semifinal. Även om Sverige spelade fem av sina sex matcher på Råsunda så är det nog bilderna från semifinalen mot Västtyskland i Göteborg som flest minns när de ser bilder från turneringen. Kurre Hamrin står nästintill still med bollen på högerkanten innan han accelererar och tar sig förbi hela det västtyska försvaret och lyfter bollen i mål. Ett ikoniskt mål som bidrog till att skicka Blågult till VM-final.

Lite i skymundan var det också här som bronsmatchen spelades. Fransmannen Just Fontaine gjorde fyra mål när Frankrike vann mot Västtyskland med 6-3. Det gjorde att Fointane slutade på sammanlagt 13 mål i turneringen i Sverige. Ett rekord som ingen någonsin kommit i närheten av.

I Göteborg gjorde Pelé sitt allra första VM-mål när han avgjorde kvartsfinalen mot Wales med matchens enda mål.

Idag är det inget elitlag som har Ullevi (eller Nya Ullevi som den heter) som hemmaarena. Men med jämna mellanrum spelar ändå IFK Göteborg, GAIS och Örgryte IS matcher där. Istället för fotbollsarena har den blivit mer av en evenemangsarena och stora artister brukar fylla läktarna under sommaren.

Malmö Stadion

Även i Sveriges tredje stad invigdes en ny arena i samband med att VM skulle spelas i Sverige. Det svenska laget spelade inga matcher på arenan, men publiken fick ändå se några fina matcher.

Arenan användes som hemmaarena av Malmö FF under 50 år innan en ny, modern arena invigdes precis bredvid den gamla 2009. Den gamla arenan har börjat rivas och istället ska en ny mindre arena för fotboll och friidrott stå klar om ett par år.

Tunavallen, Eskilstuna

Sebastian Larsson och Kenneth Andersson är Eskilstunas två största namn i fotbollshistorien. Men flera år innan de båda föddes spelades det VM-fotboll i staden. Tolv städer fick matcher och Eskilstuna, Örebro och Uddevalla var de tre städerna som fick en var. De 12.000 åskådarna fick se det avgörande mötet mellan Paraguay och Jugoslavien. Det blev en målrik historia som slutade lika på tre och Jugoslavien tog poängen som räckte för slutspelsplats.

Noterbart är att publikrekordet på Tunavallen är strax över 22.500 åskådare och att det slogs tre år efter VM-turneringen när IFK Eskilstuna och Degerfors IF möttes i Allsvenskan.

Den gamla Tunavallen revs 2001 och istället uppfördes en ny arena, som också fick namnet Tunavallen. Den nya arenan är speciell på det sättet att den har ett 17 våningar högt bostadshus i varje hörn av arenan.

Idrottsparken, Norrköping

Parken i Norrköping invigdes redan ett halvsekel innan VM-turneringen i Sverige. Men inför mästerskapet behövdes en renovering och man rev flera läktare och byggde nya. Bland annat VM-läktaren som agerade huvudläktare.

Just Fontaine gjorde fem av sina 13 mål i Norrköping och de tre matcherna som spelades här bjöd på hela 19 mål.

Sedan 1958 har arenan gjorts om vid flera tillfällen och efter ett gäng sponsornamn är det säsongen 2026 Idrottsparken eller bara Parken som gäller igen. IFK Norrköping spelar i sina hemmamatcher i Superettan här.

Jernvallen, Sandviken

När Jernvallen byggdes 1938 var det Europas modernaste idrottsanläggning. Det fanns plats för mängder av idrotter på arenaområdet och att det blev en del av arenaparken till VM 1958 är inte så osannolikt som det kanske låter idag. Sandvikens IF har gjort 21 säsongen i Allsvenskan och spelade bland annat där mellan 1955 och 1961. Två matcher från Sveriges grupp spelades i Sandviken och hela 20.000 åskådare kom för att se mötet mellan Ungern och Wales.

Idag är gamla Jernvallen ombyggd till bandyarena, men fotbollslaget (som spelar i Superettan) håller till i samma område.

Rimnersvallen, Uddevalla

Oddevolds hemmaarena Rimnersvallen fick agera premiärarena för Brasilien under VM 1958. Oddevold, ett lag i de lägre serierna utan allsvensk erfarenhet vid den tiden. Arenan byggdes på 30-talet och renoverades så mycket inför VM-turneringen att Uddevallalaget fick hålla till på en annan arena under tiden. 1955 spelade man seriefinal i division 3, borta mot Örgryte, och det kom över 18.000 åskådare till Gamla Ullevi. Ett svårslaget rekord för tredjedivisionen och ett tydligt tecken på hur populär fotbollen var i Sverige på 50-talet. Oddevold missade avancemang det året, men tog sig upp i division 2 via sin andraplats 1956.

Nu skulle ett stjärnspäckat Brasilien (som förlorade VM-finalen 1950 och gick till kvartsfinal 1954) spela sin premiärmatch i lilla Uddevalla. 17.784 personer tog sig till Rimnersvallen och blev inte besvikna. Publikrekordet står sig än idag och den månghövdade publiken fick se ett sprudlande Brasilien köra över Österrike med 3-0. Mazzola gjorde två mål och Nilton Santos satte ett.

Sedan 1958 har arenan rivits och byggt upp på nytt. Oddevold gjorde sin första, och hittills enda, säsong i Allsvenskan 1996. Numera spelar laget i Superettan och 2025 slutade man fyra i tabellen. Det våras för en ny storhetstid i Uddevalla. Men några VM-matcher lär man aldrig mer få vara med om.

Olympia, Helsingborg

En av de mest anrika idrottsanläggningarna i Sverige grundlades redan 1898. I 60 år hade samma gräsmatta vårdats innan VM kom till staden. Två matcher spelades på Hälsingborgs IF:s (yes, det var så man skrev det då) hemmaarena. Tjeckoslovakien kryssade mot Tyskland innan man pulveriserade Argentina med 6-1. Idag hade de resultaten räckt till slutspel, men 1958 krävdes en omspelsmatch mot Nordirland för att besegla tjeckernas VM-öde.

Den allra första gräsmattan som lades på Olympia låg kvar till 2007, men när Helsingborgs IF firade 100 år bytte man ut mattan. Gräset på Olympia hamnar dock fortsatt alltid högt i omröstningar om de bästa gräsmattorna i svensk elitfotboll. Arenan har fått ett par ansiktslyft sedan invigningen 1898. 2014 inleddes den senaste för att möta högre krav från UEFA och Svenska Fotbollförbundet.

Ryavallen, Borås

Fotbolls-VM i Borås. Omöjligt 2026, men fullt möjligt 1958. Elfsborg hade inte spelat i Allsvenskan sedan 1953/54, men det hade stadens andra lag. Blåvita Norrby gjorde sin hittills enda säsong i Allsvenskan 1955/56 och i den svenska truppen fanns högerhalven Reino Börjesson.

Ryavallen hade invigts 1941 med att IF Elfsborg besegrade det svenska landslaget i en träningsmatch.

21.239 åskådare, då ett publikrekord, hade tagit sig till Ryavallen för att se Sovjetunionen mot Österrike. Sovjeterna gjorde vad de skulle och vann matchen med 2-0. I den andra matchen som spelades i Borås såg drygt 15.000 ådkådare England kryssa mot Österrike och missa chansen till avancemang.

2005 invigdes Borås Arena vägg i vägg med Ryavallen. Numera är den konstgräsprydda arenan hemmaplan för både IF Elfsborg och Norrby IF. Ryavallen fungerar som en friidrottsanläggning och flera läktare har rivits sedan den användes som fotbollsarena. Klackläktaren som Guliganerna använde när Elfsborg tog sig tillbaka till Allsvenskan 1997 och framåt har ersatts av en friidrottshall.

Örjans vall, Halmstad

1922 invigdes Örjans vall och namnet syftar till ett sjukhus som låg på området under medeltiden. Både Halmstads BK och IS Halmia använder arenan som hemmaplan och det är faktiskt Halmia som har publikrekordet. 20.381 personer såg kvalmatchen mellan Halmia och Landskrona 1962.

Arenan har byggts om vid två tillfällen efter VM 1958 och det pågår diskussioner om att eventuellt bygga en helt ny arena på samma plats.

De två matcherna som spelades i Halmstad var inga jättematcher, men det var trots allt VM-matcher. Över 14.000 åskådare kom för att se Argentina mot Nordirland. 3-1–segern blev Argentinas enda i VM-turneringen och Nordirland tog sig, trots förlusten, vidare till slutspel.

Eyravallen, Örebro

En liten del av VM-historien kommer alltid finnas kvar i Örebro. Just Fontaine gjorde ett av sina 13 mål när Skottland besegrades på Eyravallen. Precis som många andra svenska arenor byggdes och invigdes Eyravallen under mellankrigstiden. Namnet kommer från stadsdelen Eyra.

13.500 åskådare kom till vallen för att se den enda VM-matchen som någonsin kommer spelas i staden. Det var den avslutande matchen i Grupp 2 och avgjorde de båda lagens fortsatta öde i turneringen. Frankrike vann och tog sig vidare som gruppetta.

Eyravallen är hemmaarena åt Örebro SK, men har bytt namn och heter numera Behrn Arena. Gräset har bytts ut mot konstgräs och nya läktare har byggts.

Arosvallen, Västerås

Västerås SK spelade i Allsvenskan mellan 1955 och 1957 och det lär ha varit perfekt timing för att få två matcher till staden. 1956 satte man publikrekord när 14.208 människor kom för att se mötet med Sandvikens IF.

VM spelades premiärmatchen mellan Jugoslavien och Skottland här. 9.500 åskådare såg lagen kryssa på ett den 8 juni. Tre dagar senare kom Frankrike till Västerås för att möta Jugoslavien. Just Fontaine (vem annars?) gjorde fransmännens mål, men matchen vann Jugoslavien.

Västerås SK spelade på arenan fram till 2008 innan man flyttade till en ny, modern och renodlad fotbollsarena. Kapaciteten är 10.000 på Arosvallen idag och den används främst till friidrott och amerikansk fotboll.

Redo för VM

Arenorna var bestämda, lottningen avklarad och spelschemat klart. Förbundskapten George Raynor hade tagit ut sin trupp och den såg ut som följer:

Sveriges gruppspel

De svenska hjältarna inledde sin turnering och hela VM mot Mexiko på Råsunda den 8 juni och det blev succé direkt. Inför fullsatta läktare stötte Agne Simonsson in ledningsmålet redan efter en dryg kvart. I den andra halvleken placerade Nisse Liedholm in tvåan från straffpunkten innan Simonsson satte sitt andra i matchen och fastställde slutresultatet till 3-0.

Fyra dagar senare gjorde Kurre Hamrin sina två första VM-mål när Ungern besegrades med 2-1. Eftersom de andra resultaten i gruppen gått Sveriges väg var man redan efter två matcher klara för kvartsfinal. Den mållösa avslutningen mot Wales säkrade den svenska gruppsegern.

De två främsta lagen i de fyra grupperna tog sig till slutspel och ett spännande inslag från den här tiden var att om tvåan och trean i gruppen hamnade på samma poäng så möttes lagen i ett omspel. Så blev fallet i tre av grupperna vilket gjorde att tre av åtta kvartsfinallag spelat en match extra, bara två dagar, innan slutspelet. De tre lagen, Nordirland, Wales och Sovjetunionen, förlorade sedan sina kvartsfinaler.

Sverige spelar i Grupp F i VM 2026.

Övriga grupper

Från Grupp 1 tog sig Västtyskland och Nordirland vidare till slutspel efter att nordirländarna slagit Tjeckoslovakien i omspel. Trots att tjeckerna hade fem måls bättre målskillnad blev det alltså omspel mot Nordirland och där avgjorde Peter McParland i förlängningen.

I Grupp 2 var det Frankrike och Jugoslavien som var starkast. Noterbart från fransosernas tre gruppspelsmatcher är att Just Fontaine, anfallare i Reims, gjorde sex mål på tre matcher. Fler mål skulle det bli senare för den Marocko-födde fransmannen.

Brasilien gick obesegrade genom Grupp 4 och släppte in något mål alls. Det unga stjärnskottet Pelé hade inte hittat nätmaskorna ännu, men skulle ta en betydande roll för laget i slutspelet. Sovjetunionen och England fick spela om om den sista kvartsfinalplatsen och där var det sovjeterna som var starkast.

Slutspelsdags

Gruppspelet avklarat och åtta lag klara för slutspel. Der här var det första VM:et som gick att se på TV, men några taktiska riktlinjer för att maximera antalet tittarsiffror hade man ännu inte kommit på att göra. Precis som att gruppspelsomgångarnas samtliga matcher spelade samtidigt så låg avsparkstiderna för kvartsfinalerna också samtidigt. 19.00 den 19 juni 1958 drog fyra matcher, från Malmö i söder, via Göteborg och Norrköping, upp till Stockholm igång.

Sverige – Sovjetunionen och övriga kvartsfinaler

Till Råsunda hade uppskattningsvis 45.000 åskådare tagit sig för att följa Sveriges kvartsfinal. Den kepsprydde legendaren Lev Jasjin höll tätt mellan de sovjetiska stolparna i den första halvleken. Men i starten av den andra halvleken kunde Kurre Hamrin nicka in sin egen retur och ge Sverige ledningen. Med två minuter kvar av ordinarie tid satte sedan Agne Simonsson sitt tredje mål i turneringen och Sverige var klart för VM-semifinal i Göteborg.

Sovjetunionen var ju ett av de tre lagen som hade fått spela omspel för att säkra sin plats i slutspelet. De två andra, Wales och Nordirland, gick också på pumpen direkt i kvartsfinalerna. Pelé gjorde sitt första VM-mål när han avgjorde mot Wales i Göteborg och för Nordirland var Frankrike och Just Fontaine för starka. Fransmännen vann med 4-0.

Den fjärde kvartsfinalen gick i Malmö mellan Västtyskland och Jugoslavien. De regerande världsmästarna från Schweiz 1954 fick en smakstart när FC Kölns Helmut Rahn satte 1-0. De 20.000 åskådarna på den nybyggda arenan i Malmö fick i sin sista VM-match sedan se tyskarna hålla undan och säkra semifinalplatsen.

Sverige – Västtyskland – Sveriges främsta mästerskapsmatch någonsin?

Det nämndes tidigare i texten om Ullevi i Göteborg, men det är värt att påpeka igen. Sverige spelade sex matcher i VM 1958. Fem spelades på Råsunda, men den som vi i efterhand får se bilder från igen och igen och igen är semifinalen mot Västtyskland i Göteborg.

Tyskarna var regerande världsmästare och Sverige hade hela förberedelsekalabaliken inför mästerskapet bakom sig. Det hade varit en fantastisk sommar, men ärligt talat hade ju lottningen varit enkel. Nu skulle det väl bli tack och adjö och en bronsmatch som plåster på såren?

Hans Schäfer satte planenligt Västtysklands ledningsmål efter 24 minuter, men det här var en sådan där sommar där allt (nästan iallafall) skulle gå rätt för Sverige. Nacka Skoglund placerade in kvitteringen med sin vänstwerfot efter en dryg halvtimme och det var kryss i pausvilan. Det såg också ut att gå mållöst i den andra halvleken och således förlängning, men så blev det inte. Klockan hade passerat 80 minuter när Gunnar Gren fick bollen utaför offesivt straffområde och hästsparkade in 2-1 till Sverige. Västtyskland pressade på och jagade kvitteringen, men drog på sig ett rött kort och en skadad spelare. Nere på nio man var det svårt att stå emot svenskarna och plötsligt var det som att tiden stannade. Kurre Hamrin fick bollen långt ute på högerkanten ett par meter in på offensiv planhalva. De tyska spelarna befann sig en bit ifrån och Hamrin valde att stanna upp för att få tiden att gå. När pressen väl kom satte Hamrin full fart ner mot kortlinjen. Han tog sig, med en nätt vrickning, förbi dubbla tyska försvarare och var plötsligt fri framför den tyska målvakten. Vinkeln var fortfarande usel, men på något sätt lyckades han ändå lyfta bollen in över den utrusande burväktaren och in i mål. Euforiskt jubel, pappersbitar i luften och Sverige i VM-final.

Den västtyska protesten

Efter matchen kom en protest in från tyskarna. Med den utveckling vi sett på fotbollsläktarna runt om i världen de senaste 70 åren är det inte svårt att dra på smilbanden åt försöket från Västtyskland. Både ledare och spelare menade att man störts av publiken och framförallt av att den ropat ”Heja Sverige, friskt humör, det är det som susen gör” under hela matchen. En hejaklacks-ledare sprang omkring med en liten flagga och eldade på publiken under matchen. Något som hade synts på samtliga svenska matcher i turneringen, men som inte alls var vanligt vid den här tidpunkten. Protesten avslogs och Sverige gick givetvis till final. Men FIFA lyssnade på tyskarnas protest i den mån att i finalen förbjöds de unisona hejaropen från läktarna. På västtyska ambassaden hölls ett cocktailparty för bland annat svenska sportredaktioner två veckor efter VM var avslutat för att försöka lugna ner känslorna mellan nationerna. Tyska ambassadtjänstemän hävdade på fullt allvar att det fanns risk för skadade diplomatiska förbindelser mellan länderna.

I den officiella minnesboken om VM 1958 som gavs ut ett par månader efter turneringen upprepade den tyska förbundsledningen anklagelsen att Sverige visat sig vara ovärdiga ett VM-arrangemang. Anledningen: hejaklacks-ledarna. Genom att organisera publiken på läktaren och få dem att skandera saker som ”Heja Sverige” hade svenskarna visat att de ”missförstått att de inte var på hemmaplan, inte var allsmäktiga värdar, utan arrangörer av en internationell turnering”. 1958 var på många sätt en helt annan tid än idag.

Pelé – en stjärna föds

17-årige Edson Arantes do Nascimento hade tagits ut i den brasilianska truppen till VM. Med smeknamnet Pelé hade den unge Santos-anfallaren visat prov på vad som fanns i honom. Men i gruppspelet gick han mållös. När det sedan behövdes som mest, då klev han fram. Först avgjorde han kvartsfinalen mot Wales med matchens enda mål. I semifinalen mot Frankrike satte han ett hattrick när Brasilien vann med 5-2.

VM-finalen mellan Sverige och Brasilien spelades på Råsunda den 29 juni och det var Sverige som inledde bäst. Nils Liedholm placerade in 1-0 och i fem minuter var Sverige världsmästare. Sedan kvitterade Vava. Innan paus hade han också gjort 2-1. Och i den andra halvleken hade Sverige ingen chans. 3-1–målet var en delikatess från Pelé där han tog ner bollen på bröstet, lyfte den över en svensk försvarare och sedan slog in bollen på volley. 4-1 gjorde den framtida VM-tränaren Mario Zagallo. Sverige reducerade genom Agne Simonsson, men VM-finalens stora genombrottshjälte fick också sätta avslut för hela turneringen med sitt 5-2–mål. Just Fontaine må ha slagit alla tiders målrekord, men den spelaren som alla minns från VM 1958 är Pelé.

Brasilien tog sitt första VM-guld och firade ordentligt. Sverige må ha varit ett slaget lag men det nya, proffsfyllda gänget, hade visat att Sverige kunde vara med och utmana om de allra ädlaste medaljerna.

Sverige-VM 1958 var över och det var med största sannolikhet den enda gången vi kommer få se ett Fotbolls-VM på svensk mark. Brasilien tog sitt första VM-guld och Pelé sina första steg mot att bli en av världens bästa spelare genom tiderna. Just Fontaine slog ett målrekord som ingen varit i närheten av, VM-matcher spelades i Sandviken, Borås, Uddevalla, Örebro, Västerås och Eskilstuna. Hela Sverige var med på festen och fotbollen hade fått ett ordentligt genomslag. Publikrekorden i Allsvenskan de efterföljande åren är siffror som står sig än idag. 1959 såg de allsvenska matcherna av i snitt 13.369 personer och fyra matcher hade över 45.000 åskådare. Flest var det på Ullevi när IFK Göteborg och Örgryte IS möttes inför 52.194 åskådare. Ett rekord som står sig än idag och inte lär bli slaget på många år.

Visste du att…

• Pelé var 17 år i finalen – yngste målskytten i en VM-final någonsin
• Just Fontaines rekord på 13 mål i en turnering har stått i 68 år – närmaste utmanaren nådde aldrig 9
• Sverige är det enda landet som spelat VM-final på hemmaplan och förlorat
• Lev Jasjin är än idag den ende målvakt som vunnit Ballon d’Or – han förlorade mot Sverige i kvartsfinalen 1958

Nu har det gått 68 år sedan VM-sommaren i Sverige. När Brasilien firade 50-årsjubileumet av sitt första VM-guld fick Pelé frågan om vad hans starkaste minne från tiden i Sverige var. Han gjorde sex slutspelsmål och vann VM-guld, men det var något helt annat som hade etsat sig fast. Tjejerna i Hindås.

 – Vi trodde inte att det var sant. Utanför vårt hotell, vid en underbar sjö, badade svenska tjejer topless. Ni vet, helt utan bikiniöverdel.  När jag tänker tillbaka på den sommaren i Sverige är det, fortfarande i dag, femtio år senare, en av de bilderna som dyker upp. Den helt underbara sjön, den friska naturen och de badande tjejerna, sa han till Dagens Nyheters reporter.

Joakim Forssell

Skribent

Allmänt sportintresserad sedan barnsben. Fotboll, ishockey och olympiska spel har alltid varit närvarande, men på senare år har även amerikansk fotboll och cykel tagit en stor plats. Är utbildad journalist och har skrivit om sport i drygt 15 år.