EKWALL: Smekmånaden är över för Graham Potter
Vi fick en minnesvärd VM-sommar, vi fick ett landslag igen och ett hopp.
Nu väntar nästa steg för Graham Potter och då kommer det ställas helt andra krav.
Den här gången var alla nöjda och glada över att vi fick vara med och leka, nu måste Sverige bli bra på riktigt också.
Luxemburg, San Marino, Azerbajdzjan, Gibraltar, Moldavien och Andorra – de var de enda landslagen som tog färre poäng än Sverige i kvalet till VM.
Bara som ytterligare en av tusen påminnelser om det smått absurda i att Sverige förvandlades till ett land i VM-feber några månader senare.
Ska vi bedöma Sverige efter det miraklet?
Eller efter att vi faktiskt kvalificerade oss och var i VM för att tävla på riktigt?
Jag landar någonstans mitt emellan, ändå.
Sverige hade noll anledningar att be om ursäkt för att laget krånglade sig vidare till mästerskapet enligt de fortsättningar som alla visste existerade.
Och det fanns en hel del som var sämre när det väl gällde.
Men den smått brutala sanningen var också tydlig: Sverige är väldigt långt bakom de allra bästa, förmodligen inte ens nära de som tillhör de näst bästa.
Graham Potters uppdrag när han anlitades var att hålla liv i en patient som var mer död än levande.
Framgångsreceptet var – förenklat, jag vet – att trycka ihop så många försvarande spelare som möjligt längst bak för att ge stjärnorna längst fram en möjlighet att avgöra matcherna.
Det var konstgjord andning, men det fungerade i ett läge där det bara handlade om att överleva och alla i sommar-Sverige tackar för det.
Nu?
Different story.
Potter kommer inte kunna slå ur underläge
Han kommer leva med andra krav, Graham Potter.
Nästa landslagssamling är i slutet på september och då spelar Sverige FYRA matcher när Nations League måste tokspurta för att få in hela gruppspelet innan året är slut (vilket bland annat innebär att allsvenskans sista omgång spelas 29 november!).
Sverige möter Polen, Rumänien (två gånger) och Bosnien-Hercegovina mellan 25 september och 5 oktober.
Han kommer inte kunna slå ur underläge längre, förbundskapten Potter. Smekmånaden är över. Förväntningarna kommer vara annorlunda, trycket utifrån tuffare och jag är övertygad om att han själv vill se en utveckling.
Inte bara fotboll för att överleva.
Nu kan patienten andas utan respirator
Sett till att vanliga landslagssamlingar är två-tre träningar så måste över en månad tillsammans i samband med VM ha varit väldigt givande för svengelsmannen. Han är ny på jobbet, frågor fanns, svar gavs.
Jag tycker att det gick att skönja, sett till hur mycket han valde att förändra.
Jacob Widell Zetterström är hans målvakt, Elliot Stroud håller på den här nivån, Anthony Elanga går inte att hålla utanför och Lucas Bergvall har bevisat att han är framtiden.
Förmodligen är det läge att steka femmannaförsvaret också, nu när patienten kan andas utan respirator.
Däremot är det fortfarande så att det är defensiven som är bekymret i svensk landslagsfotboll.
Nu är det femton matcher i rad utan hållen nolla och vi släppte in tio mål på fyra matcher i VM.
Potter behöver hitta en balans som tillåter ”supertrion” Elanga, Gyökeres, Isak samtidigt som vi har ett lag som kan försvara effektivt utan att tvingas till parkering av buss.
Så här: ska vi bara acceptera att vi är tusen mil efter Frankrike och leva med att Holland gav Sverige den största förlusten i ett mästerskap sen 1950?
Är det läge att höja kravnivån eller är alla nöjda med att vi kan besegra Polen nån gång då och då?
Jag tror och hoppas att Graham Potter är mannen som kan lyfta landslaget till en högre nivå, jag tycker att det finns goda förutsättningar i en mix av ungt lovande och gammalt rutinerat, men jag tror inte han har mycket mer än den här intensiva hösten på sig innan vindarna kan börja vända igen.
Det är den bistra verkligheten som gäller för alla förbundskaptener.
***
Av 26 spelare i VM-truppen spelade 22. På fyra matcher. Med fem byten i varje match blir det en hel del spelare in action.
Av de som inte spelade var en målvakt (Viktor Johansson) och tre försvarsspelare (Eric Smith, Herman Johansson och Hjalmar Ekdal).
Dessutom spelade Carl Starfelt och Ken Sema bara några få minuter.
Jag ifrågasatte antalet uttagna försvarsspelare – Sverige hade flest av alla – när truppen togs ut och med facit i hand var nog en för mycket.
Vilket hade gett utrymme för ytterligare en central mittfältare (Hugo Larsson?) som jag tycker saknades i truppen.
***
I min första krönika här efterlyste jag lite ilska i den snälla svenska truppen.
Någon som åtminstone kunde bli förbannad.
Det fick vi av Viktor Gyökeres och det var välkommet.
Han var (med all rätt) förbannad på domaren, på medspelare ibland och han kändes som den enda som inte köpte förlusten mot Frankrike rakt av.
Han visade tydligt att han spelat stora matcher, att han vunnit och att han alltid vill vinna. Oavsett vilket,.
Vi behöver fler sådana vinnarskallar.
***
Mycket skit på Alexander Isak efter sista matchen, vilket är ett tecken på hur känslostyrt landslagsspel är.
Han var hyllad efter ett mål och tre assist mot Tunisien och vi såg tecken på att han var tillbaka.
Sen tappade han kraft och led en del av inte få spela renodlad forward utan kantansvar.
Men en bra skadefri höst i klubblaget och vi kommer fortsatt ha stor nytta av Isak i landslaget.
***
Landslaget är ett himmelrike för en naturlig högerback och jag skulle nog säga att Felix Beijmo borde ha varit ett namn för VM-truppen när Emil Holm gick sönder.
Lagkapten och dansk mästare i AGF, värvad av FCK – det kändes som att han försvann i diskussionen.
***
Med en frisk Dejan Kulusevski i bra form så får vi ett landslag på ytterligare en högre nivå, det ska vi förstås inte glömma
***
Här läser du allt från Patrick Ekwall under VM 2026!
