Välkommen till tennisens nya normala

Man pratade mycket om det nya normala under pandemin, minns ni det? Gemensamt för precis allt det som benämndes så, det blev inget av det. Inte som nytt normalt i alla fall. Eller hur är det, känns det aktuellt att ha någon ledig stol mellan varje plats på läktaren i fotboll? Eller att inte ha ståplats för att undvika trängsel? Eller att undvika folksamlingar? Nej, det där nya normala, det blev det inget av. Det gick över, så att säga, och det är väl fantastiskt det. Vi kom tillbaka helt enkelt.

Vad tror vi om detta då? När jag säger att vi nu är inne i det nya normala i tennis, kommer det bli så? Eller kommer det bara gå över?

För att kunna svara på den frågan så bör man ju kanske först veta vad jag menar.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle beskriva det när jag påbörjade den här texten. Det är därför inledningen blev flummig. Jag behövde hamna någonstans för att få fram en beskrivning och nu har jag den. Jag skulle säga att vi kommit till det nya normala, där topptennisen känns mer som uppvisning och mindre som tävling än tidigare.

Det här tål ju att utvecklas kanske.

Ungefär såhär:

Om man följt turneringarna i Tokyo och Beijing den här veckan. Nu är inte finalen spelad i Beijing. Den spelades i Tokyo idag. Men min känsla är i alla fall att väldigt mycket handlat om att Alcaraz och Sinner visat upp sig. De har inte behövt gå för fullt. De har inte spelat särskilt bra. Men de har ändå inte riktigt blivit utmanade. Det har inte känts som att det varit så mycket tävling, för de har spelat i olika turneringar. Det har mer känts som att de visat upp sig, och så har det varit en massa andra spelare som tävlat, men inte för att vinna, utan för att ta sig så långt som deras lottning tillåtit dem.

Jag har haft den här känslan hela veckan, men inte gjort så mycket av den. Men under eftermiddagen här, när beskedet kom att Alcaraz hoppar över Shanghai och åker hem, då sköljde det liksom över mig. Nu är vi där. Det är så här det är nu.

Han är förstås inte skadad, Alcaraz. Inte ens i närheten. I kommunikationen säger han att han är sliten, måste ta hand om sin kropp och så vidare. Men där får man väl ändå fråga sig: vad trodde han då? Han valde att spela en turnering den här veckan. Han har inte behövt slita. Men det är klart, han har spelat tennis. Och när turneringen är slut väljer han nu alltså att hoppa över den större turneringen, den i Shanghai som börjar om ett par dagar. Det var liksom inte så här förr i tiden. Då var mastersturneringarna något man spelade. Man ville spela. Nu är de inte så mycket längre.

Grand Slam-turneringarna har blivit större och större under många år. Alla andra turneringar krymper i realtid. Av en massa olika orsaker.

Jag minns hur jag för något eller ett par år sen skrev om vilken katastrof det skulle vara om tennisen gick samma väg som golfen, att en konkurrerande tour med mycket större prispengar skulle bildas. Då var det så. För då var det fortfarande tävling på ATP-touren. Nu, frågan är om det inte hade varit rätt bra med tiotalet turneringar per år, där de bästa spelarna verkligen vill delta. Så spelar de det och Grand Slam-turneringarna, och så får ATP-touren i dess nuvarande form försöka harva på, typ. Jag vet inte.

Det enda jag kan säga är att jag tycker att först blev 250-turneringarna svagare. Men nu börjar det också osa lite katt kring 500-turneringarna och till och med mastersturneringarna. För de har sällan de starkaste startfälten som de kan ha. Och det är inte alltid som de bästa spelarna går helt fullt för att vinna dem. Hur vi hamnade där, det finns massor av förklaringar, som jag skrivit om en massa gånger. Men för den här gången nöjer jag mig med att notera: det är lite tråkigt ändå. För en mastersturnering som den i Shanghai, det ska vara något som man försnackar som en riktigt stor turnering. Nu handlar det mer om huruvida Sinner ska orka och vilja vinna, typ. Nu när inte Alcaraz ville någonting överhuvudtaget.