Tsitsipas och jag

Har ni känt er som Tsitsipas någon gång?
Och då menar jag inte känslan av att vinna ett riktigt jämnt tiebreak, trots att man är mycket sämre än motståndaren. Den gamla Tsitsipas alltså.
Nej, jag menar den nya Tsitsipas. Han som troligen tycker att han borde vara rätt bra på tennis, men som nu nog mer och mer börjar känna att nej, jag kan nog inte spela tennis ändå, det verkar helt uppenbart.

Ungefär så har jag känt mig senaste veckan som tennisskribent.

Till viss del, jag har varit krasslig. Jag har själv ställt diagnosen covid och precis som vissa som blivit sjuka sagt, man känner sig liksom inte riktigt som samma person efteråt. Även om det inte ska överdrivas. Jag kommer allt åter bli ett fysiskt praktexemplar, men det har känts lite mer ihärdigt det här på något vis.

Om det hänger ihop med fysiken eller inte, vad vet jag. Man blir ju lätt lite dum i huvudet av att vara trött. Men jag har under den senaste veckan också haft otroligt svårt att hitta glädjen i att följa mastersturneringen i Cincinnati. Därav att jag varit ovanligt frånvarande här. Jag är helt övertygad om att en stor del i att jag kunnat göra det här i snart 20 år är att det märks att jag alltid tycker det är kul. Eller ja, det beror ju kanske också på att det finns härliga tennisintresserade människor som vill läsa, och betala, för att bloggen ska överleva. Men hade det jag skriver varit skit, som det mesta andra som skrivs, då hade ju inte bloggen riktigt levt i 17 år. 17-årsjubileum om någon vecka är det. Inte jättemånga som slår den uthålligheten va?

Kort sagt, jag har tappat formen lite grann.

Skillnaden mot Tsitsipas är dock att jag kommer hitta min form igen. Vem vet. Jag ställde fram lite smultronglass här, och har Premier League på framför mig samtidigt som jag skriver det här. Jag känner att formen är på intågande. Min form går att laga, Tsitsipas trasiga spel, det kommer inte bli lagat bara sådär.

Men är det bara jag? Det är också frågan.

Jag skrev om det i vår trevliga facebookgrupp Tennisen häromdagen. Det var under matchen mellan Sinner och Felix som jag funderade lite över hur enormt stora skillnaderna blivit i tennisen. Det är inget nytt. Sånt pratar man om i omgångar hela tiden. Gemensamt för dessa perioder är att det aldrig finns något egentligt problem. För det handlar ofta om att toppspelarna är riktigt jäkla bra, och att det därför blir lite för ospännande när de möter medelspelarna. Men fortfarande. När jag såg Sinner spela mot Felix. Jag hade svårt att tycka att det var sådär riktigt bra. För visst var Sinner bra. Felix var kanske inte med sina mått perfekt, men heller inte dålig. Det var världsettan mot en topp-30-spelare. Men det såg ut som något helt annat. Felix tog inget gem i första set. Han tog två i andra set. Jag ska inte säga att det kändes som att det var i överkant. Men jag ska också säga att det knappt fanns en enda poäng i matchen där det på förhand kändes som att Felix var favorit. Lite tråkig match för honom spelstilsmässigt. Felix försöker, hur otroligt det än kan låta, göra ungefär samma sak som Sinner. Det är bara det att de gör det på lite olika nivå, så att säga. Där överdrev jag inte.

Lite för ojämna matcher.
Lite för dåliga tider. Det har varit riktigt tråkiga tider i Cincinnati.

Och kanske inte den där blixtrande nivån heller. Jag menar, Atmane är i semifinal. Det är en sån där drömturnering som nästan inte ska vara möjlig. Han har spelat riktigt bra. Men det är självklart också så att det är ett underbetyg för nivån på turneringen. Atmane är en klart mer kapabel spelare än vad hans ranking indikerar men hade det funnits lite fler riktigt vassa spelare i toppen än de där två som ligger högst upp, då hade inte Atmane spelat semifinal idag.

Och avslutningsvis. Även om det är larvigt. Det här att turneringarna inte följer kalenderveckorna dessa veckor. Det stör mig något oerhört. Det gör det svårare för mig att navigera och följa spelet.

Sitter jag bara och gnäller?
Näe, jag gör det jag alltid gjort. Jag är ärlig, för jag tror det är det överlägset mest underhållande att läsa. Jag tror exempelvis att den här texten med lite spånande kring covid och smultronglass är väldigt mycket mer underhållande än om jag försökt skriva ett extremt peppigt inlägg inför dagens semifinaler, om jag inte känt så.

Men hur känns de då, dagens semifinaler?

Sinner mot Atmane först. Han har ju skrällt lite grann så att säga, Atmane. Jag läste nyss en intervju med honom inför matchen där han försökte peppa sig själv med att Sinner, han har bara två ben och två armar han också. Rätt härlig inställning kan jag tycka. Och han tänker säkert så på riktigt, att han bara kör, och att det bara är vanliga människor han möter. Men ikväll lär det ju spricka. 21:00 för den matchen.

Alcaraz har strulat en hel del på sin väg fram till semi. Rätt komiskt egentligen. Sinner vinner för stort, Alcaraz strular. Jag klagar på båda två. Jag vet inte vad som är bäst eller sämst. Det blir ju mer spännande med Alcaraz, samtidigt som man stör sig på det. Sinner, där gör han det ju väldigt bra, men inte så underhållande alltid. Alcaraz möter Zverev idag. Zverev som inte känns sådär glödhet så om han brukar allvar ikväll, Alcaraz, det borde han göra, då borde vi kunna få en drömfinal på måndag. Måndag, ja, det är sant. Måndag. Vilket trams.

Det var det vänner. Nu gäller det bara att hitta formen igen och vem vet. Ibland kan man ju bara behöva slå fast att formen är borta för att hitta den igen, eller hur? Om man inte är Tsitsipas då. Då är det kört. Knallkört.