Supervinst av Supertruls och Sverige pingistokigt i 10 minuter till

Det var en lång rubrik, eller hur? Och visst låter den som att jag ska skriva något negativt om pingis här? Det låter ju lite hånfullt det där med en hajp som varar i 10 minuter men nja, man ska inte alltid tro rubriker. De kan ljuga lite grann ibland.

Det är inte ofta jag gör det här. Jag skriver dagligen precis alla ord om matcherna som benämns som Toppevent här på TVmatchen. Men lite sådär i hemlighet, varför det nu är så. Det är ju bara dumt. Det ska vi ändra på. Och jag skriver också en tennisblogg där jag publicerar snudd på dagliga inlägg här på TVmatchen.

Men det är ganska så sällan jag skriver såna här texter. Lite åt krönikehållet sådär. Möjligen lite för att det trots allt inte finns tid för allt, men kanske också, jag gillar generellt inte att skriva efter att saker har hänt. Idrott handlar om inför, och under. När något redan hänt, då är man sugen på nästa. I detta nu har jag på både US Open i tennis men framför allt, sista rundan av Tour Championship i golf där den stora frågan är om Tommy Fleetwood idag slutligen ska vinna något. Men nja, han hinner nog klappa ihop. Som vanligt, tyvärr. Ludvig Åberg har klappat ihop för längesen, också tyvärr.

En som däremot inte klappade ihop var Truls Möregårdh som alldeles nyss vann Europe Smash i Malmö. Eller om den heter Grand Smash. Eller Europe Grand Smash. Eller om Malmö ska vara med på slutet. Ingen vet riktigt. Pingisen outröttliga mani efter att försöka härma tennisen. För man så gärna vill vara tennisen. Men så gör man det alltid med en tvist, så det bara blir löjligt. Smash liksom. Vad är det. Man hade blivit överraskad om US Open i tennis bytt namn till US Smash ändå, eller vad säger ni?

Nu går det räcka. Nu ska jag tycka något om det faktum att Truls vann. Trullis, Trulle kanske, som J-O Waldner och framför allt Mikael Appelgren gärna kallat honom i SVT:s sändningar.

Jag känner inte Truls ska jag börja med att säga. Jag har en ganska så långtida bakgrund inom pingisen, och känner många av de andra spelarna, men inte Truls, och det är ju bra, för annars hade det nog blivit knepigt att skriva det här. Man ska inte skriva mer om sina kompisar än absolut nödvändigt, det ska jag säga.

En av de svårare grejerna för folk att sortera ut tror jag är hur bra det egentligen är att Truls vann den här turneringen i Malmö. Den punkten tror jag gå möjligen är bättre än mig på att bena ut. Jag kan lite grann om de flesta sporter, och jag förstår pingis ganska väl.

Så, hur bra var det?

Egentligen ska man dela upp pingisen i två saker. Det finns alla andra spelare, och så finns det kineserna.

Så att Truls gick till final, efter att ha haft en fullständigt magisk lottning, det hade ärligt talat nästan varit en flopp om han misslyckats.

Så han vann alla de där matcherna fram till finalen. Helt i sin ordning. Men det jag tänkte på hela vägen var att han såg inte lite bättre ut än jag tidigare sett honom, utan mycket bättre. Mycket mer aggressivt spel. Han spelade mycket närmare bordet. Men helt utan att felprocenten blev högre.

Därför får jag erkänna att jag redan inför dagens final var lite nyfiken, egentligen på ett annat sätt än jag var inför hans tidigare stora finaler i VM och OS. Där var jag på förhand rätt övertygad om att han var chanslös. Han hade överpresterat på vägen fram, och spelet såg inte riktigt ut som att han skulle kunna besegra världens bästa spelare. Han var heller egentligen inte nära i de finalerna.

Men efter att ha sett honom tidigare under veckan i Malmö, då var jag ändå nyfiken på hur det skulle se ut. För om han skulle spela så aggressivt, så nära bordet, då var jag lite fundersam kring hur det egentligen skulle bli för den kinesiska världsettan Lin Shidong.

Svaret kom efter en timmes spel någonting, blev det väl. Det blev inget bra alls för Lin.

För att slå alla andra, det är en sak. Truls gjorde inte heller det här i Malmö. Han slog de lite sämre av alla andra. Men att slå den just nu bästa kinesen, det är en helt annan femma. Nästan som en annan sport. Och det är där jag tycker det här var så otroligt imponerande.

För att återgå till J-O Waldner. Visserligen något jag avskyr, att likställa att någon varit bra på att spela en idrott med att den per automatik är den bästa analytikerna. Men J-O har givetvis sett en del pingis, och kan lite pingis. Han sa under matchen också att han var så inne i matchen att han hade svårt att bedöma nivån på spelet. Men jag tycker det är märkligt att han inte kunde notera att den här nivån, den var något helt annat än Truls hållit tidigare, och någon annan svensk överhuvudtaget ska sägas.

Någonstans här tycker jag också man kommer till det som är mest imponerande med Truls. Det finns vissa saker med honom som jag inte direkt imponeras av. Vi kommer nog till dem. Men hans förmåga att jaga ett spel som ska fungera för att uppnå det han vill, det imponerar på mig. Vanliga spelare, oavsett sport, nöter på, försöker bli lite bättre, ni vet. Man kämpar, och i bästa fall får man till det ibland. Truls tror jag gör lite mer än så. Han lär sig av sina förluster, kommer fram till vad som måste göras, och sen experimenterar han nog en del med vad som skulle kunna funka. Helt utan att gå efter vad andra gjort tror jag, utan snarare går på det han tror skulle kunna funka, och sen kör han på det.

När man såg hur Truls vägrade lämna bordet idag. Hur han stod kvar nära bordet oavsett hur hårt Lin slog, oavsett vad Lin gjorde. Truls skulle stå kvar och hålla initiativet oavsett vad. Och det, det tror jag inte Lin gillade överhuvudtaget. Kinesen är oslagbar om han får spela ett rent spel där motståndaren gör ungefär det han själv gör. Kort sagt, det som typ alla pingisspelare gör. Spelar rent och öppet något steg från bordet, bra pingis helt enkelt. Truls verkar ha förstått att det inte går att slå kinesen i det spelet, så han spetsade sitt eget spel och helt motsatt håll. Och det funkade. Det är bra gjort, minst sagt.

Sen har jag svårt för att inte vara ärlig. Jag tror i princip alla vet att Lin Shidong är världsetta, men att kineserna just nu kanske inte har sina absolut bästa toppar, och det finns en annan kines som är bättre. Fan Zhendong som valt att inte spela på proffstouren då han blev sur över att han inte fick spela de turneringar han ville spela. Han är bättre än Lin, men vad ska Truls göra, åka och hämta Fan så han kan slå honom också? Det blir ju kanske lite klurigt.

Han är en imponerande spelare på många sätt, Truls, men det som jag tycker är kanske allra sjukast med honom är att han klarar det verkligen ingen, och då menar jag ingen annan klarar.

Oavsett vilken sport man gillar så kan man nog plocka fram en spelare som man tycker är lite överdriven, som...hur ska vi säga det utan att det blir elakt. Som är lite mycket helt enkelt. Inom tennisen har det funnits många genom åren. Nick Kyrgios kanske den senaste som många känner till. En fantastisk spelare, men som inte nöjer sig med att vara bra, utan som också måste stöka, snacka, skrika, spela över, allt sånt där. Som måste stöka helt enkelt.

Truls har mer och mer gått åt det håller när han spelar. Från att tidigare vara ganska så lågmäld och ibland lite grinig när han spelar så skriker, studsar, stökar, gör grimascher, och om han vinner, då är det mellan tre och fem olika segergester som ska avverkas innan det är klart. Kort sagt, sånt som gör att precis alla andra tappar koncentrationen, men Truls klarar det, och det gör dessutom att det blir motsatt effekt. Eftersom han inte blir sämre av det så blir det istället något som stör motståndaren lite grann och därmed är det helt perfekt, och otroligt att han klarar det. Jag kan inte komma på en annan idrottsman som klarar av att vara så onaturligt utagerande utan att bli sämre av det.

Det vore ingen text av mig utan någon liten kritik. Och den kommer ju i det där. Truls har gjort det till sin grej att hela tiden prata om hur stolt han är över att han varit sig själv, så genuin genom hela sin karriär. Jag kan väl bara försiktigt notera att om det nu vore så, då har han i så fall genomgått någon slags personlighetsklyvning.

Jag skulle säga, notera, det här är enbart min egen åsikt, men det här är en text där jag tillåter mig att ha åsikter. Men jag skulle säga att Truls är en av de idrottsmän som i min mening känns minst som sig själv. I intervjun efter dagens final frågade SVT:s reporter honom vad han skulle göra med prissumman på en miljon kronor. Truls svarade att han inte hade en aning om vad det var för prissumma. Det är väl ungefär minus en procents chans att det var sant. Och jag tycker också det finns många andra såna exempel. Jag behöver inte dra alla här. Men jag tycker det känns som att han byggt upp en figur som han vill vara, snarare än att bara vara sig själv. Något som gör att jag kanske har lite svårare att ta till mig honom än vad jag har med vissa andra idrottsmän. Men det hindrar mig samtidigt inte att bli extremt imponerad av att klara av det. Hans mentala styrka när han väl spela är helt otrolig. Att kombinera allt det här. En enorm vilja att synas och lyckas, med att ta väldigt mycket plats på ett kanske lite onaturligt sätt när man spela. Med att hålla hundraprocentigt fokus på det man ska göra och aldrig bli nervös. Jag tycker det är helt otroligt, och jag blir extremt imponerad av det. Precis som jag blir av hans pingis. Tittar man på dagens match och använder tennisens benämning unforced errors. Han hade inte många enkla missar kan jag säga. Och då var det alltså världsettan han mötte. Och han mötte honom med ett tempo som han själv knappast ens försökt spela i tidigare.

Hur var det med rubriken då? De där 10 minuterna av pingistokighet?

Pingis är helt otroligt populärt som tv-sport. SVT rapporterar om fantastiska tittarsiffror och man kan enkelt titta på siffrorna här på TVmatchen. Det är väldigt många som är intresserade av att titta på pingis. Jag har sett inlägg på sociala medier om allt från att Bert Karlsson sköt upp sin livesändning, till att Håkan-Bråkan, eller ja, Gabriel Odenhammar, fortfarande rolig för övrigt, var väldigt peppad över vinsten. Kort sagt, jag tror att massor av människor i Sverige vill titta på pingis.

Trots detta. Trots att Truls och nästan alla de andra landslagsspelarna, som också tillhör världseliten mer eller mindre bor i Sverige. Så lyckas inte Svenska bordtennisförbundet, eller någon annan, arrangera lite mer återkommande turneringar här i Sverige som visas på tv, och som kan ha storpublik på plats. Truls spelar exempelvis i den svenska ligan, Elitserien, Pingisligan, Pingisserien, det är lite samma där. Ingen vet knappt vad den heter. De flesta matcherna ses av tre gubbar och en hund, typ. Vissa av klubbarna sätter upp någon kamera och sänder matcherna på Youtube och tittningen där brukar vara några tiotal.

Man ser ibland klipp från exempelvis Frankrike och delvis Tyskland som precis som Sverige har en del stjärnor. Där spelas det löpande matcher och turneringar som har åtminstone hundratals, ibland tusentals åskådare. I Sverige, där försöker man inte ens, trots alla moders upplägg, för att prata pingisspråk. Jag tycker det är fullkomligt otroligt och jag tycker det är märkligt att man från sportens sida inte försöker placera lite mer kompetenta människor i styrande positioner för att göra det så här dåligt gällande att skapa intresse för eliten, det borde vara helt omöjligt.

Ska vi avsluta med något kanske. Hur stor är Truls gällande svenska idrottsmän?

Man får väl skjuta lite från höften och säga att Armand Duplantis, oavsett hur många(få) som än håller på med stavhopp är störst.

Personligen har jag svårt att hålla någon annan än Ludvig Åberg som tvåa.

Alexander Isak och Viktor Gyökeres har kommit till rätt stora lag nu får man säga. Eller ja, Isak är väl snart där i alla fall. De får ses som trea och fyra.

Sen kommer man väl till bedömningen hur stor ishockey är som sport. Det blir i princip omöjligt att jämföra med Truls. Men att vara nästan bäst i världen i pingis, det är ganska bra det. Det måste jag säga.