Skulle det här verkligen räcka?

De allra flesta följer nog sociala medier på något sätt, och har då troligen inte missat att Jannik Sinner och Carlos Alcaraz är på plats i Cincinnati för att förbereda sig där inför turneringen som faktiskt startar redan imorgon. Jag såg något klipp igår där de pratade om vad de gjort senaste tiden, och Alcaraz berättade om hur han varit ledig hemma i Spanien helt enkelt. Det var inte så mycket snack om några skador, så att säga, utan han hade haft några fina sommarveckor helt enkelt.
Vilket jag tycker man får unna honom.

För även om jag ju får erkänna att jag varit lite frånvarande under mastersturneringen i Toronto. Jag har inte varit så studsig helt enkelt. Är långt ifrån att vara det fortfarande. Så det kanske påverkar. Men jag ställer mig ändå frågan. Det som varit hittills i Toronto – hade det verkligen varit tillräckligt om det varit det normala? Och där kan jag väl kasta in det som väntar idag också från Toronto. Semifinaler med start klockan ett i natt. Och det är kanske lite talande att jag skriver det här snarare än en text inför de där matcherna. För mitt svar på frågan är att jag inte tror att det hade räckt. Zverev, Khachanov, Fritz och Shelton – det hade inte räckt för att hålla tennisens kanske lite överdimensionerade intresse, som varit under många år nu, uppe. Vi finsmakare hade ju hållit hoppet uppe ändå, men kanske inte på samma nivå.

För mig blir det i alla fall otroligt tydligt hur beroende tennisen är av ett par enskilda spelare. Inte bara egentligen för de matcher de spelar. Jag till exempel – jag tycker sällan att det är det roligaste att titta på Alcaraz och Sinners matcher när de spelar tidigt i turneringarna. Ibland inte ens fram till det att de ska mötas. Man kan sitta och muttra över att det inte blir några riktiga matcher.

Men för mig, och jag tror många andra, handlar sport egentligen – jag ska inte säga bara, men väldigt mycket – om att ha något att se fram emot.
Om det sen är så vansinnigt roligt, ibland, inte alltid. Det är att se fram emot något som är grejen.

Igår, Malmös match i Champions League-kvalet mot Köpenhamn. Hela dagen gick jag med känslan av att det var någon sport på kvällen som skulle vara kul att titta på. När det sen var dags? Jag höll säkert på med telefonen 80 % av matchen, nickade till 10 % och tittade ordentligt 10 %. Det var skittråkigt. Det hade man definitivt kunnat gissa på förhand. Det var liksom inte Real Madrid och PSG som skulle mötas, så att säga, men återigen – det handlar om att se fram emot något, eller lura sig, om man så vill.

Idag finns det ingen kvällsidrott som man ens kan lura sig själv att se fram emot, och det känns därmed lite tyngre.

Vad gör man då?
Jo, man börjar titta framåt i kalendern och lägger upp en mental övertygelse om att det här är sista veckan då det är lite tunt. Tittar man på nästa vecka är onsdag i princip den sista dagen då det inte finns någon vettig fotboll att titta på. Och då kan vi ju ha tennisen i Cincinnati att se fram emot.

Nu till min poäng.
När Alcaraz och Sinner är med i turneringar, då finns det något som kittlar, något att se fram emot, och då blir allt annat också lite mer intressant.

I Toronto – då hade man vetat på förhand att max är att Zverev och Fritz möts i finalen. Den chansen finns fortfarande inför semifinalerna som spelas i natt. Men är det tillräckligt för att det där ultimata intresset ska upprätthållas? Jag skulle säga nej.

Finns det någon poäng i det här då?
Det kan det ju finnas, även om jag inte tycker att det egentligen behövs. För mig är det tillräckligt med att notera hur mycket av intresset för sporten som kretsar kring två spelare.

Men om man ändå ska hitta någon slags poäng, så blir det väl att åtminstone jag tycker det är ganska intressant att fundera över hur idrott är uppbyggt, och där skulle jag säga att just det här är en väldigt central och avgörande punkt.

Det kostar ju ingenting att gå runt och se fram emot något, men i förlängningen är det just det som bekostar idrott.

De som går och ser fram emot att titta på sitt eget lag i SHL – de köper abonnemang för att se matcherna, biljetter till hemmamatcherna, och kanske också lite tröjor med lagens loggor och så vidare. Om dessa är många, då blir företag intresserade av att synas tillsammans med laget, och där har vi – om man ska förenkla det – hela finansieringsmodellen av den svenska idrotten.

Man kan, nästan åtminstone, köra samma vända på klubblagsfotbollen internationellt, även om det genom åren ju kommit in ytterligare en parameter där – det vill säga enskilda ägare med väldans mycket pengar som inte bryr sig så mycket om att det kostar lite pengar. Vilket man på senare år i och för sig försökt bromsa med de här fair play-reglerna som gör att man inte får gå hur mycket back som helst.

Inom tennisen så tycker jag att man rent allmänt inte riktigt vill acceptera detta.
Allt (lite förenklat, men ni förstår) intresse kommer via Alcaraz och Sinner – fortfarande i någon mån Djokovic kanske. Men trots detta pratar man konstant om att resurserna borde fördelas mer åt att de dåliga spelarna, som ingen bryr sig om, borde få bättre betalt. Det tycker jag är konstigt, det vet ni, så vi behöver inte ta det en vända till. Men om man tillhör de 99 % som tycker så – att de som åker ut i första omgången av turneringarna borde få ännu mer betalt för det – då kan man ju åtminstone fundera över om man verkligen tyckt att turneringen i Toronto varit så sjukt rolig.

Jag läste igår att spelarna som deltog i dam-EM i fotboll fått 12 % av det herrarna fick i sitt senaste EM, betalt för sina insatser i bonusar och så vidare. Jag såg sen också en intervju med en av spelarna om att hon tyckte att avståndet upp till lika betalt fortfarande är långt, och så vidare. Det är den ju.

Personligen hittade jag ett helt otroligt intresse för dam-EM. Jag tyckte det var skitkul och tittade till slut på alla matcher. Man kunde också se via besöksstatistiken här på TVmatchen att folk var väldigt intresserade. Kort sagt: succé.

Men låt oss säga så här. Det var ju inte en nivå av herrarnas EM direkt. Om man gångrar med 10, eller troligen lite mer, så får man fram det intresset – från mig, och även folk i allmänhet om man tittar på siffror och så vidare. Siffran 10 är nog tidernas underdrift, men vi kan väl vara lite försiktiga där.

För mig blir det då lite svårt att prata om att det borde utgå samma betalning till spelarna. För det är ju det där – det är svårt att trolla fram pengar. Pengar kommer från intresse. Och det kan också noteras, damfotbollens utveckling på senare år, det kan knappast finnas något annat som tagit så enorma kliv framåt vad gäller intresse och intäkter. Upp till världens största sportsliga företeelse, herrfotbollen, det är en bit ja, men det hade väl varit lite konstigt om man kommit ikapp där på bara några år. Jag tycker det skulle vara mer sunt att fokusera på den fantastiska utvecklingen. England vann ju, och där ska spelarna ha fått runt en miljon kronor var för vinsten. Jag gissar att siffrorna inte såg ut så för 10 år sen så att säga. Som sagt, otrolig utveckling. Även om det kanske också ska sägas att prispengarna kanske inte riktigt ska vara grejen i ett mästerskap.

Och där har vi det. Slutklämmen.
Jag tror att tennisen hade fått det riktigt tufft om det här – med Zverev, Khachanov, Fritz och Shelton – var det nya normala.

Vad tror ni?

Behöver man tycka som jag gör? Att världen ser ut som den gör, och att det absolut mesta får ett värde utefter det intresse det driver, och att man då får vara nöjd med de resurser som kommer efter det? Definitivt inte.

Men får man tycka så?
Jag tycker det.

Precis som att man definitivt får tycka att jämställdhet, rättvisa, handlar om att överföra resurser från det som skapar intresse till det som inte skapar – eller skapar mindre – intresse.

Det finns inget rätt eller fel. Det är helt enkelt bara olika sätt att tycka.

Sen så – ska man få ett intressant samtal måste man ju kunna säga vad som händer om man väljer den ena eller andra vägen.

Nu skulle de ju aldrig göra så, men tänk om Sinner och Alcaraz sa att de ville ha en mycket större del av kakan. Annars hittar de på något eget. Vad skulle man göra då?

Det skulle åtminstone bli lite problematiskt att försöka klara sig utan dem.

Precis som att om de fem största klubbarna i varje europeisk liga sa att de inte vill vara med längre – precis som ju faktiskt var aktuellt för några år sen.

Hade det gått bra för ligorna utan dem?
Kanske inte.

Eller så tänker man att typ Premier League står sig så stark att folk sitter och tittar på Bournemouth mot West Ham, även om storlagen inte är med.

Eller att folk i längden vill titta på semifinaler mellan Fritz och Shelton.

Man kan tycka det, tro det. Eller så gör man det inte.

Ska vi nöja oss där kanske?

Och så avslutar vi med att säga att Cincinnati alltså börjar imorgon, och att jag tror att den turneringen kan bli något helt annat än den i Toronto blev. Vilket i sig inte är ovanligt. Toronto är i princip alltid den sämsta av mastersturneringarna.

US Open? Börjar 24 augusti. Det blir också mycket, mycket spännande.
Djokovic förresten – han är tillbaka, förstå då. Han kommer inte spela någon turnering mellan Wimbledon och US Open.