Sinner borta - vem vinner nu?

Där kom den. Den riktigt stora smällen. Smällen som jag lite grann förutspådde, eller? Det gjorde jag så klart inte. Och jag ska säga det. De som tror att skrivande av intressanta texter, eller kunskap om ett område, handlar om att förutspå framtiden. Den personen kan ni väl sätta framför mig då så kan jag säga att så är det inte riktigt. Det är snarare motsatsen. Gissande av framtiden är något helt annat än kunskap.

Däremot, att kunna se olika scenarion, och att övergripande kunna bedöma vilket scenario som skulle kunna uppstå. Det är det som jag tror folk kan tycka är intressant att läsa. Och det som kräver kunskap.

Som i fallet Sinner. Han hade inga konkurrenter i den här turneringen. Inte mänskliga i alla fall. Hans konkurrent var värmen. Skulle han falla så skulle det vara värmen som tar honom och värmen tog honom igår, trots att han troligen hade det enklaste motståndet som han skulle ha under hela turneringen. Motståndet spelade ingen roll. När värmen tog Sinner var det kört.

Jag tycker att Sinners båda svagheter blottades igår. För han har två. Ingen av dem har med tennis att göra.

Den första, givetvis. Han är inte en fysiskt stark person. Han är ingen idrottsmaskin. Han är snarare en gänglig rackare som rent fysiskt kanske inte riktigt är byggd för elitidrott. Kort sagt, han har inte perfekta fysiska förutsättningar. Inte dåliga heller. Han är ganska lång, det är bra för tennis, men ska man mejsla fram de perfekta fysiska förutsättningarna på en människa, då ser den inte ut som Sinner.

Det är det första. Det fysiska. Men sen har han en mental svaghet också skulle jag säga, kopplad till det fysiska. Han är ganska så svag, Sinner. Notera, ganska. Han är inte den typ av idrottsmaskin som normalt tar sig till den absoluta toppen. Ni vet de här människorna som om man ställer en vägg mellan dem och något de vill ha så ställer de sig inte och funderar på hur de ska montera ner väggen och sen gå förbi. De dånar in i den och faller den inte på första försöket, då fortsätter man springa in i den tills man är klar så att säga. Man kan hitta såna där människor i varje sport, på olika sätt. Det behöver inte handla om tuffhet som i styrka. Det kan också handla om envishet. Som i att, det var väl i vår härliga Facebookgrupp Tennisen, som det låg en bild på en av Nadals fötter som den såg ut numera. Vi kan väl säga att den inte riktigt såg ut som en fot ska göra. För att Nadal under många år inte riktigt brydde sig om så mycket annat än att fortsätta springa in i den där bildliga väggen, för han ville vinna, men där de flesta andra kanske hade stannat. Jag såg också en här i bakgrunden, eller ja, hörde, en intervju med den svenska löparen Andreas Almgren här under morgonen. Almgren som ser ut att väga femtiotalet kilo hade nog inte rivit så många väggar rent fysiskt, men att höra honom prata om hur han tänker, och jobbar, för att ta sig framåt och bli bättre. Han funderar nog inte på så mycket annat än löpning så att säga.

Men så finns kontrasten. Sinner. Som nog är mer som oss andra oduglingar. Vi som sitter vid datorn och dricker Power King. Eller som gör andra helt vanliga, medelmåttiga saker. När Sinner får den där väggen bakom sig, då ryggar han, och försöker inte instinktivt springa in i den. Han blir lite orolig, han går ner i engagemang, och han kan acceptera att inte göra sitt absolut bästa försök att passera väggen.

Precis det tror jag var skillnaden för honom igår. Han hade 5-1 i tredje. Ett gem var kvar. Jag tror definitivt att han hade ett gem till i sig. Men han började må dåligt, han pressade inte sin kropp bortom det normala. Han var vanlig, och det gjorde att han inte fick med sig vinsten.

Ska vi ta en tredje svaghet också? Han är förstås för ärlig. För snäll för sitt eget bästa. Tennisen har, som ni vet, extremt slappa regler rent allmänt. Om Sinner varit en fuskare, som i ärlighetens namn många av hans kollegor är. Då skulle han gått ut mellan seten. Låst in sig på toaletten. Och satt skallen under kranen med iskallt vatten för att kyla ner sig själv. Samtidigt som han kunde mumsa i sig diverse vätska och näring. Om domaren tyckt det tagit för lång tid hade han bara kunnat sitta kvar och plocka gemstraff tills det var dags för femte set om han ville det. Vem vet, då kanske han hade kunnat röra sig lite bättre, och då vunnit matchen. Den här matchen som var den enda han skulle behöva spela i den mest extrema värmen. Men som sagt, på tal om att inte vara någon idrottslig maskin. Sinner är lite för vanlig för att fuska.

"Men wööööö tror du man blir världsetta i tennis utan att ha en bra inställning wööööööö, wööööö du är värdelös".

Japp. Så där kommer 30% av er reagera. Ta ett glas vatten eller gå ett varv runt huset. Så kommer ni sen fram till att det jag skriver stämmer. Sen så, givetvis. Sinner är på totalen en helt otrolig idrottsman. När man pratar om ordet talang på det sätt man borde prata om det. Det som för mig är talang. Där är Sinner kanske den idrottsman som jag tror har mest av det. Vad är då talang? För mig är det förmåga att förstå och lära sig. Sinner började spela tennis sent. Han kom upp på en otrolig nivå snabbt. Och sen har han liksom aldrig slutat lära sig. När alla andra börjar plana ut i sin utveckling så har han liksom bara fortsatt att bli bättre och bättre. Kort sagt, fallenhet för att lära sig. Förmåga att förstå hur man ska göra för att bli lite bättre. Talang helt enkelt. Och det är väl kanske bara tur att han inte dessutom har den fysik som normalt krävs för att bli bäst. Då hade han varit totalt omöjlig.

Vad händer nu då? Ja, det var det den här texten skulle handla om. Men jag vill inte. Jag vill inte. Zverev.