Sinner borta - och det känns rimligt
Jag flaggade ju för det en och annan gång i mitt inlägg inför turneringen i Shanghai häromdagen vill jag minnas. Att ja, Sinner kan inte förlora mot någon av de andra spelarna som är med, men det är ganska stor chans att han förlorar mot sig själv. Det vill säga, sliten eller skadad. Var det båda som slog in i går tro? Sliten till 80 %, och sen kanske lite skadad. Jag tror det såg ganska mycket värre ut än det var. Först luktade det lite knäskada men så var det ju inte. Det var kramp. Där man väl kan undra hur kramp egentligen ter sig. Om det är fotbollsversionen som gäller, att man får så vansinnigt ont att man måste ligga på rygg i exakt en minut så att motståndarlaget hinner tappa rytmen i spelet och att krampen sen är borta. Eller om det kanske är Sinners version från i går som är den verkliga. Att det börjar smyga sig på, och blir värre och värre till den punkt att det till slut blir svårt att röra sig. Med det tillägget förstås att det blir mycket värre när det ser ut som att man ska förlora.
Sinner borta alltså, något som går i linje med hur det varit för honom, nästan hela tiden som han varit i den absoluta toppen. Fristående enveckasturneringar är inga problem. När det gäller slitenhet i alla fall. Han kan bli skadad när som helst, men blir oftast inte sliten på en vecka. Efter en och en halv vecka, masters eller framåt kvartsfinal i en slam, då är han däremot sliten. Och efter två veckor, antingen två turneringar i rad eller en slam, då är det ridå eller nära på ridå. Då håller han inte längre.
Det måste vara frustrerande för honom. Han har byggt den perfekta tennismaskinen, i teorin. Eller om man så vill, han har byggt den perfekta maskinen, men anlitat en sån där lite ljusskygg fabrik för att bygga själva slutprodukten. Kort sagt, slutprodukten är inte premium i hållbarhet. Den är perfekt, men den håller inte. Nu hade jag en jätterolig parallell här till något jag gjort på senare år, men som väldigt få vet om, men den hoppar vi över. Jag gjorde samma sak. Men på något som inte hade något med sport överhuvudtaget att göra. Det funkade, men det gjorde det kanske inte så länge.
Hur som helst. Sinner borta från turneringen i Shanghai, någon annan ska vinna, och jag tycker det känns lite sunt på något sätt. Visst, jag brukar normalt gilla när allt är som det ska vara. Det innebär ofta att nivån är hög. Men att se en sliten, halvskadad Sinner stappla sig fram till titeln i en mastersturnering, vad skulle det säga om var tennisen hamnat liksom? När Alcaraz inte ville vara med, och Sinner nu alltså inte orkade, då tycker jag det är ytterst rimligt att någon annan vinner i Shanghai.
Där det nu känns jätteöppet om vem som ska vinna, eller? Och där jag definitivt ser risken att det blir Zverev. Zverev som gjorde ett sånt där totalt huvudlöst, bittert, osmakligt uttalande häromdagen som typ bara han kan klara av att göra. Han körde ett resonemang om att ATP, ITF, och tennisen i stort tagit fram någon slags uttalad strategi som går ut på att hela tiden göra banorna långsammare och långsammare med målet att Alcaraz och Sinner ska vinna hela tiden. Tragikomiskt på många sätt men kanske framför allt, hur skulle underlaget vara för att Zverev skulle slå dem? Eller någon annan för den delen? Alcaraz och Sinner är ju överlägsna oavsett underlag, och oavsett snabbhet på underlaget. De har tagit underlaget ur spel vilket väl är något av det mest unika med dem. Så han är ju kanske inte riktigt rätt ute så att säga, Zverev.
