Rätt tränare och nu är det dags att samlas

Jag brukar säga att jag inte är bäst på mycket, men jag skulle kunna vara bäst i Sverige på att titta på idrott. Kanske subjektivt, eller hur? Hade ju varit en passande tävling för TVmatchen att köra kanske. Möjligen svårt att kora vinnaren.

Jag har dock en svaghet. Som också är en styrka. Och kanske det som gör att jag blir så uthållig i mitt sporttittande, men som också gör att jag sällan får den där ultimata pulsen som jag vet att många får. Jag har aldrig stått i någon hejarklack. Jag tror aldrig jag skrikit på domaren. Jag jublar aldrig i tv-soffan. Jag har försökt. Det finns klubblag i fotboll som jag tror att jag hejar på, men det slutar ofta med att jag hejar när jag tycker de är värda att heja på. Är det något spännande med klubben, identifierar jag mig med något, då sympatiserar jag gärna. Om klubben jag tror att jag hejar på råkar ha en tränare jag inte respekterar, eller om klubben har spelare jag tycker uppför sig dåligt, då kan mina sympatier lätt försvinna.

Vad säger man, medgångssupporter?

Vilket i och för sig inte stämmer. Jag har samma tendens att heja på lag det går dåligt för som när det går bra för dem. Det handlar inte om framgång. Det handlar om respekt, att identifiera sig med något, och en känsla av att laget, eller spelaren för den delen, är förtjänt av framgång.

Men så har vi det svenska fotbollslandslaget. Min stora svaghet.

Jag minns mina promenader i en skogsdunge. Samma skogsdunge faktiskt. Efter Anders Svenssons frispark mot Argentina 2002. Den pressen var helt omöjlig att klara av. Och senare också 2018 när det kändes helt omöjligt att Sverige skulle hålla ut mot Tyskland i andra gruppspelsomgången. Det gjorde man inte heller. Den där frisparken av Toni Kroos. Jag såg den inte live. Men jag ryser fortfarande av att tänka på den. Jag måste ha varit i dåligt skick 2018, för jag minns också hur jag i princip inte såg något alls av matchen mot Mexiko i gruppavslutningen där. Trots att det nog egentligen var ganska lugnt. Kort sagt, jag måste ha gillat det landslaget. Jag ville lite för mycket. Då kanske man inte är bäst i Sverige på att titta på idrott ändå, vad vet jag. Åttondelsfinalen mot Schweiz, den minns jag däremot som lugn. Och kvartsfinalen mot England, den var ju inga problem. När vi är usla, då är det ju lugnt att titta.

Okej, jag kanske är sämst i Sverige på att titta på fotboll.

Men det jag ska komma till är att jag, som tittat timtals på sport i över 30 års tid, tycker att det svenska fotbollslandslaget är det enda som kan få mig att känna något. Men nu har de där känslorna varit borta en tid. Under Jon Dahl Tomassons tid som förbundskapten har jag brytt mig såtillvida att jag inte vill att Sverige ska missa ett mästerskap till, men jag har samtidigt tyckt, åtminstone nu mot Kosovo senast, att det kanske är bättre om det går riktigt, riktigt dåligt, så det ska bli omöjligt för Svenska Fotbollförbundet att göra en förändring.

I dag blev Graham Potter klar som förbundskapten, något som i praktiken nog egentligen var klart när han i en intervju förra veckan berättade om vilken ära det skulle vara att ta över det svenska fotbollslandslaget och att han helt enkelt var tillgänglig. Smart, för är det inte just så där man får med sig folk? Det spelar ingen roll om det är ett parti som söker en partiledare, en klubb som söker en tränare eller ett landslag som söker en förbundskapten. Alla som är aktuella ska alltid spela så jäkla svåra. Man ska inte visa sig för intresserad. Man ska inte säga något. För... att man är rädd att inte bli vald, eller?

Potter är förbi det där. Han har varit uppe på högsta nivå. Han vågade säga det. Nu vill han ha det här jobbet. Precis som han tydligt vågade säga senast att det inte var aktuellt för honom. Då hade han just blivit sparkad av Chelsea och hade troligen all anledning i världen att inte ta ett lågavlönat svenskt förbundskaptensjobb. Nu har han halkat ner ytterligare i hackordningen. Efter att ha fått sparken av West Ham låg han nog kanske inte allra längst in i frysen bakom de där fiskpinnarna, men i frysen låg han nog gällande nya jobb i Premier League. Kort sagt, nu är läget rätt för honom att få karriären på rätt spår genom att ta Sverige till VM, och misslyckas han, då är det inte mycket mer med det. Allt kommer avgöras i en eller två matcher. Det kommer inte gå att peka på något misslyckande. Han har allt att vinna. Läget är helt perfekt, så valet var nog enkelt, men som sagt, jag uppskattar mycket att han vågade säga offentligt att nu ville han vara med. Nu ville han hjälpa Sverige, och han kastade också in några meningar om att han faktiskt befann sig i Sverige redan. Jag antar att han har kvar något boende i Östersund.

Nu ska man inte snöa in sig i sånt här, det blir bara fel. Men man kan väl säga så här: jag reagerade på att både Jon Dahl Tomasson och Svenska Fotbollförbundet var så öppna med att det inte var aktuellt för Tomasson att bo i Sverige under sin tid som förbundskapten. Och okej då, han är dansk. En dansk som jobbar i Sverige. Det tar inte många veckor innan man kan prata svenska hjälpligt. Tomasson höll sig till engelska hela vägen. Det är ju inget som charmar en direkt, och jag tycker de där två sakerna sammanfattar hans tid som förbundskapten ganska väl. Det kändes aldrig som att han egentligen ville ha jobbet eller brydde sig särskilt mycket. Han fick jobbet för att det till slut inte fanns några andra kandidater, och han tog jobbet för att det kanske var det bästa som fanns tillgängligt för honom. Inte för att han brann särskilt mycket för uppgiften.

Nu känner jag inte Graham Potter. Jag vet inte mer om honom än någon annan. Men jag minns hur det alltid pratades om hur mycket han brann för fotbollen och föreningen när han var i Östersund. Jag minns hur han var först ut i raden av alla tränare som gjort underverk med Brighton de senaste åren. Han lade grunden där. Sen minns jag också hans misslyckanden de senaste åren, men säg så här då: hur många tränare som kan tänka sig att ta över Sverige har tränat Chelsea? Inte så jättemånga kanske. Eller motsvarande klubbar då. Potter är en tränare som varit uppe på den allra högsta nivån. Det har Sverige faktiskt aldrig haft förut.

Jag bokade nyss biljetter till Sverige–Slovenien i november. För nu är det dags att samlas och börja heja igen. Och vem vet, kanske får Potter till det på en nivå så det blir aktuellt för mig med promenader i skogsdungen i mars när playoff till VM spelas. Jag längtar. För de där promenaderna när man vill lite för mycket för att det ska vara hälsosamt, jag tror ni som har förmågan att heja på klubblag känner igen det. Det är både den mest obehagliga och den mest fantastiska känslan, på en och samma gång.

David Thorstensson heter jag som skrivit denna text och åsikterna i den är förstås mina och ingen annans. Om du har åsikter kring texten, positiva eller negativa, går det utmärkt att kontakta mig på [email protected].