Nya tider inom tennisen

Alla vill egentligen vara basketspelare, är ett uttryck som nog inte kommer någonstans ifrån överhuvudtaget, men jag brukar säga det ibland. Som ett mått på hur idrottare inom olika sporter uppför sig. Ibland yttrar det sig som att idrottsmän som kanske inte satt längst bak i klassrummet så att säga, och inte håller på med den häftigaste av idrotter, uppför sig på ett sätt som kanske inte är nära deras egen personlighet så att säga. Det kan också yttra sig mer uppenbart, som att tennisspelare väljer att värma upp eller träna iförda baskettröjor med klubbmärke, nummer och namn på tröjan. Hur maximalt töntigt nu det är.

Vad kommer då detta ifrån? Ja, basket är väl den coolaste idrotten skulle åtminstone jag säga. Skulle man göra en rent objektiv bedömning så skulle man nog kunna påstå att basket är en sport med mest action och om man frågar mig, basketspelare är väldigt ofta de allra bästa idrottsmännen, om man kan göra en sån ranking. De bra basketspelarna ska sägas. Det fungerar inte riktigt att gå ner och titta på en match i den svenska basketligan för att få ett exempel på detta så att säga. Men de bästa. Kombinationen av att vara runt eller över två meter, ha den på alla håll och kanter bästa fysiken man kan tänka sig, och ovanpå det också ha en bolltalang. Om man ska prata lite om tennis så, ni vet hur tennisens servekanoner brukar se ut. Stora klunsar som förutom att serva mest klampar omkring och försöker spela tennis. Jag brukar alltid säga att tänk när någon som har perfekt fallenhet för att bli en av de bästa spelarna i världen i basket väljer att satsa på tennis istället. Då skulle det kunna bli något som är ganska svårtuggat. Tänk en Kyrgios som är 20 centimeter längre och med bra mycket bättre fysik rent allmänt, typ. Den spelaren hade man inte varit sugen på att möta.

Sen har ju NBA lyckats ganska väl de senaste 20-30 åren. Man ser till att få dit kändisar. Man ser till så att kändisarna alltid sitter ungefär en meter från planen. Man ser till att visa upp kändisarna. Sen har man lyckats med smått omöjliga utmaningar också. Som att få killar som om de inte varit basketspelare kanske inte jobbat som akademiker riktigt att ändå sköta sig, framför allt på planen men de flesta också förvånansvärt föredömligt vid sidan om. Inom rimliga gränser givetvis.

Så, varför denna långa utläggning?

Jo, det är väl ingen tveksamhet riktigt kring att tennisen, precis som alla sporter, hela tiden förändras. Och jag skulle vilja peka på en förändring som jag tycker lite grann hänger ihop med den här utläggningen.

Många vet att världens bästa tennisspelare heter Carlos Alcaraz.
Långt många färre, men många av oss, såg honom igår förlora mot Sebastian Korda i Miami. En uppföljning på att han förra veckan förlorade mot Daniil Medvedev i Indian Wells. Två spelare som jag skulle säga att han nästan inte kan förlora mot om han skulle satsa precis allt han har på att vinna matcherna. Det skiljer då för mycket. Men om han inte riktigt bryr sig det där sista lilla utan har fokus på andra grejer, då kan han definitivt förlora. Något vi sett exempel på nu två gånger i rad.

Vad kommer då det av?

Jo, nu till min spaning. En lite obehaglig sådan.

Stephen Curry, som för övrigt under många år satt fast i ett riktigt skitkontrakt efter att han slog igenom som en av världens bästa spelare sent, har en årslön på ungefär 700 miljoner kronor. Oavsett hur det går. Den här säsongen är det precis på gränsen gällande att hans Golden State Warriors kommer delta i slutspelet. Curry, tidernas överlägset bästa skytt, får sina 700 miljoner kronor oavsett hur det går.

Bakom Curry är det ett helt gäng som tjänar 500 miljoner plus. Också de oavsett hur det går. Precis samma upplägg som fotbollen för övrigt har. Och alla andra lagidrotter.

Detta har också delvis spridits till golfen som är den sport som jag tycker närmast kan jämföras med tennisen. När LIV-touren för några år sedan startades lockade man över spelare med modellen att de får betalt oavsett hur det går. En lön, helt enkelt.

Alla vill vara basketspelare. Och jag tror det är exakt så här som tennisspelarna vill ha det. Nu till min poäng. Jag tror det finns en stor risk att det kommer bli så om man inte håller emot från tennisens styrande organisationer. För medan världens bästa produkter har råd med den här modellen, av olika orsaker. NBA för att produkten är så enormt bra. Fotbollen för att spelarna bryr sig i alla fall. I stor utsträckning i alla fall. Golfen för att folk tycker det är så kul att kolla alldeles oavsett.

Tennisen? Jag tror inte tennisen kommer ha råd med ett liknande upplägg. Där man vet att de överlägset bästa spelarna är just överlägset bäst, men att de inte riktigt orkar bemöda sig att vinna.

Tennisen kommer från en generation där man liksom visste att de bästa spelarna alltid gick hundra procent för att vinna. Det var en hederssak. Sen började det luckras upp något. I takt med att de började bli äldre stod de över någon turnering ibland, men när de spelade så visste man att de gick för fullt för att vinna och kanske mest av allt. Man kände att de brydde sig när de förlorade. De allra bästa spelade någon enstaka gång någon uppvisningsmatch, men då var det enskilda, riktigt stora händelser där det verkligen var en satsning så att säga.

Det var dåtiden.

Nutiden då? Och dit jag tror vi är på väg?

Alcaraz och Jannik Sinner har redan börjat spela slentrianuppvisningar mot varandra. De har redan hunnit med någon i år. Det har börjat komma turneringar utanför ATP-touren med mycket större prispengar än vad ATP-touren har. Ni vet den där i Saudiarabien framåt hösten. Men allra mest av allt. Och det som jag skulle säga är mest bekymrande. När Alcaraz, och i någon mån även Sinner, förlorar mot spelare som de är mycket bättre än i mindre turneringar. Det är knappt ens en axelryckning från dem själva. Och inte ens från mig numera.

När Alcaraz igår var illa ute mot Korda. Hade jag vetat att matchen betydde allt för honom. Då hade jag varit helt övertygad om att han skulle vända, och ännu mer övertygad om att han skulle vinna när han tog andra set. Nu visste jag att han definitivt skulle acceptera en förlust och när han förlorade. Han var lika glad för det skulle jag säga. Och just där tror jag tennisen har något som oroar framöver.

För ni minns jämförelserna med andra idrotter. Basketen klarar sig fast de flesta matcherna inte betyder så mycket. Showen är bra nog. Fotbollen, den är förstås oantastlig oavsett vilket, där de som tittar är en stor del i det. De bryr sig så mycket att spelarna i princip måste bry sig, annars kommer de inte undan. Golfen, den har en styrka i att den är lite mindre beroende av enskilda stora namn. Alla tittar ändå.

Det är i precis den här ekvationen jag inte tror att tennisen riktigt får ihop det. Nu när det inte blir någon final mellan Alcaraz och Sinner den här veckan heller, då kommer många färre titta. Man har inte det där att folk tittar oavsett vad spelarna heter, mer då än vi som är väldigt intresserade. Man har definitivt inte det som fotbollen har, att folk bryr sig så mycket om hur det går att spelarna liksom måste vilja åtminstone i närheten av lika mycket. Och man har definitivt inte basketens show där det inte spelar någon roll om matcherna betyder något.

Nu låter det dystert det här. Det är det förstås inte på alla sätt åtminstone. Det kommer vara väldigt kul att titta på tennis för oss som är allra mest intresserade även framåt. Men jag tror inte det här är en utveckling som kommer bli något bra om man inte bromsar den. Och hur skulle man göra det? Jag tror egentligen bara det finns ett sätt. Man måste göra det mindre valbart för de bästa spelarna. Inte det lättaste, men man skulle behöva hitta till att man helt enkelt inte får spela matcher eller turneringar vid sidan om ATP-touren under säsong. Nu är problemet förstås att ATP vill ha pengarna, och därmed är insyltade i många av uppvisningarna. Det går alltså inte.

Jag tror också att man skulle behöva höja statusen på de turneringar som de bra spelarna faktiskt spelar. Mer poäng och mer prispengar så att de, om de inte får spela uppvisningar, kanske åtminstone bryr sig om hur det går. Om man ska fortsätta jämföra med andra idrotter. Golfen har varit stenhård på det här området. De bra spelarna ska spela de stora tävlingarna och spelar man något annat, då blir man bannlyst. Något som börjar luckras upp, men man har åtminstone försökt. Istället som tennisen välja att ta en liten del av kakan från de som kommer in och utmanar touren. Kort sagt, släppa in dem i finrummet, med resultatet att den egna produkten blir mycket sämre.

Om man ska prata klarspråk. Jag skulle hellre se turneringar i Indian Wells och Miami där världsettan blir lite ledsen, besviken eller arg när han förlorar. Då skulle jag tycka det var mycket roligare.