Måndagsblogg

Det har varit rackarns dålig aktivitet här på vamosrafa.se de senaste dagarna. Så är det. Mycket dåligt. Det är ju en mastersvecka det här. Eller ja, en och en halv mastersvecka. Det är final på torsdag i Toronto. Fullt normalt, givetvis. Inget konstigt.

Eller… inte normalt kanske. Finaler i tennisturneringar ska spelas på söndagar, punkt.

Vad som heller inte varit normalt senaste veckan är min fysiska status, och det är därför det varit låg aktivitet här, trots lite fin tennis att skriva om.

Jag och familjen besökte Piteå för någon vecka sen, med utfallet att samtliga blev sjuka – och det där har hängt i sig. För att precisera: ögoninflammation, dubbel. Halsproblem, kraftiga. Nästäppa, dåligt. Hosta, ja. Huvudvärk, yes. Ont i kroppen, jodå. Feber, emellanåt.

Det sägs ju att norrlänningar är lite hårdare än oss andra. Jag skulle säga att det nog oftast stämmer. För deras del kanske det här mest är en liten förkylning – men nja, det här… DET HÄR. Det var något utöver det vanliga.

Är jag nu återhämtad då?

Icke. Men för att återkoppla till den norrländska hårdheten: det blir liksom inte bättre av att ligga och kravla i sängen. Vi får ta och köra på ändå.

Så, vad har då hänt senaste veckan? Förutom då att det varit högst synd om mig.

Vi är framme vid kvartsfinaler i Toronto. Två i dag och två i morgon. Sen semis på onsdag och final på torsdag.

Zverev–Popyrin
Khachanov–Michelsen
Shelton–de Minaur
Fritz–Rublev

Bara seedade spelare i kvarten. Lite otippat kanske, sett till att det såg så tunt ut på förhand – även om några spelare missat att hålla sina seedningar. Rune förlorade mot Popyrin, Musetti mot Michelsen och Ruud mot Khachanov. Det är väl Rune som jag tycker är lite anmärkningsvärd, men att han går lite sämre än han borde… inte direkt något nytt, så att säga.

Det är väl bara nattmatcher kvar nu i Toronto, tror jag. Start klockan ett i natt: Zverev mot Popyrin, och efter det Khachanov mot Michelsen. Lär vara samma tider på de andra två i morgon, och finalen lär också spelas nattetid, kan jag tro.

Fritz slog ett sånt där riktigt Federer-rekord när han tog sig till kvarten, såg jag. Han är nu en av tio aktiva spelare eller nåt sånt som gått till kvarten i alla mastersturneringar. Ett sånt där rekord som Federer älskade att samla på, alltså – särskilt efter att hans riktiga rekord började raderas ut.

Inte så spektakulärt i Toronto alltså, ändå.

Desto mer spektakulärt för svensk tennis senaste veckan.

Vi hade nämligen en svensk framme i semifinal i en challenger.

Nu kanske någon tror att jag skämtar, driver och så vidare – men det är faktiskt en stor framgång.

Olle Wallin, en spelare som gått i skolan i stället för att satsa på sin tennis fram till nu, gick till semi i en challenger i Tyskland förra veckan. Han slog två spelare som är runt 200 i världen innan han fick storstryk av Hanfmann.

Det går ju inte så bra för svensk tennis, så att säga – och inget kommer att ändras över en natt. Men det är med såna här saker det måste börja. Att spelare tar ett steg och åtminstone kan ses som professionella spelare. För det är det som är grejen med detta, skulle jag säga. Kan man gå till semi i en challenger, då kan man kalla sig för professionell spelare. Då är man tillräckligt nära att lyckas med någonting.

Ny challenger i Tyskland den här veckan för Wallin, som nu också slipper kvala tack vare framgången förra veckan. Challengertouren har samma system som ATP-touren: om man går tillräckligt långt veckan innan för att missa chansen att kvala veckan efter, så får man i stället en plats i huvudturneringen.

En som däremot kvalar – till samma turnering – är Mikael Ymer. Kvalfinal för hans del i dag.

Kanske två svenskar på challengertouren den här veckan alltså. Det hade varit något.

Så, då är ni uppdaterade. Framför allt på att det är synd om mig, men även en del annat.