Inget hände, inget försvann, allt fortsätter

Jag förstår att man efter en stor final sitter och suktar efter bombastiska rubriker. Man kanske hoppas att få bekräftat något som...kanske egentligen inte hände, men i kvällstidningsvärlden där allt alltid måste vara bäst, mest, eller värst, kan det kanske ibland också vara skönt att få veta hur saker egentligen är. Stora idrottsevenemang kan spelas, utan att det faktiskt hände så mycket.

För mig var dagens final i Australian Open just det. Och jag kan ibland, ganska ofta faktiskt, finna en viss tillfredställelse i att det inte alltid behöver hända så mycket. För när saker händer, då förändras saker, och ibland vill man ju liksom bara att allt ska fortsätta. Det kan vara ganska lugnt och skönt.

Precis så tänker jag om dagens final i Melbourne.

Tog Alcaraz över som den otvetydigt största nu när han kom före Sinner att vinna samtliga Grand Slam-turneringar? Definitivt inte. Jag tror att Sinner hade slagit Alcaraz om de mötts i den här turneringen.

Cementerade sig Djokovic som något större än han redan var? Näe, det tycker jag inte. Fantastiskt att han lyckades gå till en final till. Inget snack om den saken, men man ska väl ha med sig att han egentligen kanske fick lite av en fribiljett till semifinal, och om någon skulle säga att han var nära att vinna idag. Då skulle jag nog skruva ner ljudet tills den utläggningen var över.

Berättade Djokovic efter matchen att han kommer sluta?

Om något faktiskt hände idag, så var det väl efteråt. Han sa inte att det var sista gången för honom i Australian Open. Men det syntes att han ärligt övervägde att säga det. Han nöjde sig med att säga att man vet inte vad som händer imorgon, om sex månader eller om ett år. På sant Djokovic-flum-språk. Strax efter förresten att han sagt något så ärligt som att han faktiskt inte trodde att han skulle nå en stor final till. Det tror jag var sant. Sen det där han börjat upprepa som ett mantra att han alltid tror på sig själv, ja, det gör han säkert. Det gör nog alla som är så bra som han själv. Men det är nog en del av något han vill vara. Man kan nog lita på att Djokovic kommer återuppta sitt kall att försöka vara den största inspiratören i den alternativa världen så att säga efter sin karriär, och att han då kommer bli långt mycket mer radikal i sina idéer igen. Det här om att tro på sig själv, det kommer nog vara en start i det där. Följt av lite andra, något mer flummiga saker.

Det jag tycker Djokovic visade efter matchen är också att han än en gång visade att han är den bästa förloraren som tennisen sett. Hur han alltid klarar av att hantera förluster på ett sätt där trevligheten, och hur han unnar motståndaren vinsten, utan att det känns krystat eller något annan, jag tycker det är otroligt imponerande. Och vem vet, det kanske hänger ihop. Är man den bästa förloraren, då är man möjligen den som bäst klarar av att ta sig till att vinna också. Eftersom man inte behöver oroa sig över att förlora. Och Djokovic är ju den som vunnit mest så, varför inte. Det kan hänga ihop. Jag blir i alla fall otroligt imponerad av honom på det sättet.

Själva matchen? Ja, jag förstår att många blir påverkade av de svenska kommentatorerna. De pratade om hur fantastiskt det var. Beror väl på vad man jämför med kanske. Det var ju en jättebra match så klart men när det gäller final i en Grand Slam-turnering så har man väl lite förväntningar och det var ju inte riktigt uppe på samma nivå som de senaste så att säga. Ganska långt därifrån. Jag tycker Alcaraz i någon mån imponerade såtillvida att han kunde vinna en match ganska kontrollerat utan att det behövde vara den där ultimata nivån av att vara spektakulärt. Han gjorde det han skulle. Inte jättemycket mer.

Så, har något ändrats? Nej, vi vet fortfarande inte vem som är bäst av Alcaraz och Sinner. Den frågan lever vidare, troligen länge än. Vi kan tro att Djokovic kanske är bäst av de andra, kanske inte. Jag tror inte han hade slagit Zverev om jag ska vara ärlig, men fantastiskt imponerande av honom att han lyckades använda all sin list och delvis spelmässiga förmåga för att slå Sinner. Jag vidhåller att det måste ses som en av största segrar någonsin. Men var han värd att vinna? Nej, det var han ju så klart inte. Han borde normalt sett ha åkt ut mot Musetti och om han med den vetskapen skulle vunnit, det hade ju varit helt sjukt. Samtidigt som, då hade han väl kanske inte slagit Sinner, vad vet jag, men tänk om Zverev hade hållit serven när han servade för matchen mot Alcaraz. Då kanske Djokovic hade vunnit, vem vet. Eller så hade Zverev vunnit. Hemska tanke.

Överlag tycker jag Australian Open var en positiv turnering. Det är fortfarande enormt ojämnt i toppen, men de seedade spelarna presterade ändå bättre än de gjort i stora turneringar på sistone. Så kanske något på gång där.

Samtidigt som vi får vänta på årets första riktiga match mellan Alcaraz och Sinner ett tag till. Den ser man ju framemot, eller hur?