Alcaraz uppe på toppen - kanske för att stanna

6-4. Låter som något dammigt hockeyresultatet eller för den saken skull, som det vanligaste resultatet i ett set tennis.

Det är dock i det här fallet inte någon av de där grejerna. Det är ställningen i antal vunna Grand Slam-titlar mellan Alcaraz och Sinner. 6-4 för Alcaraz och de har nu vunnit de åtta senaste. Två var, två år i rad. Vilket gör det ganska lätt att förstå att Alcaraz tog två innan Sinner tog sin första.

22 år gammal. Federer var 24 år när han tog sin sjätte, och då ska man väl ha med sig att han hade ganska så knackig konkurrens i början av karriären. Nadal var 23 år gammal när han tog sin sjätte. Djokovic? Han var 26 år gammal när han tog sin sjätte.

Det där är siffror som man kanske ska ta med en nypa salt men när folk pratar om att de där gubbarnas rekord skulle vara omöjliga. Knappast. Det handlar snarare om huruvida de delar för jämnt eller inte, Alcaraz och Sinner. Om någon av dem klarar av att vinna lite mer, då kommer rekorden ryka för det är väl det jag främst tar med mig från gårdagens match. Vilket inte är något som vi ska stoppa några pressar överhuvudtaget över. Men ändå, hur otroligt mycket det skiljer mellan den tennis de här två spelar. Och den tennis alla andra spelar.

Kommentatorerna Maria Strandlund och Jonas Björkman bjöd på ett par riktiga klassiker igår. Varsin, tror jag det var. De pratade också om hur hög nivån var, men sen. Sen började de sätta alla fötter snett på samma gång. Jag tror det var Björkman som föreslog att Jack Draper skulle kunna pressa dessa två. Strandlund drog till med att Ben Shelton kanske skulle kunna göra det. Jag tror jag skrev det häromdagen. Jag förstår att det kan vara svårt att sitta och tomsnacka i flera timmar utan att ha så mycket att säga men man behöver väl liksom inte börja krysta fram grejer som kommer från någon slags parallell verklighet. Eller vad säger ni, som kan mycket tennis. Tror ni det hade gått bra för Draper och Shelton om de kastats in i finalen igår? Jag tror det inte.

Det jag funderade mest på under matchen igår var att det är som att de här två inte riktigt respekterar tennisens svårigheter längre. Vilket jag tycker är rätt intressant, för det är något jag alltid funderat på. Om tennis verkligen behöver vara så sjukt svårt. Nu låter det kanske inte så genialt det här, men tittar man på tennis historiskt, och till stor del nu också, har det mycket gått ut på att man ska bolla mot varandra i rätt fart och så hoppas man på att motståndare ska missa, eller på att man får ett läge att trycka till och kanske avgöra. Alcaraz och Sinner respekterar inte det där. De ser möjligheter i att trycka till eller avgöra på alla bollar och om man ska titta framåt, utvecklingen på tennisen, det där är ju liksom odiskutabelt. Att man framåt kommer se på det annorlunda. Att det här slöa bollandet, trots att man har en massa tid på sig. Många kommer nog se det här och ifrågasätta varför man spelar med så väldigt låg svårighetsgrad i sitt spel, jämförelsevis alltså.

Väldigt varierande omdömen om matchen i vår kära Facebookgrupp Tennisen. Det var kul att konversera lite med en del av er där under matchen igår för övrigt.

Vissa, som troligen hejade på Sinner, tyckte det var en riktig skitmatch.

Andra, som hejade på Alcaraz eller ingen, tyckte det var en bra match, men att det där sista lilla saknades.

Jag då?

Jag funderar lite över om det kanske möjligen är lite så att det finns något som gör att de inte riktigt kan spela bra samtidigt de här två som läget är just nu. Att svårighetsgraden på spelet är så pass hög att det automatiskt blir en som slås ut och spelar lite sämre hela tiden. Jag vet att många drömmer om de här fantastiska duellerna som blir ibland, och att det ska vara såna hela tiden men jag är tveksam till om det går. Jag tror inte att de riktigt klarar det, hur bra de än må vara, och därför blir det lätt som det blev igår, att de turas om att dominera.

Det jag dock måste tillägga är att Alcaraz nivå i första set, det är något av det bästa han spelat. Han satte tonen där så att säga. Sen blev det precis som i Wimbledon. Maskinen Sinner tuggade igång även om det inte såg ut som att det skulle bli så. Men den här gången blev det inte som i Wimbledon. Alcaraz lyckades komma igång igen och sen var det inget snack om saken. Vilket jag faktiskt inte tycker det är. Sinner är stabilare på att hålla sin nivå, men spelar Alcaraz bra, då tycker jag faktiskt att han är lite bättre än Sinner och det var lite det vi såg igår.

Det var det. Alcaraz ny världsetta. Det återstår en hel del av säsongen, men det lär bli Alcaraz säsong det här. Han kommer avsluta året som världsetta. Vilket är rimligt. För det finns inte många av hans art. De här hundra procent naturliga superhjältarna som liksom inte bara är extremt bra på sport, utan också något mer än så. Som är underhållare, som är stjärnor, som har hela paketet. Jag tycker man ser det på Alcaraz när han rör sig, exempelvis upp på läktaren efter de stora segrarna för att ta sig till sina kompisar. Han suger in allt, han hälsar på folk, han tackar, han klappar smågrabbar på huvudet på sin väg. Han behöver inte göra sig till. Han är bara en ren och skär superhjälte som vet exakt att han är det, men fullständigt utan att vara en procent dryg. Som sagt, det finns inte många, men de finns. Alcaraz är en av dem.