25 år och den mest osannolika tennisdag jag upplevt

Det där ni. Det var en tennisdag, eller hur? Inte den bästa tennisdag vi upplevt. Snälla nån. Nu ska vi ta det lugnt. Men en fantastisk tennisdag. Det är väl 25 år, snart i alla fall, som jag i någon mån haft någon kontakt med tennis varje dag. Och det här, det var utan minsta lilla tvekan den mest osannolika tennisdag jag upplevt. Många konstiga matcher har spelats. Men att två av de mest osannolika tennismatcher som spelats kommer direkt efter varandra. Det händer ju inte varje dag direkt. Det gör det inte.

Jag tycker det finns många vinnare en dag som denna. Alla vi som fick titta. Alcaraz som lyckades vända. Djokovic den största vinnaren givetvis. Men det finns bara en stor förlorare. Zverev. Vilket jag väl personligen kan leva ganska gott med, så att säga.

Vi tar det väl från början.

6-4 7-6 för Alcaraz. Kanske inte en av de bättre matcher han gjort, men det rullade på så att säga. Det rullade också på i maklig takt i tredje. Fram till det att han fick kramp. Eller? Krampkänning? Skadekänning? Teater? Helt ärligt, jag tror lite av allt. Jag tror han kände något. Troligen åt kramphållet. Inte för att han var sliten, utan troligen något liknande det han drabbades av under Franska Öppna-semifinalen mot Djokovic för några år sen när han fick superkramp utan att ens ha ansträngt sig. Han var nog lite spänd idag också, och det gjorde att han fick en känning. Däremot får jag väl vara ärlig och säga att jag inte tror känningen var så allvarlig att han behövde röra sig så dåligt som han gjorde i slutet av tredje set. Med tanke på att han ändå tog sig framåt, och bara några tiotal minuter senare började röra sig riktigt bra igen. Jag är säker på att det finns förståsigpåare som säger att kramp visst kan botas med lite dunderhonung och att prata lite med en kompis men jag tror kanske inte på det. Inte om det är på riktigt. Jag tror Alcaraz kände något. Men att han överdrev, för han hatar ju inte att skapa drama så att säga.

Sen när han skulle försöka vinna ändå så började det gå trögt, för Zverev är liksom ingen spelare man bara bestämmer sig för att vinna mot. Eller ja, Alcaraz visade ju visserligen i femte set att han visst är det. Men då krävs det ganska mycket.

Han förlorade fjärde i tiebreak, precis som han förlorat tredje i tiebreak. Och han tappade sen sin serve i första gemet i femte. Det tror jag inte alls var enligt planen. Men det han gjorde sen, det var något av det mer imponerande jag sett. Hur han liksom bara högg tag i Zverev och masserade Zverev i dennes servegem till den grad att det liksom på något sätt blev omöjligt till slut för Zverev, spelmässigt och mentalt, att vinna ett servegem till. Alcaraz bröt fram till 5-5 efter att i min mening gjort ett sett till förutsättningarna närmast perfekt set. Efter att han brutit tillbaka blev det alldeles för jobbigt för Zverev och en sån där seger som liksom förändrar folks sätt att se på spelaren var ett faktum. Jag tror det är så här som Alcaraz kommer skapa sig samma superhjälte-aura som Nadal hade till slut. Med tillägget att Nadal aldrig var särskilt bra på att kräma fram sin absolut högsta nivå när han hamnade i underläge. Han ville ofta för mycket och påverkades negativt och ibland hjälpte det inte att han vägrade förlora. Den blockerade honom också. Alcaraz däremot. Han har ett annat kynne, och hans förmåga att kunna bestämma själv när han ska ta fram det absolut bästa. Tveksamt faktiskt om jag sett den tidigare. Otrolig förmåga.

Zverev som sagt. Stor förlorare som sagt. Han var ett hållet servegem från matchen. Han gjorde en extremt bra match. Tung förlust, men det verkligt tunga för honom blev väl ändå det som hände många timmar senare. När han fick veta, om han var vaken fortfarande. Att han hade serverats sin bästa möjlighet någonsin att slutligen vinna en Grand Slam-titel när Sinner åkte ut. När Djokovic vann och gick till final.

Sen Zverevs beteende under matchen. Det behöver inte ens nämnas. Han hade dessutom fel i allt han sa. Alla fel.

Som sagt, den där helt osannolika första matchen. Det var bara förmatchen.

För sen kom osannolikhetens moder.

Djokovic, som inte varit i närheten av de två bästa spelarna i världen på två år. Bara slog Sinner. Han bara slog honom. Utan att han själv kanske var sådär helt perfekt. Utan att Sinner var direkt dålig. Men båda de där sakerna med ett tillägg. Jag har nog sällan sett någon på alla sätt få en match exakt dit den vill som Djokovic fick idag. Och man får väl säga det. Det är otroligt ovanligt att man förlorar när man är så statistiskt överlägsen som Sinner var. Ni har väl ATP-appen, allihopa. Gå in i den och kolla statistiken, så behöver ni inte fundera över om ni uppfattade matchen fel. Det är grönt för Sinner i precis alla kategorier. I 99 fall av 100, kanske mer skulle jag säga, vinner man en match när siffrorna ser ut så. Eller ja, det är mycket mer än 99 av 100. Men det finns också någon gång som det osannolika och den gången var väl idag. Sinner vann 16 poäng fler än Djokovic, trots att Djokovic servade 26 gånger mer än Sinner. Sinner vann större andel när han fick in förstaserven, större andel när han fick in andraserven, större andel av allt. Och det var inte bara statistiskt som sagt. Sinner var mycket bättre. Absolut inte så mycket bättre som jag trodde han skulle vara och där i ligger Djokovic enorma prestation idag. En prestation som jag skulle säga måste ses som en av hans största under hela karriären. Att han lyckades hålla sig så nära Sinner spelmässigt som han gjorde. Men också, att han dessutom lyckades få precis allt att vridas till att han kunde vinna, trots att han inte var bättre.

Vad var det då egentligen som hände?

Det, är jag faktiskt inte så säker på att jag kan förklara. Men ska jag ändå försöka skulle jag säga att Djokovic lyckades få spelet till något slags mellanläge. Tempot var högt, men inte på den nivån som bara Sinner av de här två klarar att spela på. Han lyckades utnyttja tiden mellan poängen och mellan sina servar framför allt maximalt utan att domaren skulle göra något åt saken. Det gjorde att Sinner aldrig liksom fick chansen att skruva upp tempot som han vill. Och sen höll han helt enkelt emot, Djokovic, samtidigt som hans bollvärdering var något av det bättre jag sett. Han valde att chansa och försöka slå igenom Sinner i exakt rätt lägen, precis varje gång.

Djokovic har imponerat på mig många gånger. Oerhört många gånger. Men sett till nivån på motståndet. Sett till hans ålder. Återigen. Han kan ha vunnit hur mycket han vill. Det här var den svåraste matchen han vunnit. Det är bara att kolla på oddsen. Djokovic stod i närmare 10 gånger pengarna idag. Det kan han knappt ens ha gjort förut va? Någon gång mot någon motståndare. Och han vann matchen, den svåraste han ställts inför. Som snart 39-åring. Det är något ändå. Det är något helt otroligt.

Vad händer nu då?

Ja, vi får väl en lite tråkigare final. Notera väl. För kan Djokovic slå Sinner, då kan han sannerligen slå en mycket mer lättslagen Alcaraz. Men ni vet det där. Den där blixten. Den slår ju inte jätteofta ner på samma ställe två gånger i rad. Men självklart. Något var det ju med Alcaraz idag. Vem vet. Tänk om Djokovic skulle vinna hela kalaset. Tänk om.