EKWALL: Vad är rolig fotboll? – Jo, exakt det här!
Sverige är tillbaka.
Det fick kosta några eländiga år med galna förbundsbeslut, ofattbara experiment och en enfaldig tro på att gräset alltid är grönare någon annanstans.
Nu är vi tillbaka på ruta 1; på Tommy Svenssons, Lasse Lagerbäcks och Janne Anderssons hemmaplan.
För inte särskilt längesen var det här svenska landslaget ett skämt, hånat och utskrattat. Inte ens under det bedrövliga 80-talet hade vi ett svenskt fotbollslandslag som var så uselt som det som leddes av Jon Dahl Tomasson.
Dansk-holländaren hade i fått i uppdrag av Svenska Fotbollsförbundet att spela ”roligare fotboll” och var – icke att förglömma – ivrigt påhejad av SoMe-maffian, tidningskrönikörer (några har svängt, om vi säger så) och en hel del spelare.
JDT:s och förbundets idé förvandlades till en försöksverksamhet som aldrig var i närheten av verkligheten.
Noll segrar, två ynka poäng i en medioker VM-grupp och ett lag i spillror.
Rolig fotboll?
Ja, åtminstone för våra motståndare eller våra skandinaviska grannar som sorglustigt undrade vad fan Sverige pysslade med.
Det här låg såklart på Jon Dahl Tomasson, men minst lika mycket på den förbundsledning som gav honom uppdraget.
Potter tog tio steg tillbaka
När VM-möjligheten dök upp – via Janne Anderssons gruppseger i Nations League C-grupp – tog Graham Potter inte två steg tillbaka. Han tog tio. För att det var nödvändigt.
Fembackslinje, försvara vad som försvaras kan och skicka upp bollen till en bulldozer som förhoppningsvis kan göra något på egen hand.
Det var enda chansen. Och det lyckades. VM blev ett väldigt roligt andningshål, som en skänk från ovan
Och nu, när det här svenska laget ska byggas för en starkare framtid och för framgångar ”på riktigt”, vad kommer Graham Potter dragandes med då?
Jo, 4-4-2.
Jag tror jag har skrivit tusentals gånger men vad än Lagerbäck (3-5-2 i Tirana, om ni minns), Erik Hamrén eller Janne Andersson fick för briljanta idéer så hamnar vi alltid här. I tryggheten.
Vilka tror du vinner Nations League?
Läs TVmatchens oddsguide med bästa odds på turneringen, gruppvinnare, skyttekung.
Nästan humor att Sverige lyckas
Det går förstås alltid att skruva på allting och välja system efter vilka spelare som finns att tillgå, men det är nästan humor att Sverige fått ett respekterat och vinnande landslag igen – för att de valt en grund som alltid funnits där, men som uppenbarligen inte betraktades som tillräckligt rolig.
Mötet med Rumänien i Bukarest bar så mycket Lasse Lagerbäck-stämpel att man lätt kunde tro att han hoppat in och hållit i taktikgenomgången.
Kontrollerat i raka linjer, safety-first, utnyttja motståndarnas misstag, hugg när chansen kom, 1-0, bjud inte på ett skit, döda matchen, tre poäng, over and out, hem till Sverige igen.
Jon Dahl Tomasson tog in nya oerfarna spelare (minns Alex Douglas) på löpande band och ingen förstod att de hade hamnat i en kamikaze-fotboll där alla spelare kastades till lejonen på en öppen arena.
Ingen kan påstå att Graham Potter fick behålla sin trupp i den här samlingen där hälften av utespelarna försvann på grund av skador och sjukdomar.
Skillnaden var att spelarna som kallades in hade noll problem att acklimatisera sig. Eric Smith flögs rakt in i mittförsvaret och satte inte en fot fel, Felix Beijmo drog från en strandsemester i Grekland och några dagar senare debuterade han med bravur på högerbacken mot Rumänien.
För att de kände av den svenska modellen, för att de kunde vakna upp mitt i natten och spela 4-4-2 utan problem. Det handlar inte om hur de spelar i sina klubblag, med helt andra förutsättningar, eller om sifferkombinationen.
Det handlar om trygghet.
För ett år sen var landslaget på botten och krälade, för drygt ett halvår sen gick vi in i ett oförutsägbart playoff till VM och nu är vi alltså här; en utsåld gruppfinal mot Bosnien i Solna om några veckor.
Fyra matcher, tre segrar och bäddat för en väg tillbaka till A-gruppen. Sverige är en vinnare igen.
Och i min värld är det exakt det som är ”rolig fotboll”
