BERGMAN: Jag gillar pyro – men vad ska vi ha den till i hockeyn?
TVmatchens nye hockeykrönikör Mårthen Bergman var på plats i Leksand när brandlarmet gick. Han ställer sig frågan vad läktarkulturens pyroteknik har i hockeyhallar att göra.
Jag har försvarat pyrotekniken i svensk fotboll fler gånger än jag kan räkna. Jag gillar tifon, bengaler och den där inramningen som kan få ett derby att kännas redan genom tv-rutan. Jag är nästan på nivån att jag tycker att det hör till när det smäller en banger på San Siro.
Det kan vara bra att börja där. För det här ska inte bli ännu en text från någon som knappt vet skillnaden på en puck och en boll, men som plötsligt känner ett oemotståndligt behov av att på ledarsidor skrika för full hals om hur fel allt med supporterkultur är så fort någon ens tar ordet bengal i sin mun.
Jag gillar supporterkultur. Jag tycker att den är en avgörande del av det som gör både fotboll och hockey värt att bry sig om. Däremot kan jag inte förstå den här grejen med att använda pyroteknik inne på hockeyarenor.
I fredags stod jag själv i Tegera Arena när den hockeyallsvenska premiären mellan Leksand och Södertälje hann pågå i 32 sekunder innan pyroteknik (närmare bestämt en ”blink”) på bortasektionen utlöste brandlarmet. Spelarna lämnade isen, publiken fick lämna arenan och en premiär som 7 650 personer väntat på i månader kom igång igen ungefär 40 minuter senare.
Foto: Bildbyrån
Jag stod inte där och tänkte ”hur kan ungdomar bete sig så här?”, ”vart är samhället på väg?” eller ens i första hand att det är förbjudet. Jag kan snarare tänka att det är ganska harmlöst, och att hela arenan behöver utrymmas bara för att det stiger upp lite rök till taket och sätter igång brandlarmet, fast alla kan konstatera att det inte är någon eldsvåda på g, kan man tycka vad man vill om – men så är reglerna. I stället försöker jag mest förstå vad man ville åstadkomma med tändningen.
Jag köper argumentet om att supporterkultur måste få växa underifrån. Det ska inte vara klubbledningar, säkerhetsansvariga eller snart 40-åriga krönikörer (hej hej!) som sitter och bestämmer exakt hur nästa generations läktarkultur ska se ut. Jag förstår också att gränserna mellan olika supporterkulturer suddats ut. En 18-årig Leksandssupporter kan åka på fotboll ena helgen och hockey nästa, se bengaler på läktaren, följa ultraskonton på sociala medier och inspireras av läktare i Stockholm, Dortmund, Belgrad och Milano. Klart att uttrycken följer med. Kulturer förändras och det måste de få göra.
Men det betyder inte att allting som fungerar i en miljö automatiskt blir bra i en annan.
Andra bullar i en hockeyarena
På en fotbollsläktare förstår jag vad pyrotekniken ska åstadkomma. En massiv bengalbränning inför ett derby kan förändra hela bilden av en arena. Röken, färgerna, flaggorna och sången blir alla en del av samma skådespel. Man kan diskutera riskerna, lagstiftningen och matchavbrotten hur länge som helst, men jag behöver åtminstone inte fråga vad supportrarna försöker skapa. I en hockeyarena är det dock andra bullar.
Kanske beror det på att hockeyn är en annan typ av sportupplevelse och framför allt har svensk hockey redan byggt upp en egen supporterkultur under väldigt lång tid. Den ser inte exakt likadan ut som fotbollens och jag förstår inte riktigt varför den skulle behöva göra det.
Det är väl ungefär här jag börjar känna mig som min pappa. För när jag ser pyro tändas inne i en hockeyarena tänker jag: ”Men måste ni hålla på med det där?” Och det är en tanke jag verkligen försöker vara vaksam på. Varje generation har haft äldre människor som tittat på nästa generations supporterkultur och konstaterat att allt var bättre förr. Det finns säkert saker på dagens läktare som en 60-årig hockeysupporter tycker är fullständigt obegripliga men som om tio år är en självklar del av kulturen. Att pyrotekniken skulle vara en sådan har jag dock svårt att tro.
Oavsett vad måste det gå att ställa frågan utan att automatiskt placeras i det läger som vill ha sittande publik och artiga applåder efter ett snyggt powerplay. För händelsen mot Södertälje var inte heller isolerad. Pyroteknik har dykt upp på fler svenska hockeyläktare och när Leksand summerade premiärhelgen handlade det inte bara om det utan även om andra ordningsstörningar. Klubben har meddelat att identifierade personer riskerar avstängning och att man ska bjuda in supporterorganisationerna till samtal.
Det senare tror jag är betydligt viktigare än det första. För det är lätt att fastna i själva pyrot. Hitta personen, stäng av personen och konstatera att problemet är löst. Men om pyrotekniken är en del av en större förändring i hockeyns supporterkultur så kommer man aldrig att lösa särskilt mycket genom att jaga enskilda personer efter varje match. Då måste klubbar och supportrar prata med varandra långt innan någon står där med en bengal i handen. Och då menar jag faktiskt prata. Inte kalla till ett möte där ena sidan ska informera den andra om hur saker och ting från och med nu ska fungera.
Fråga vad de yngre supportrarna vill skapa, försök förstå varför de gör det. Förklara vad som fungerar och inte fungerar i en inomhusarena. Sätt gränser där gränser behöver sättas, men gör det tillsammans med en supporterkultur man vill utveckla snarare än bekämpa.
För engagemanget är ju exakt det svensk hockey vill åt. Ungdomar som lägger tid och pengar på bortaresor, står och sjunger när laget ligger under med 4–0, målar banderoller, bygger tifon och gör klubben till en större del av livet än vad som egentligen är rimligt. Det sista hockeyn behöver är att få de människorna att känna sig oönskade. Men det måste också gå att säga till samma människor att allting inte automatiskt blir bra för att det görs i supporterkulturens namn.
Jag gillar fortfarande pyro. Jag kommer fortfarande tycka att en brinnande fotbollsläktare kan vara bland det mäktigaste som finns inom idrotten och jag tänker inte börja låtsas bli chockad nästa gång det tänds bengaler på ett derby. Kanske står jag där om fem år, omgiven av bengaler i Tegera Arena, och inser att jag bara var en gammal gubbe som inte fattade vart supporterkulturen var på väg. Det kan jag leva med.
Just nu ser jag mest 32 sekunder hockey och 40 minuters väntan. Det, unga som gamla, gynnar ingen.
Förresten:
- Gåshud deluxe när Herman Liv gjorde debut för HV71. Publikens mottagande, hans leende bakom masken och sedan insatsen i matchen ovanpå det. Storspel och vinst mot superfavoriten Skellefteå. Pappa Stefan hade varit stolt. Så stolt.
- Att det skulle bli rock’n’roll kring nykomlingen Björklöven var inte särskilt svårt att räkna ut. Chris DiDomenico & co har skakat om både Djurgården och Örebro så det stått härliga till. Men längst fram i ledet har sommarens silly-snackis Robin Kovacs stått. SHL skulle må bra av fler sådana profiler.
- Brynäs förlorar med 7–2 i premiären för att sedan vinna nästa match med 9–2. Båda på bortaplan. Örebro torskar med 7–0 mot Färjestad för att sedan vinna med 5–1 mot Timrå. Även dessa två på bortaplan. HV71 leder med 3–0 mot Malmö men tappar allt och förlorar, för att sedan slå allas favorit till SM-guldet, Skellefteå, några dagar senare. Det är svårt att dra särskilt många slutsatser så här två och en halv omgång in.
