EKWALL: Politikerna sviker miljontals människor – men solar sig gärna i glansen
Politiker älskar att sola sig i glansen när svenska idrottare når framgångar i stora tävlingar.
Men i vardagen finns det inget intresse för samhällets mest effektiva redskap för en bättre folkhälsa och självklar integration.
Har ni hört någon enda högt uppsatt politiker nämna idrotten i den intensiva valdebatten?
Jag har inte gjort det, vare sig på nationell eller regional nivå.
Det är ingen överraskning, för det är precis som vanligt.
Inga politiker orkar bry sig, antingen för att de inte vill och tycker andra frågor är mer intressanta eller för att de inte förstår idrottens betydelse i samhället.
Och jag pratar inte om Sarah Sjöström, Alexander Isak, Isabella Haak, Truls Möregård eller någon annan av svenska världsstjärnor.
Utan om alla de miljontals svenskar som varje vecka engagerar sig i idrott. Hundratusentals barn, ledare och föräldrar som ägnar timmar, dagar, helger, månader åt idrottsaktiviteter på alla olika tänkbara nivåer.
Det är en gåta att inte något enda parti riktar sig till direkt till den massan.
Jag tror att många vill ha svar på frågor som berör deras engagemang.
Tänk om riktade insatser direkt mot idrotten såg till så att alla barn lättare kunde hitta till och engagera sig i en aktivitet, att alla hade möjligheter att delta oavsett ekonomiska förutsättningar.
Tänk om vi kunde satsa ännu mer pengar på att bygga fotbollsplaner i storstadsområden där kidsen inte ens har en plats att träna på.
Tänk om ridsport och ishockey inte bara var för de allra rikaste.
Tänk om det fanns ännu större möjligheter att avlöna idrottsledare för att locka kids och föräldrar till aktiviteter.
Det går inte att ständigt underskatta idrottens betydelse i samhället och alltid hoppas på människors välvilja att jobba ideellt för att föreningar och aktiviteter ska hålla ihop.
Eller – för den delen – att förlita sig till att Bingolotto ska finansiera stora delar av verksamheten, så som det faktiskt blev under 90-talet. Då kunde våra politiker släppa den pucken, dra in på det lokala stödet och låta Loket Olsson vara navet för väldigt många i idrottsrörelsen.
Foto: Bildbyrån
Vi lever i en verklighet där alldeles för många barn (och vuxna, ska sägas) väljer att sitta still. Gärna framför en skärm med energidryck nära till hands. Det skapar hälsoproblem i flera olika avseenden.
Barn växer upp med en fysik som i förlängningen blir en belastning för sjukvården och barn sjunker allt djupare in i psykisk ohälsa, som i sin tur är ett problem för familjen, skolan, den redan eftersatta psykvården och samhället i stort.
Idrotten är – och har alltid varit – den plats som skapat mest och bäst stöd i det sammanhanget. Barnen mår bättre av att röra på sig, skolresultaten höjs och i idrottens värld skapas en fostrande gemenskap för välmående som du inte hittar någon annanstans.
Det är heller ingen hemlighet att det är idrotten som är vårt i särklass bästa redskap för en god integration i det svenska samhället. Här finns ett gemensamt ”språk” och möjligheter att bygga en vänskap över alla gränser, som du inte hittar någon annanstans.
Själv är jag dessutom en förespråkare för utökad idrott i skolan. Som man länge haft i Danmark, där någon form av rörelse är schemalagd varje skoldag.
Idrotten räddar liv – men tas för givet
Jag skulle gå så långt som att idrotten räddar liv som ingen annan rörelse i Sverige.
Därför ser jag idrottens framtida möjligheter att växa som en av de allra viktigaste frågorna, men i valrörelsen har det varit tyst. Inte ett ljud.
Vore det inte tillräckligt intressant för svenska politiker i valfläskets tidevarv?
Uppenbarligen inte och jag är, tyvärr, inte överraskad.
Politikernas ointresse för idrottsrörelsen har visat sin mest parodiska sida när valets vinnande sida ska utse en ”idrottsminister”.
Det slutar alltid att det hamnar hos någon minister som kanske har sprungit Midnattsloppet, spelat innebandy i Korpen eller nåt.
”Du gillar väl sport? Kan inte du ta det där med idrotten också?”
Nu senast Jakob Forssmed som är socialminister, ett stort och viktigt ämbete. Där hamnar förstås idrotten som något katten släpat in, även om Forssmed är en engagerad friidrottare.
Samma sak med Anders Ygeman, som var integrations- och migrationsminister – känslan är att han hade liiiiite annat att jobba med.
Eller Amanda Lind och Annika Strandhäll innan dess, någon som tycker att de två andas idrott?
Det sägs att vi har en idrottsminister, men det är ju inte det. Det är snarare ett bihang till något annat, mycket större.
Faktum är att Sverige är ett av få större idrottsländer i Europa där idrott inte ens finns med i den ansvariga ministerns titel. I omkring två tredjedelar av EU-länderna finns sport uttryckligen på ministernivå.
Det går att säga att Forssmed är ansvarig minister för idrott. Skillnaden är politisk status, synlighet och organisatorisk tyngd.
Finland har en minister för ungdom, idrott och fysisk aktivitet. Frankrike har en sportminister. Italien har en sport- och ungdomsminister. Polen har ett helt idrottsdepartement. Tyskland har sedan 2025 lyft sportfrågorna ända in i förbundskanslerns kansli.
För att nämna några exempel.
Jag har tyvärr ingen förhoppning
Därför blir jag lite lätt illamående när jag ser ledande politiker svassa omkring i rampljuset när Sverige är en del av stora mästerskap.
Eller som när Nooshi Dadgostar stod i en talarstol med en svensk landslagströja under sommarens fotbolls-VM.
Ingen – oavsett sida i politiken – har brytt sig det minsta om idrotten och dess betydelse i ett bredare perspektiv.
Och jag hyser ingen som helst förhoppning om att det blir bättre framöver.
Det känns som ett svek gentemot miljontals människor i vårt land – och mot viljan att få människor att må bättre.
Läs alla krönikor från Patrick Ekwall
TVmatchens krönikör skriver varje vecka och tycker till – skarpt och personligt – om allt i sportens värld!
Vilka matcher sänds på TV idag?
Kolla in schemat för dagen hos på TVmatchen
