EKWALL: Mondo Duplantis har ”förstört” för sig själv
Mondo Duplantis har blivit för bra.
Han har blivit så fullständigt överlägsen att vi inte ens reagerar när han sätter ett nytt världsrekord, än mindre vinner ett EM-guld.
Hur kunde vi bli så bortskämda?
Det är åtta år sen nu. EM i Berlin 2018. Den där charmiga pojkvaskern från Louisiana som knappt kunde prata svenska men hade valt att tävla för Sverige, mamma Helenas hemland.
Armand Duplantis svävade över 6:05 och tog sitt första EM-guld och hela Sverige älskade varenda sekund. Det var inte svårt att se att den gänglige tonåringen hade en framgångsrik tid framför sig.
Jag har blivit oanständigt krävande
Nu har Duplantis totalt tre EM, tre VM- och två OS-guld. Och världsrekordet, såklart. Han har satt det så många gånger att vi tappat räkningen för längesen.
Just det, hur högt är det nu? När slog han det senast?
Det är när jag ställer de frågorna till mig själv som jag inser hur blasé och närmast oanständigt krävande jag har blivit.
Mondo Duplantis kan slå världsrekord och vår reaktion blir inte längre:
Herregud, såg ni?
Utan:
Jaha, då blev det en centimeter till.
Det känns som om vi gör större rubriker över ett EM-brons i kula i skuggan av norska guld än Duplantis fantastiska prestationer.
Vi som är gamla nog minns uppståndelsen när Patrik Sjöberg flög över världsrekordet 2:42 på Stockholm Stadion eller när Anders Gärderud spurtade hem OS-guld på nytt världsrekord (8,08,0) i Montreal 1976 efter en högdramatisk final på 3000 meter hinder.
Det är oförglömliga minnen i den svenska friidrottshistorien. Det känns inte längre som om Mondo Duplantis framgångar är det i samma utsträckning,
Det är på sätt och vis hans eget” fel”. Han har gjort det omöjliga så många gånger att det inte längre ser omöjligt ut. Och han kan inte göra mycket mer än att vara bäst.
Mondo har förvandlat världsrekord till rutin. Jag känner ju att det där är en fullständigt bisarr mening, men alla vet att det är sant.
Och där finns också en av idrottens märkligaste paradoxer.
Ju bättre en idrottsman blir, desto högre blir våra krav. Men när överlägsenheten blir tillräckligt stor försvinner till slut någonting som är helt avgörande för varför vi överhuvudtaget älskar idrott:
Ovissheten.
Vi behöver inte bara hjältar.
Vi behöver någon som kan slå dem.
Mondo är vår tids Bubka, Foto: Bildbyrån
Duplantis är i allra högsta grad jämförbar med Sergej Bubka (såklart) eller den magiska 400 meter-häcklöparen Edwin Moses. Bägge var fullständigt oslagbara under många år.
När de tävlade var inte den stora frågan vem som skulle vinna, utan vem som skulle bli tvåa.
Eller som Moses sa till en tysk journalist under VM i Helsingfors, när jag och Moses jobbade ihop för TV4, som envisades om att ställa jobbiga frågor om den tyske häcklöparen Harald Schmid.
”Hur tror du Harald minns dig, Edwin”, undrade journalisten som Moses tröttnat på för längesen.
”The only way Harald could recognize me would be watching my ass.”
Bubka och Moses var så överlägsna under ett antal år att de mest tävlade mot sig själva. Exakt så är det för Mondo Duplantis när han ställer sig på ansatsbanan i Birmingham.
Han tävlar framförallt mot fysikens lagar och mot en ribba som funktionärerna flyttat upp en centimeter efter att guldet redan varit avgjort.
Nu har svenskens förvisso inte vunnit allt i år. En gång bröt han på grund av skada och på Stockholm stadion hade han så mycket polare, fest och bröllop i skallen att han knappt visste var han befann sig.
Förlusten i Bauhausgalan – den heter ju så, även om jag bara vill säga DN-galan hela tiden – var den första på 41 tävlingar och nästan tre år. Nästan så att det är svårt att ta in.
Och det säger allt om Mondo Duplantis osannolika överlägsenhet och varför han är friidrottens mest eftertraktade affischnamn.
TV-guide: Då ser du Mondo, Ståhl och Almgren
Det fantastiska blir normalt
Men det är också en överlägsenhet som nästan blir destruktiv för den som ska försöka uppskatta den. Vi människor fungerar nämligen inte riktigt så att vi blir mer fascinerade ju mer förutsägbart någonting blir.
Snarare tvärtom.
Vi vänjer oss.
Det fantastiska blir normalt, det normala blir förväntat och det förväntade blir till slut nästan ett krav.
Dominans skapar legender, men dominans kan samtidigt döda dramatiken som skapade legenden.
Mondo Duplantis har hamnat där.
Han behöver därför någonting som egentligen låter helt befängt när man pratar om en svensk idrottsman som vi naturligtvis vill ska vinna: motstånd – på riktigt.
Han behöver någon som inte applåderar (kan det inte bli lite FÖR mycket av den där kompisgrejen bland stavhopparna?) när han klarar sex meter utan i stället går fram och klarar 6:05 själv.
Borg behövde McEnroe.
Federer behövde Nadal.
Ali behövde Frazier.
Jag tror ni fattar
När vi berättar deras historier i efterhand minns vi striderna i lika stor utsträckning som deras briljans.
Kan Emmanouil Karalis vara kombatanten som sätter press på Mondo, även på höjder som är i närheten av världsrekord?
Jag hoppas på det.
Mondo behöver inte hoppa högre för att vi ska förstå att han är bäst.
Det vet vi redan.
Han behöver få oss att känna någonting när han hoppar; nerver, oro, tvivel.
Och den där enorma lättnaden när han ändå flyger över ribban.
Det är naturligtvis groteskt orättvist.
Vi har en svensk som vid 26 års ålder redan byggt en meritlista som borde få oss att betrakta varje tävling han gör som ett stycke pågående idrottshistoria.
I stället sitter vi där och tycker nästan att ett EM-guld utan världsrekord känns lite tunt.
Det säger betydligt mer om oss än om honom. Men kanske är det också det slutgiltiga beviset på hans storhet.
Armand Duplantis har inte bara besegrat alla sina konkurrenter. Han har besegrat våra förväntningar så många gånger att han till slut förstört dem.
Därför hoppas jag att han utmanas lite oftare för att vi på allvar ska förstå hur fantastiskt det är när han vinner.
Här läser du allt av Patrick Ekwall på TVmatchen!
