EKWALL: Smajlovic väljer bort Sverige – men vi glömmer alla som valde oss
Jag läser rubriker om att Zinedin Smajlovic ”väljer bort Sveriges landslag” och jag tänker att det är alldeles för enkelt att vara sarkastisk. Vem har valt bort vem och sånt, men jag tänkte bortse från det. För vi pratar alldeles för mycket om spelare som valt andra länder än om de som faktiskt valt Sverige.
Ärligt talat vet jag inte mycket om Zinedin Smajlovic och det beror på att det inte längre är lika enkelt att ha koll på unga lovande spelare, som aldrig hinner sätta avtryck i den svenska elitfotbollen innan de flyttar ut i Europa.
Zinedin (ja, han är döpt efter Zidane) drog till Lecce som 18-åring efter att ha tillhört fyra stockholmsklubbar på fyra år. Det blev noll A-lagsmatcher på liganivå för Lecce, utlåning till Lecco i Serie B (noll matcher där också), hem till Sverige och Sandviken för tio matcher, vidare till norska Sandefjord och efter en fin säsong har den reslige försvarsspelaren hamnat i Olympiakos.
Killen har ju något, det finns ingen anledning att betvivla det.
Men min väldigt bestämda åsikt är att en plats i ett landslag är ingenting som du väljer. Du blir utvald.
Zinedin Smajlovic har inte riktigt tänkt så. Han spelade för Bosniens U21-landslag men valde bort det för Sveriges U21 (tre matcher) när han kände att bosnierna inte gav honom ”tillräckligt mycket uppmärksamhet”, skriver Bladet.
Men nu har han uppenbarligen svängt igen och vill tillbaka till Bosnien.
I olika omgångar har det höjts röster som hävdat att Svenska Fotbollförbundet måste jobba hårdare för att behålla lovande spelare med dubbla medborgarskap.
Jag har aldrig förstått vad förbundet ska göra?
Till skillnad från andra (mindre) fotbollsnationer så går det inte att lova en plats i landslaget. Är du tillräckligt bra så blir du förmodligen uttagen till slut.
Men personligen tycker jag att du ska spela för den nation du känner att du vill tillhöra. Det är ett val jag känner att spelarna måste ta med hjärtat.
När du väljer klubblag förstår jag att man går efter cashen ibland. Landslag är – eller borde – vara någonting annat.
I en Aftonbladet-artikel sägs det att förbundskapten Graham Potter besökt Smajlovic i Aten och jag har svårt att se vad Potter kunde lova, mycket mer än att han kommer ha koll på honom.
Det skulle vara tjänstefel att säga att Zinedin Smajlovic har en given plats i en A-lagstrupp, när han vid 22 års ålder aldrig varit nära en uttagning.
Min känsla är att Bosnien mycket väl kan ha gjort det, eftersom de gjort det förut och eftersom det är ett litet fotbollsland med hundratals dubbelpass-spelare i många olika länder.
Min alldeles för rosa och naiva dröm är att spelare väljer med hjärtat när de bestämmer sig för vilken nationalsång man vill representera, men i slutändan handlar det om att platsa eller inte.
Så när SvFF får skit för att de gjort ett dåligt jobb i den här frågan, så tycker jag istället att de ska ha beröm för att de gett rätt spelare chansen och fått dem att spela för Sverige.
Zlatan Ibrahimovic är det allra mest givna exemplet såklart. Han hade möjligheten att spela för både Kroatien och Bosnien genom sina föräldrar.
Dejan Kulusevski kunde spela för Nordmakedonien via sin far. Nordmakedonska förbundet försökte få honom, men han valde Sverige redan som ungdomsspelare.
Alexander Isak var också aktuell för Eritrea genom sin familjebakgrund men gick hela vägen genom Sveriges ungdomslandslag till A-landslaget.
Yasin Ayari hade ett konkret erbjudande från Tunisien men valde Sverige och blev senare ordinarie i det svenska A-landslaget.
För att ta några exempel.
Här är några till i en svensk landslagselva med spelare som kunde valt andra länder:
Robin Olsen (Danmark) – Isak Hien (Burkina Faso), Teddy Lucic (Kroatien), Behrang Safari (Iran) – Anders Limpar (Ungern), Dejan Kulusevski (Nordmakedonien), Yasin Ayari (Tunisien), Emir Bajrami (Bosnien) – Alexander Isak (Eritrea), Zlatan Ibrahimovic (Bosnien/Kroatien), Henrik Larsson (Kap Verde).
Inget skitlag, direkt.
Har vi då tappat någon spelare som jag tror hade varit en tillgång för Sveriges A-landslag?
Möjligen två.
SvFF gick bort sig helt när Saman Ghoddos var som bäst, hörde aldrig av sig när Iran låg på och när Sverige återkopplade var det för sent, då ville Saman inte bryta löftet han gett iranierna.
Anel Ahmedhodzic. När Malmö FF-backen slog igenom var han så pass bra att han hade förstärkt Sverige och dessutom varit en försvarsspelare med egenskaper som landslaget saknade vid den tidpunkten.
Bägge är spelare som under en kort period hade varit givna i en svensk trupp, som jag ser det. De gjorde också sina val under visst tryck från det svenska förbundet.
Väldigt många andra har valt andra nationer av en anledning: de har haft svårt att ta en plats i Sverige.
Arber Zeneli (Kosovo), Sead Haksabanovic (Montenegro), Armin Gigovic (Bosnien), Madou Barrow (Gambia), Ahmed Yasin (Irak), Brwa Nouri (Irak), Loret Sadiku (Kosovo), Andre Calisir (Armenien), David Mitov Nilsson (Nordmakedonien), Miiko Albornoz (Chile), Junior Ngouali (Gabon), Agon Mehmeti (Albanien) och Zlatan Muslimovic (Bosnien) är spelare som också ”valt bort Sverige”.
Fina spelare varenda en, men är det något vi behövt ångra? Knappast.
Sveriges bästa spelare med dubbla pass har valt att spela för – Sverige. Det är lätt att glömma det.
