Sinner vann Wimbledon: Bra final – men var det kul?
Jag gillar inte att sätta rubriker. Det är ett ofog. Man ska ju läsa texten, och sen skapa sin egen uppfattning om vad den handlar om vilket jag ibland tror är lite av grejen med mina texter. Jag slår inte alltid fast saker, men jag öppnar ofta för funderingar som kanske går lite utanför det självklara. Det kommer jag nog göra här också, men ovanligt mycket kommer jag nog också hålla mig till frågeställningen i rubriken. För just den där frågan, det var för mig den stora grejen med gårdagens final.
Jag trodde det inte, men han gjorde ju ytterligare en av sina bästa matcher någonsin, Zverev. Jag tror formen han hittade här under andra veckan av Wimbledon, det kan ha varit den bästa han haft. Med rejäl hjälp på traven förstås av vinsten i Franska öppna. Man brukar prata om att släppa ner axlarna inom idrotten. Gillar inte uttrycket. Jag gillar nästan inga uttryck skapade av andra. Om de inte kommer från Kalle Anka eller Rena Rama Rolf. Särskilt allergisk är jag mot uttryck som är översättningar från engelska. Men just i det här fallet kan man väl ändå använda det där med axlarna ner för Zverev. För hans största problem är konstant att han är nervös, och blir stel, något som påverkar hans bollträff negativt. Han spelar inte avslappnat helt enkelt. Sen har han så otroligt bra saker med sin serve och sitt stabila, inte för offensiva spelsätt, som här att han är bäst i världen bakom de bästa ändå. Men oftast är han ganska långt ifrån sin potential. Det tycker jag inte han var den här veckan. Han var uppe på toppen av sin potential för en av de första gångerna under karriären. Jag tror inte han hade lyckats med den saken om han inte slutligen lyckats vinna sin Grand Slam-titel i Franska öppna senast. Jag tror det varit ett stort spöke för honom det där.
Zverev var 10 av 10 sett till sin förmåga igår.
Sinner då? Det är väl där jag tycker åtminstone vissa havererat i sina analyser. Var Sinner 10 av 10? Definitivt inte. Men samtidigt ska man säga att det var ganska svårt att spela perfekt mot Zverev igår, för Zverev blir en servekanon när han servar sådär, och med tanke på att hans bollträff var bra så var det inte så enkelt för Sinner att få till det där malande spelet där han är säkrare och har högre tempo än Zverev. Kort sagt, egentligen tycker jag Zverev spelade nära på perfekt, och även fick matchbilden exakt dit han ville. Det var bara det att det inte räckte och det är inget konstigt med det överhuvudtaget.
För Sinner, han är förstås mycket bättre än Zverev på tennis. Han servar inte riktigt lika bra men det spelar inte så stor roll när de möts i och med att Zverev har lite av sin svaghet i returspelet. Och sen när bollen är i spel. Zverev är skitbra, men han är inte en av världens två bästa bollare. Det är däremot Sinner. Jämnt i serve och returer, och om Sinner inte är dålig spelar det ingen roll hur bra Zverev är i övrigt, Sinner är ändå bättre.
Var det jättekul då? Jag tycker det inte. Och det blir väl slutsatsen i den här texten, om man ändå vill hitta en sådan.
Man ska inte lura sig. Jag har inget emot Sinner. Jag tycker han verkar vara en riktigt bra person. Jag tycker också i någon mån om hans tennis. Jag fascineras över att man kan vara så enormt bra som han är. Men finns det mycket skönhet i hans spel? Inte särskilt. När han då möter en kraftrobot som Zverev där det verkligen inte finns någonting överhuvudtaget att gilla i hans spel rent underhållningsmässigt. Det blir lite robot mot robot ärligt talat och när ingen av dem har någon direkt sprudlande personlighet på banan heller. Ja, jag vet inte. Är det AI-tidsåldern kanske? Där saker börjar bli så otroligt bra att det inte finns utrymme för särskilt mycket finess, känslor, eller genialitet. Det är helt enkelt bara för bra.
Alcaraz måste komma tillbaka. Svårare än så är det inte.
