Jag brukar ibland slänga mig med frasen att jag kanske är bäst i Sverige på att titta på sport. Det stämmer nog inte alls, men alla har vi väl ett behov av att vara bra, eller åtminstone helt okej, på att kolla på sport – det är jag definitivt. Jag skulle åtminstone påstå att jag är riktigt vass.

Där min styrka utan tvekan är att jag är jämn. Medan andra har sina toppar och dippar, som ofta styrs av hur det går för favoritlaget eller favoritspelaren, så trummar jag bara på. För jag har rackarns svårt att få känslor för lag eller spelare. Och när jag väl får det, då är de mycket ytliga. Situationen gör det. Ibland tycker jag ett lag eller en spelare är lite extra värda att vinna, och då kan jag heja lite under en begränsad tid.

I går fick jag exempelvis en favorit i bottenstriden av Allsvenskan. När Mattis Adolfsson med någon sekund kvar av bortamatchen för sitt Öster löste situationen, så att säga, genom att klippa Gustav Lundgren några decimeter innan Lundgren tog sig in i straffområdet. Förstå mig rätt – jag tycker definitivt inte att man ska sparka ner motståndare med flit. Det är avskyvärt. Men inställningen, att vilja skydda sitt lag till varje pris, det är något jag tycker om. Och om det blir det där som räddar Öster kvar i Allsvenskan, ja då är det lätt att förstå.

Antydan till fusk skulle nog vissa säga. Jag kan inte ens riktigt förklara varför det får mig att heja lite på Öster i en vecka. Inte på ett sätt som inte kan feltolkas. Men okej, så här då: Jag tycker om idrottsmän som är beredda att göra lite mer än andra idrottsmän för att lyckas. Och så gick det ju bra för Lundgren, som blev kapad också. Annars hade jag givetvis inte tyckt att det varit särskilt charmigt. Men nu studsade Lundgren runt och firade GAIS tredjeplats några minuter senare, så alla nöjda och glada där.

Utom jag då kanske, som hade etta som enda missad match på tipset – men det säger väl kanske ännu en sak om mig. Att de där stora känsloutbrotten åt ett och annat håll, de kommer inte riktigt särskilt ofta. Man tar det med jämnmod, då blir man mer uthållig. Och den där situationen gav mig lite känslor. Det kan vara lite mer värt att få 13 rätt på tipset, åtminstone för någon som mig som har lite svårt för just det där – att framkalla känslorna kring idrott. Men det är ju inte så dumt ändå. Jag har tittat på sport varje dag i drygt 35 år, och jag har inga planer på att sluta med den saken.

Det blev en ganska lång ingress det där. Till en text som skulle handla om något helt annat, men ändå närbesläktat.

Jag följer ju tennis. Jag kör Sveriges största tennisblogg. Det är där du i praktiken befinner dig nu, även om det kanske inte syns så tydligt som det borde göra.

Jannik Sinner gick förra veckan igenom Paris Masters utan setförlust, och han avslutade under helgen med att släppa ett gem till Alexander Zverev i lördags, och sen slog han Felix Auger-Aliassime i finalen i går, där det visserligen blev ett tiebreak men det kändes helt otroligt ospännande.

Tennisen har utvecklats på ett sådant sätt att alla turneringar utom Grand Slams helt enkelt inte betyder så mycket. De har bara sjunkit i status på senare år, och spelarna spelar dem snudd på pliktskyldigt – de absolut bästa spelarna då, vill säga, Sinner och Carlos Alcaraz. De som vinner dem, om de vill. Men det vill de inte alltid. Alcaraz förlorade exempelvis i sin första match i Paris, och låt oss säga så här: det hade han inte gjort om hans liv stod på spel.

Sinner och Alcaraz är de spelmässigt två bästa spelarna som tennisen haft. De är också, utan jämförelse, de mest överlägsna toppspelarna som tennisen haft. Ingen annan spelare är ens på samma planet som dem. Om de bara vill och inte är skadade, då kan de i princip inte förlora mot någon annan än varandra.

Detta gör att de absolut största finalerna – Grand Slam-turneringarnas finaler – är enorma matcher numera. Höjdpunkter som varje gång har potential att bli bland det bästa som skådats inom sporten. Men allt annat är just nu lite sömnigt. För de två bästa är för bra, och spelarna bakom håller dessutom lite lägre nivå, förhållandevis, än vad spelarna bakom toppen gjorde för tiotalet år sen exempelvis. Kanske inte i faktisk spelstyrka – spelet går alltid framåt – men de har inte hängt med i utvecklingen som de borde, så att säga. Spelarna bakom Alcaraz och Sinner.

Så, hur skulle man vilja ha det då? Vad är roligast? Att turneringarna är extremt ojämna? Eller skulle det till och med vara roligare om Sinner och Alcaraz inte var med? Jag har inget tydligt svar på den frågan. Men jag noterar att tennisen, trots att tidernas två bästa spelare är aktiva, så är många turneringar lite sömniga.

Det var pingis veckan som var också. Truls Möregårdh vann det som väl är motsvarande en av tennisens Masters-turneringar i Montpellier. Otroligt spel av honom under veckan. Han har sannerligen haft framgångar tidigare, men spelmässigt skulle jag säga att han aldrig varit i närheten av den nivå han höll veckan som var.

Det var kul. Men. Det finns ju oftast ett men.

De bästa spelarna – kineserna – de som är pingisens Sinner och Alcaraz, så att säga, de var inte med. Truls hade med 95 % chans inte vunnit om de var med. Jodå, han vann en turnering när några av de bästa kineserna var med i Malmö för ett par månader sen, men det var ändå en engångshändelse. Det hade blivit svårare för honom med de bästa, ofta omöjliga, kineserna på plats.

Blev det roligare av att de omöjliga motståndarna inte var med? Jag skulle säga ja – bara man inte tänkte för mycket på det. För självklart, det blir känslomässigt sämre av att de allra bästa inte är med, men visst var det kul att det var lite mer spännande och lite mer öppet än det hade varit annars.

Vilket som är bäst av de där två – att man har ett par spelare som är totalt överlägsna eller att de inte är med och det blir lite mer spännande? Jämnt skägg, skulle jag säga.

Men det man vill ha är ju förstås som tennisen var för tiotalet år sen. Med några fantastiska toppspelare. Då hette de Djokovic, Nadal och Federer, där alla idrottsintresserade nog hade extra känslor för någon av dem. Men att det också fanns spelare bakom dem som faktiskt kunde slå dem om allt klaffade för dem. Det var det perfekta. Det är så man vill ha det – men hur ofta får man den kombinationen? Typ aldrig, och det är väl egentligen bara synd att tennisen en gång hade den situationen. För nu kommer man alltid jämföra med den.

Rob Font Fighting på TV och stream