Foto: AFP

Tillbakakaka och Sinner en väldigt rimlig mästare

I Franska Öppna hejade jag på Sinner, om jag inte minns alldeles fel. Alcaraz vann, och jag tyckte det var roligt efter matchen.

Idag hejade jag på Alcaraz, det minns jag. Men Sinner vann. Och så här efteråt, jag är mycket nöjd med det.

Vad jag hejar på är kanske inte särskilt relevant. Vad som är mer intressant tycker jag. Var inte den här matchen egentligen väldigt lik finalen i Franska Öppna?

I Franska Öppna var Sinner inledningsvis överlägsen, och det kändes märkligt att han skulle behöva släppa in Alcaraz i matchen som han gjorde. Sen när han väl hade släppt in Alcaraz, då var det inga konstigheter. Då var Alcaraz otroligt bra, och kändes till slut som en högst rimlig vinnare.

Idag samma sak tycker jag, även om det inte hann gå lika långt innan den överlägsna spelaren släppte in den andra.

För visst hade Sinner break tidigt i första set. Men första set var en överkörning. Alcaraz var extremt mycket bättre och det kändes som att det inte riktigt fanns någon väg tillbaka för Sinner.

Men sen får han skylla sig själv, Alcaraz. Han hade inte fokus i början av andra, Sinner fick ett break, och då var Sinner redo att börja spela bra. Men det var Alcaraz som hjälpte honom och gav honom chansen att göra det, precis som Sinner gjorde i Franska Öppna.

Från att Sinner blev insläppt var han sen närmast perfekt, så perfekt som man kan vara på gräs vill säga. Nivån på matchen var väldigt långt ifrån vad den var i Franska Öppna men det var helt väntat. Det går inte att komma upp på den spelmässiga nivån på gräs. Det är omöjligt. Jag sitter och tittar på finalen i klubblags-VM just nu medan jag skriver detta. Visst hade det varit lite överraskande om man valt att spela finalen på grus? Ni vet, en sån där stenhård historia som vi som är lite äldre spelade på om våren innan gräsplanerna blev klara förr i tiden. Det gick att spela på, men det blev väl inte alltid det där fantastiska spelet. Jag tycker mycket om grästennis. Jag älskar grästennis. Jag tycker det är mycket underhållande, men man ska ha med sig att det i grund och botten inte passar för att spela tennis på. Inte om man vill att spelet ska vara så bra som möjligt. Därför var det en omöjlighet att dagens final skulle vara lika bra som den i Franska Öppna.

Sinner var perfekt från att han blev insläppt, men jag tror ju att Alcaraz var en poäng från vinst här – han hade breakboll fram till 4-4 i fjärde och dessutom hade bollen i spel, med lite tryck på Sinner. Om han vunnit den poängen hade han haft allt momentum i världen, och alla hjärnspöken i hela världen hade kommit tillbaka in i Sinners huvud. Samtidigt som jag tror att Alcaraz hade stått för en närmast perfekt avslutning, om han fått med sig den poängen. Men det fick han inte. Han försökte spela poängen perfekt men gjorde det inte och tro det eller ej. Inte ens Alcaraz kan bestämma exakt när det är dags att vinna en poäng. Det kan ibland kännas nästan så, men jag tycker det känns skönt att han inte fick till en sån här vändning igen. Han förtjänade att förlora på sitt slarv i början av andra set. Någon gång måste han också åka dit på att han inte riktigt brukar allvar hela tiden.

Första stora titeln på ett annat underlag än hardcourt för Sinner.

Första stora finalvinsten över Alcaraz.

Jag tycker det här behövdes litegrann. Jag tycker det rättvisa är att de här två delar på titlarna just nu. Sen hade jag så här i efterhand på många sätt tyckt att det varit mer rimligt att Sinner vann Franska Öppna och Alcaraz Wimbledon, men vad spelar det för roll? Och roligare om de här gränserna suddas ut. Att det här tramset om att Sinner skulle vara så hardcourtspecialiserad börjar försvinna. För det är han inte. Han har i grunden ett spel som är helt perfekt för att vara precis lika bra på alla underlag.

Avslutningsvis, och jag tror det här är ett bra betyg för matcherna mellan dem. Kändes det inte som att Franska Öppna-finalen spelades igår, när man såg Sinner hamna i exakt samma situation igen? Att han hade avgjort, och bara skulle stänga butiken. Jag tycker nästan man kunde se att han kände igen sig, och hade förberett sig. Att om han kom i samma läge som i Franska Öppna igen, då skulle han koppla på sitt fokus ännu mer, och jag tror att det var det som tog honom över mållinjen i dag. För som sagt, man ska veta det. Alcaraz hade en vändning på gång i slutet av fjärde set. Men Sinner var bra nog för att hindra honom.

Den som lever får se, är ju ett ordspråk. Jag hoppas vi får leva i många år till, mina vänner. För jag, och jag tror ni också, vill se många fler finaler mellan dessa två och tro mig, det kommer komma många, många, många fler mellan tidernas två bästa tennisspelare. Där vi får vara ärliga och säga att vi inte vet vem av dem som kommer vara tidernas obestridliga kung om drygt tio år. Det enda vi vet är att det kommer vara någon av dem.