Foto: AFP

Insikten borde kanske komma först kring svensk tennis förfall

Under stora delar av året rullar det bara på. Och det märks inte att ingen gör något bra i svensk tennis. Men så kommer de svenska ATP-turneringarna, och man blir alltid påmind.

Båstad den här veckan, och man blir påmind, om allt.

Bland det svåraste med idrott är nyanser. Att kunna jämföra något med något annat, för man har ofta två olika måttstockar att bolla mot varandra. I tennis kan det exempelvis handla om att jämföra spelare som är duktiga i sin egen stad, eller land, med spelare från andra delar av landet, eller andra länder.

Som ni nog förstår får jag ofta frågan om det ”är någon ny svensk på gång” i tennis. För det vore ju det naturliga. Ser man på hur det går för alla andra länder så, man kan ha en liten downperiod ibland, men då kommer det alltid upp någon efter något eller några år och så är det okej igen. Det här gäller för verkligen alla länder där sporten på något sätt har ett fäste. Det finns inget annat land än Sverige som haft en 15 år lång downperiod.

Det har nästan varit som en loop i svensk tennis de senaste 15 åren.

Så här har det varit.

Först försvann alla spelare. Det var väl i och för sig drygt 20 år sen det hände.

Sen har det varit svenska juniorer som spelat juniortennis i Grand Slam-turneringarna. Någon har ibland vunnit en match, och det har då börjat pratas, eller frågas, om den och den spelare, den kan väl kanske bli bra?

Svaret har utan undantag varit att nej, den spelaren kan inte bli bra. Det är omöjligt.

För det är ganska enkelt egentligen. Det finns två parametrar som gör att en junior kan bli bra som senior.

1, Om man är bäst eller nästan bäst.

Det är den här som allra flest får allra mest fel.

Om man som junior är på en nivå där man deltar i juniorturneringarna i Grand Slam-turneringarna och kanske vinner någon enstaka match där. Då är man inte på väg mot ATP-touren. Man får vara topp-3 i världen som junior för att vägen mot ATP-touren ska ses som trolig.

2, Man måste ha något som står ut.

Det går absolut att bli bra även om man inte är topp-3 i världen som junior men det är inte vanligt, och framför allt, man blir det inte om man inte har något. Något i sitt spel eller personlighet som talar för att man efter juniåren skulle kunna få en brant, snabb utveckling. Man kanske har bra fysiska förutsättningar men är lite oputsad spelmässigt. Man kanske har en grym serveteknik men ännu inte fått ihop alla delar. Om man däremot inte är i toppen som junior, och inte har något sånt här som sticker ut. Då är man chanslös. Utan undantag. Jag vet att det går att peka på spelare som varit värdelösa som juniorer men sedan blivit ganska bra. Gemensamt för dessa är dock att de är väldigt få, och att de har något som gör att man kan förklara att de var dåliga som juniorer men sen blev bra. Ganska bra ska sägas. Det är inte topp-10-gubbar som varit dåliga som juniorer så att säga.

Det är någonstans här jag tar mitt avstamp. Och där jag tror att det är det som kanske till och med är det som främst förstör för svensk tennis.

För alla. Jag menar verkligen alla. Är med i den här, jag vet inte vad jag ska kalla det. Hoppfulla hejarklacken kanske. Istället för att klara av att se verkligheten, att vi varit sämst i världen i 15 år och att det än idag inte kommer upp en enda hyfsad spelare. Så gör man samma fel, år efter år, efter år. Man satsar på spelare som inte har någon chans i brist på annat istället för att snabbt komma till insikt att nehe, det fanns inget i den här generationen heller, då gör vi något annat med nästa. Man fortsätter hoppas på svag efter svag efter svag generation som kommer upp istället för att bara bryta ihop och sen försöka komma igen.

Nu är inte Båstad-turneringen svensk tennis. Tyvärr, ska väl sägas. Ett annat problem för svensk tennis, att man gjorde sig av med ATP-turneringarna som är de som går att tjäna pengar på. Vilket gör att man inte har så mycket pengar att satsa. Tittar man på de starka tennisnationerna så bygger i princip alla sin verksamhet kring stora, vinstgivande turneringar där man sen kan slussa vinsten neråt till att kunna ha mindre turneringar som i sin tur gör att man kan skramla fram spelare, ja, ni förstår.

Stockholm Open och Båstad ägs istället av företag som inte längre riktigt har några ambitioner eller driv framåt utan man vill försöka mjölka så mycket som möjligt ur varje enskild turnering. Ibland med hjälp av en satsning, som på Nadal förra året, och ibland som i år där man helt enkelt struntat i att lägga pengar på startfältet, för att istället hoppas på att det ska gå ändå och tjäna pengar på det sättet.

Man tar också den enkla vägen och fortsätter ge wildcards till bröderna Ymer, trots att de inte kan uppföra sig riktigt, för svenskar fungerar alltid, hur de än uppför sig. Jag tror visserligen det där håller på att ändras lite grann, men det kommer ta tid. Svenskar funkar fortfarande, även om det inte direkt var lapp på luckan igår när de spelade.

Den här gången gav man också ett wildcard till William Rejchtman Vinciguerra som är själva exemplet på den där typen av juniorer som jag beskrev högre upp. Spelare som åkt runt och spelat alla junior-Grand Slam-turneringarna och ibland har han vunnit någon match. Och så har folk börjat fundera på om han kan bli något. Det kan han inte. Det finns inte en chans i hela världen att han når ATP-touren. Och jag tror det skulle vara bäst för alla parter om man försökte enas om det. Med andra ord, kanske inte ge ett wildcard till såna här spelare.

Det pratas förresten om att Leo Borg, som inte fick ett wildcard till huvudturneringen den här gången, erbjöds ett wildcard till kvalet men tackade nej. Vilket är tragikomiskt på en ganska hög nivå om det är sant. Leo Borg har gått just den där vägen. Att spela mycket som junior. Att vinna några matcher, men att vara helt chanslös redan där, och kanske också hindrats lite av att det pratats så snurrigt om honom att till och med han själv till slut kanske trott på det, att han är på väg mot ATP-touren. Det var han aldrig, och nu är han alltså, kanske, i sitt eget huvud för bra för att kvala till ATP-turneringar. Lite lurigt kanske när man är 500 i världen.

Vad borde då hända?

Det här har jag sagt i många år visserligen. Så inget nytt. Men man skulle behöva få in människor, överallt inom svensk tennis, som inte sitter och hoppas och skapar bilder om att något kanske är på väg att bli bättre, ofta för att skydda sina egna positioner.

Man skulle behöva utvärdera allt som görs i svensk tennis, och komma fram till att allt är dåligt. För det är ingen slump det här. Om det går 15 år utan att man får fram någon professionell spelare. Då gör man fel. Det är för lång tid för att man ska tro på slumpen. Mycket mindre tennisnationer än Sverige får fram spelare. Men vi får det inte. Under en lång tid. Vi gör fel. Där väl en uppenbar orsak är att eftersom vi varit bra så förstår vi inte att allt måste ändras. Vi tror i någon slags naivitet att vi fortfarande är i ett läge där vi kan sitta och vänta på att det kommer fram nya spelare, men det verkar inte så, eller hur?

Vad är då detta i praktiken?

Jag vet inte. Det är verkligen sant. Jag vet inte. För det har blivit så vansinnigt uselt. Jag har mina idéer kring vad som borde försöka göras, men det är inte jag som är lösningen. Jag kommer inte hålla på med det här.

Men man skulle ju kunna börja med att byta ut alla som jobbar med svensk tennis. Från styrelsen på Svenska Tennisförbundet till de som jobbar på Svenska Tennisförbundet, och sen jobba sig neråt i hierarkin. Vad gör man regionalt, och lokalt. Finns det människor som jobbar på fel sätt där som kan utbildas? Finns det människor där som jobbar med tennis som kanske ska tacka för sig för att försöka få in andra.

Och kanske allra mest av allt skulle jag säga. Skulle man försöka fundera på att åtminstone försöka få in en stark man inom svensk tennis. Någon som gjort något vettigt här i livet. Vem vet, kanske någon som drivit ett företag. Som förstår att det kan vara bra att marknadsföra sin produkt, att försöka få in pengar, att försöka börja från grunden. Istället då för att sitta och hoppas på att gamla stolta tider ska komma tillbaka.