En hälsning från Patrik Westberg

I torsdags fick jag pris av TVmatchen.nu som årets sportkommentator 2018.

Tacka borde ju vara den enklaste saken, men att tacka för något kan vara svårt, antagligen för att man är rädd för hur det ska uppfattas och det är ju lite jobbigt.

Det här priset har såklart inte så stor betydelse i idrottens värld men i min lilla värld så har det betydelse och det känns som ett bra tillfälle att säga tack, när jag ändå ska tacka för priset och när tillfälle ges så gör jag på mitt sätt och breder ut mitt tack ordentligt, jag passar jag på att tacka en jäkla massa människor som finns med i dom här sammanhangen men som jag kanske inte hittar tillfälle att tacka.

Det blev en rackarns lång text men den som inte vill behöver ju faktiskt inte läsa så jag bara kör!

Jag vet att jag inte är landets bästa sportkommentator, det finns så många duktiga kommentatorer och vi är så olika, har olika kvalitéer och ni som kollar matcher på tv har olika syn på vem och vad som är bra, inga konstigheter, vi tycker olika och olika är bra i många sammanhang.

Jag tycker också, och för mig är och förblir Lasse Granqvist den bästa sportkommentatorn, han lirar i en egen liga, Lasse är bäst genom alla tider åtminstone i min bok, han ger mig en match så som bara han kan, med kunskap, värme, sin intelligens och en timing som är oslagbar.

Jag är oerhört glad för priset och har på senare tid fått oförskämt mycket värme, i samband med matcher, när jag blev nominerad till TV-matchens pris och till Guldskölden. 

Tomas Ros skrev också en text i AB om huruvida det blir slutspel för mig eller ej, 

det genererade en reaktion/respons som var överväldigande för mig, det har kommit meddelanden med sådan generositet och vänlighet som varit riktade mot mig från olika håll, känns märkligt och jag har lite svårt att hantera det, men såklart glad och tacksam.

För mig blir det här priset en viktig symbol som visar mig själv att jag får göra det jag älskar, jag får göra det på mitt sätt, och jag får vara mig själv och att ni som tittar tycker att det är ok. 

I mitt liv finns glädje & lycka men också vemod & melankoli, livet är ibland ganska svårt att hantera (många känner nog igen sig i det) och det är svårt att välja när man ska känna glädje, lycka och när man ska vara här och nu i olika situationer.

Enda gången där jag vet att jag kan vara i nuet och jag kan lägga allt annat åt sidan är när jag kommenterar en match i direktsändning, enda fokus finns på uppdraget som ligger framför mig, just då finns ingen nervositet, inga tankar på vad andra tycker och tänker, bara ett lugn mitt i pulsen, jag känner att jag är i stunden, jag kan vara mig själv och jag njuter av det som pågår.

Det händer varje gång en sändning startar och det är den bästa känslan jag vet.

Första gången jag kommenterade sport i TV var OS 2004, jag gjorde totalt åtta timmar direktsänd sport i TV fördelat på tre dagar, det var kanske inte lysande men det var så jäkla kul och i samma stund som sändningen inleddes så försvann alla dom jobbiga känslorna & dom destruktiva tankarna.

Jag var här och nu, jag var väl påläst, jag kände att jag hade koll på läget och jag kände en enorm glädje.

Inför dag två så var allt det besvärliga med mig igen.

Jag var återigen sjuk av nervositet, ingen aptit, illamående och ständiga tvivel på att jag skulle räcka till, ända tills sändningen startade.

Då kom den härliga känslan igen: pang, bom, swisch – alla negativa och alla kravfyllda tankar var borta och känslan av att vara här och nu, glädjen & närvaron var tillbaka.

Nu är det 2019 och varje sändning sedan 2004 så har samma underbara tillstånd och närvaro infunnit sig, jag förstår inte hur det kan vara så, jag kan ju inte välja det tillståndet vid andra tillfällen, utan då kan det komma vid vissa tillfällen men inte andra oavsett hur mycket jag vill och försöker. 

Jag har lärt mig till viss del att hantera mitt mående inför sändningar, mår inte lika illa, jag kan äta,(mest fika), jag tvivlar inte riktigt lika mycket på mig själv och så vidare. Men jag mår fortfarande ofta risigt inför och efter sändningar, jag lägger energi på att vara elak mot mig själv. 

Jag vill såklart inte känna dom där känslorna, vill vara mer nyanserad mot mig själv men jag kan inte välja bort det.

Jag är ibland ledsen för att jag inte kan njuta tillräckligt av det jag gör och tycker så mycket om.

Men som sagt, jag jobbar på det och har gjort stora framsteg.

Jag berättar det här för att jag tror att många kan känna igen sig, oavsett vilken typ av yrke man har, jag tror också att det kan vara liknande känslor hos kollegor, hos andra journalister men även hos spelare och ledare.

Att vara privilegierad med att få möjlighet att göra det man älskar och att dessutom känna den oerhörda glädjen och närvaron varenda jäkla sändning, oavsett sport och dignitet på matchens betydelse, är svårt att beskriva både vad det betyder och hur det känns, men trivsamt som fan är det.

Nu kommer jag äntligen till det där med att tacka!

Tack, TV-matchen för att ni nominerade mig till det här priset.

Tack, alla kollegor framför och inte minst bakom kameran för vänskap alla skratt och alla gliringar, utan samarbete går det inte att göra en bra TV-sändning.

Tack, alla spelare, ledare, domare för fina möten och samtal. 

Oavsett om det är handboll, fotboll eller hockey, det spelar ingen roll om det är superstjärnor, förbundskaptener eller materialare, min uppfattning och känsla har nästan uteslutande varit positiv med en ömsesidig respekt för varandra, ingen av oss är felfri men det förtar inte känslan av respekt.

Tack till alla underbara människor som jobbar i klubbarna, så många sköna möten med allt från presschefer till parkeringsvakter, publikvärdar och alla andra funktionärer, extra plus såklart till er i PRESSFIKEN runt om i landet (det är ju er jag har mest kontakt med), det är inte bara det att ni står för godsakerna, många härliga diskussioner, skratt och kramar på olika håll, vilken glädje ni sprider. 

Tack C More/TV4 för att ni låter mig göra det jag tycker så mycket om.

Världens största jäkla tack till alla er supportrar som följer våra ligor både från TV-soffan och arenorna.

Det ni svenska fans gör för er klubb och våra svenska ligor det är fullständigt galet, ni är en stor anledning till att vi är så många som älskar våra inhemska ligor.

Känslorna, passionen och stämningen ni skapar och ramar in matcher på är magi.

Visst, det händer mindre bra saker, det finns några få som beter sig oacceptabelt på arenor och på sociala medier, precis som i alla andra sammanhang.

MEN – efter ett antal år ute på arenorna så är mina möten med fans och andra sportintresserade nästan enbart präglade av glädje, sköna kommentarer och respekt, tack för det.

Jag ska fortsätta kämpa som fan, leta utveckling, vara väl förberedd och göra mitt bästa varenda match.

Ska titta på mitt pris, min symbol, ibland och tillåta mig att känna glädje och stolthet.

Må gott, vi ses på arenorna!

Patrik Westberg