Jag trodde att jag skulle titta på något tramsigt som jag sen antingen inte skulle bry mig om, eller skulle såga längs med fotknölarna när jag satte på och upptäckte att One Point Slam spelades här under förmiddagen i Melbourne. Jag råkade sätta på sändningen, och med tanke på att jag ändå sett lite brus kring det på social media så, jag passade på att titta.

Och själva formatet. Första poängen vinner och vad var det, en 48-lottning någonting med en blandning av herrspelare, damspelare, amatörspelare, och diverse kändisar. Jag vet inte, det skulle gå att slipa lite på formatet tror jag. Jag har full förståelse för att själva grundidén att det ska vara full fart hela tiden, chansartat, allmänt stökigt. Men kanske ändå att det blev lite väl lite tennis när det spelades 50 poäng totalt under några timmar.

Det var också lite svårt att förstå vad som gällde. Kändisarna och amatörerna fick två servar om de vann eller fick serven. De riktiga spelarna gick en serve. Damspelarna fick ingen fördel mot herrspelarna däremot, som jag förstod det, kanske inte fullt logiskt. Jag förstod aldrig heller riktigt om den som vann verkligen skulle få pengarna. Men till slut verkade det som att alla faktiskt spelade om pengarna på riktigt, och att även proffsen hade fått en miljon australiska dollar, runt sex miljoner kronor om de vann. Det gick inte att få ihop riktigt. För även spelare som aldrig varit i närheten av en sån prissumma valde mest att stå och tramsa och spexa, trots att de garanterat aldrig varit nära en sån prissumma.

Till och med inför finalen var det en del flams och inget fokus när en damspelare rankad utanför de hundra bästa i världen skulle möta en lokal amatörsspelare som visserligen spelat professionellt, men inte på någon hög nivå. Jag förstår fortfarande inte det där. Om det verkligen var så att de spelade om sex miljoner kronor. Att de inte fokuserade mer, det kommer jag nog aldrig förstå. Och hon som förlorade finalen, hon kommer nog aldrig förstå det heller. Jag skulle gissa att hon kanske inte spelat in sex miljoner kronor totalt under sin karriär. Nu hade hon kunnat vinna en boll och säkra en stor del av sin ekonomi för framtiden men hon stod och fnissade och skrattade inför finalen. Det kanske var något jag missade. Proffsen kanske inte skulle få pengarna, jag vet inte. Han som vann finalen däremot, det föreföll som att han faktiskt skulle få pengarna och att han inte var mer brydd över det, det övergår också mitt förstånd men vad vet jag. Han kanske hade en väl fungerande Bitcoinfarm hemma i källaren eller något så de där miljonerna inte spelade så stor roll för honom.

Kort sagt, jag fattade ingenting, och jag fattar fortfarande ingenting.

Men, jag tycker det var intressant.

För det här var en uppvisning i något som jag ofta funderar på. Hur ska man spela en poäng för att fullständigt optimera sina möjligheter att vinna den?

Ni vet, det där är ju ett ständigt pågående diskussionsämne där kommentatorer ofta hyllar spelare som "vågar" när de är i pressade lägen. Kort sagt, göra något helt annat än man annars gör, bara för att poängen betyder mer. Då borde man väl alltid göra så, eller? Ofta handlar det om att man chansar och går på nätet på bollar som absolut inte är att rekommendera för den verksamheten eller liknande.

Så finns det motsatsen också. Där det ofta handlar om spelare som faktiskt är väldigt starka när det hettar till. Rune och Tsitsipas exempelvis som när de var som bäst vann en helt otroligt stor andel av sina viktiga poäng och det genom att riskminimera och helt enkelt vägra missa.

Så finns det förstås också de som försöker göra det de alltid gör, oavsett hur viktig poängen är. Något som borde vara det logiska, men jag väger nog mer åt mittenalternativet. När en poäng är maximalt viktig, då tror jag det lönar sig att vara lite mer noggrann och lite mindre benägen att missa, eftersom de flesta motståndare är nervösa, och lite mer benägna att ta risker eller bara missa.

Hur var det här under One Point Slam då? Eventet hette väl så, tror jag.

Det var en salig blandning.

Många tramsade förstås. Så de kan sorteras bort.

Vissa försökte fokusera mer än de gör någon annan gång. Kyrgios till exempel. Han spelade bort sig tidigt trots att han försökte, men ni vet hur bra han kan vara när han verkligen försöker fokusera, det är bara det att han aldrig orkar göra det genom en hel match. Han försökte verkligen, och vann i alla fall en match på det.

Sinner då? Det var väl det roligast. Han var Sinner. Han mötte, det var väl Carreno Busta i sin första match, och han spelade som han alltid gör. Han pressade, låg på, slog en drivevolley och vann poängen med en sån poäng som gör honom bäst i världen ibland.

Alcaraz valde att vara försiktig, och föll ur tidigt.

Proffsen hade bara en serve, några valde att satsa på serven. Ingen lyckades.

Sinner rök på en servemiss i sin andra match liksom så många av proffsen. Det förefaller väldigt svårt att få in en serve när det är lite för viktigt att få in den. Hur många andraservar missar Sinner på en vanlig match liksom? Typ ingen, men i en sån här situation, då blev det svårt till och med för hans del.

Det var mycket intervjuer också. Mycket mer intervjuer än det var tennis och den roligaste, håll i er, det var den av Zverev inför hans match som han förlorade. Inför matchen frågade speakern om Zverev blir nervös. Zverev skrattade lite och följdfrågade om han sett honom spela Grand Slam-finaler och fnissade fram ett litet att "det är klart jag blir nervös". Lite kul tycker jag. Jag tror alla vet att Zverev inte är min favorit men lite charmigt på något sätt att kunna skoja om det alla ser, men som skulle kunna vara känsligt.

Jag kommer inte till något svar på frågan vad som händer med tennisspelare eller idrottsmän när de blir nervösa. De reagerar olika. Men en intressant spaning landar jag ändå i. Att tennisspelare ändå generellt är väldigt bra på att hålla ihop det mentalt under matcherna. Men det bygger på att det är många olika poäng som avgör. När man på det här sättet går pang på rödbetan och kör en poäng som avgör allt, då klarade egentligen ingen att hålla ihop det. Eller ja, det skulle väl vara han som vann då, Jordan Smith. Faktiskt den som på förhand borde varit favorit inför den här tävlingen skulle jag säga, om man skulle analysera förutsättningarna. Att bara få en serve som proffsen fick är förstås en enorm nackdel, och de valde därför utan undantag att returnera. Smith som väl får ses som någon slags halvproffs. Han har vunnit matcher på futuretouren. Han fick två servar, och den detaljen är nog så avgörande att jag skulle säga att han borde varit favorit, och han vann ju också, efter att tjejen som han mötte i finalen blivit supernervös och träffat en enkel backhand ungefär 10 minuter sent en bit in i finalduellen.

ASB Classic